En av landets många dödförklarade utlandsadopterade träder fram i Smålandsposten

Smålandspostens Per Ohlsson intervjuar Liza Lindblom i Älmhults kommun som är en av ett mycket stort antal utlandsadopterade i Sverige som är juridiskt-tekniskt dödförklarade i ursprungslandet.

Att dödförklara nyfödda barn alternativt att dödförklara äldre barn vilka i båda fallen därefter adopterades bort till Sverige eller till andra västländer har genom årtiondena varit ett mycket vanligt modus operandi inom den globala adoptionsindustrin och inte minst i många ursprungsländer i Asien såsom i Sydkorea.

I Chile var det genomkorrupta Adoptionscentrums mångåriga predatorisk-entreprenöriella ”child finder” på plats Anna-Maria ”Aja” Elmgren som satte i system att stjäla barn och antingen direkt efter födseln på sjukhusen eller så handlade om äldre barn, vilka hon sedan såg till att bli just dödförklarade så att förstaföräldrarna aldrig skulle komma på tanken att ens försöka leta efter barnet ifråga.

Utöver vinstintresset och behovet av att tillgodose den omätliga efterfrågan på s k adopterbara barn bland de närmast oräkneligt antalet ofrivilligt barnlösa (hetero- och homosexuella) paren och singlarna i Sverige och i Väst så handlar denna metod om den koloniala föreställningen om att de ofrivilligt barnlösa blivande adoptivföräldrarna i Sverige och i Väst är mer värda och därför förtjänar att få barn och att få reproducera sig medan människorna i den utomvästerländska världen i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern och Asien mer eller mindre betraktas som vegeterande lågliv som knappt ens är kapabla till ett känsloliv och vilka mest bara ynglar av sig likt djur.

”Hon döptes till Elizabeth Del Carmen men dödförklarades på ett sjukhus i Chile innan hon fyllt två. Likväl, här sitter undersköterskan Liza Lindblom i villan hemma i Häradsbäck 37 år senare, och försöker pussla ihop en tillvaro byggd på lögner.”

https://www.smp.se/almhult/dodforklarad-i-santiago-men-livs-levande-i-haradsback-8b50c7ae

”Vid köksbordet i södra Småland berättar hon om en hissnande resa. Hon gör det osentimentalt och med udden mot makten. Med distans och närvaro i symbios.

– Min biologiska mamma har berättat att vi var väldigt fattiga och att jag var underviktig och svagast av oss syskon och därför ibland lämnades bort till en klinik som drevs av några nunnor. Det var där, på hemmet där hon skulle få hjälp att samla livskraft och där familjen skulle få nytt hopp, som saker gick väldigt snett. Kanske någon kände behov av att agera allsmäktigt och ta kommando över naturlagar och människoliv.

– När min chilenska mamma kom och skulle hämta mig så fick hon besked om att jag blivit dålig och hamnat på sjukhus. Ja, så hon tog sig dit och fick veta att jag inte längre levde. Det finns till och med en grav i Santiago dit hennes familj gått i tron att mellanbarnet avlidit på ett sjukhus. I stället hade Elizabeth Del Carmen stulits och satts på ett flyg till Sverige och fått ett nytt hem i Sollentuna. Det var också ett liv – nödvändigtvis inte bättre, men definitivt annorlunda.

– Jag har inte haft någon perfekt uppväxt, absolut inte, och har ingen kontakt med mina svenska föräldrar i dag. Men jag är inte emot adoptioner, inte generellt kritisk, som många verkar vara. Inte minst på Facebook och andra grupper på sociala media som bildats efter avslöjandena om stulna barn. Jag är uppväxt i Sverige och ska jag vara ärlig så har jag inte så mycket gemensamt med min familj i Chile.”

(…)

”- Jag har två helsyskon och ett par halvsyskon och de är bättre än vad jag är på att höra av sig. Vi har sporadiska kontakter, oftast på Messenger, och jag kommunicerar mest och bäst med min lillasyster.

I Sollentuna, där jag växte upp, fanns många chilenare och jag träffade flera av dem. Jag förstår och kan läsa en del spanska, men det är värre att prata. Hur upptäckte du att allt inte hade gått rätt till med adoptionen?

– Det var när historierna om stulna barn hade avslöjats i tv och det började skrivas och pratas om det för några år sedan. Jag fick syn på ett namn som jag kände igen från adoptionspapperen. Allt började med att tv-kanalen Chilevision 2017 avslöjade att flera tusen adoptioner från Chile var illegala. SVT Väst hakade på och granskade de många svenska fallen och Adoptionscentrums ombud i Santiago och flera chilenska kontaktpersoner pekades ut som delaktiga i ett nätverk. Det handlade främst om att barn stulits från tillfällig barnvård eller dödförklarats direkt vid födseln och förts bort.

– Det hände mycket skumt under diktaturen i Chile, konstaterar Liza Lindblom. Sedan fortsätter hon:

– Jag är inte ledsen för att ha hamnat i Sverige och jag känner ingen agg eller sorg och tycker inte att jag typ förlorat ett land och jag har svårt med ett tv-program som Spårlöst, som ju säkert river upp många sår hos adoptivföräldrar. Fast, ärligt talat, visst skulle det vara intressant att åka till Chile och se landet.

– Jag är stolt över min bakgrund, men måste säga att jag upplevt mycket vardagsrasism sedan jag flyttade söderut – först till Sölvesborg och sedan till Älmhult.

I Stockholm satte jag mig på pendeln och åkte till jobbet i Upplands Väsby och där fanns det människor av alla former och sorter och jag kände mig verkligen som en i mängden. Här kan jag bli tilltalad på engelska i affären och folk kan komma fram på gatan och fråga mig hur jag trivs i Sverige. Jag har bott här sedan jag var två, och vet inget annat.

Efter en nyligen publicerad artikelserie i Dagens Nyheter om oegentligheter kring adoptioner har socialminister Lena Hallengren (S) öppnat för någon form av översyn av förmedlingen av barn till Sverige under 1900-talets sista decennier.

– Hur svårt kan det vara. De borde starta en brottsutredning precis som i Chile, kommenterar Liza Lindblom.

Svenska Adoptionscentrum uppger att de granskat all dokumentation från de chilenska adoptionerna utan att upptäcka att några fel har begåtts. Ulf Kristersson, ordförande för Adoptionscentrum 2003-2005 och nu partiledare för Moderaterna, har också deklarerat att han välkomnar en vitbok som går till botten med alla misstankar om brott och korruption.

– Vad ska jag säga? I så fall kan han ju själv pryda omslaget på den där vitboken, för han tog inte precis tag i problemet när han hade chansen som ordförande i organisationen, säger Liza Lindblom, kvinnan som dödförklarades och försvann, och som lever med livet efter lögnen.”