Om att anklagas för rasism som lärare i och föreläsare om rasstereotyper

Filmvetaren Mariah Larsson ger nu sin version i Sydsvenskan av vad som hände, vad hon undervisade om och vad hon egentligen visade för studenterna under sin (gäst)föreläsning om sexuella rasstereotyper vid Malmö universitet, som slutade med att hon kritiserades av en grupp studenter för att ha visat dem visuella rasstereotyper och därmed för att förestå och reproducera rasism. 

Den föreläsning som Mariah höll handlade om sexuella rasstereotyper såsom om svarta mäns eller för delen latinamerikanska eller s k MENA-mäns föreställt närmast gränslösa virilitet liksom om asiatiska kvinnors föreställda underdånighet och den Power Point-”slide” som hon visade, och som då upprörde flera studenter, ser i det närmaste ut att vara hämtad från mina egna olika Power Point-presentationer om rasstereotyper. 

Mariah är då inte den första universitetsläraren som på sistone har anklagats för att vara rasist eller åtminstone för att sprida rasism i sin undervisning. En annan lärare vid Uppsala universitet – Inga-Lill Aronsson – råkade ut för en liknande kritik när hon i samband med ett handledningstillfälle sade till studenterna, varav några därefter anmälde henne, att de skulle söka på det svenska n-ordet om de ville hitta rasstereotyper som empiriskt underlag för sina uppsatsarbeten om rasism. 

Det är då ett faktum att många av landets högskolestudenter just nu skriver uppsatser och examensarbeten om rasism och nog särskilt efter 2020 års BLM-rörelse men för att hitta historiskt empiriskt material så är det tyvärr så att det faktiskt handlar om att söka på exempelvis just det svenska n-ordet i olika kataloger, översikter, bibliografier, text- eller bildsamlingar liksom för den delen på bl a i-ordet, z-ordet, g-ordet och l-ordet o s v. 

Jag har åtminstone sedan 2010-talets början forskat och publicerat om rasstereotyper (en term som just jag f ö har populariserat om än kanske inte har myntat och jag föredrar då denna term före att tala om ”rasistiska stereotyper” vilket jag undviker att göra) och fr a föreläst i mängder av olika sammanhang och fr a mängder av gånger om både visuella rasstereotyper, språkliga sådana i form av rasord (en term som jag har myntat och som jag föredrar före att säga ”rasistiska ord”) och rasperformativa (ännu en term som jag har myntat och teoretiserat kring) iscensättningar på scen, på vita duken och på tv. 

Också jag har då på sistone märkt av att studenter eller andra (jag har ofta föreläst om rasstereotyper även utanför högskolevärlden liksom inte bara vid Karlstads universitet utan bl a vid Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Stockholms konstnärliga högskola, KTH, KI o s v o s v) allt oftare meddelar mig på olika sätt att jag använder mig av läromedel som är stötande. 

Mina Power Point-presentationer om rasstereotyper brukar ibland uppgå till 80-90 s k slides med skrivna föreläsningsmanus som ibland uppgår till 20 A4-sidor vilka ibland är ”pepprade” med rasord och sammanlagt kan en åhörare få möta åtminstone 400 rasstereotypa exempel under blott två timmars tid och dessutom har uppemot 90% av det material jag visar enbart svensk proveniens. Det är m a o sannolikt så att jag är den i landet som både har föreläst längst (d v s tillbaka i tiden) och mest om rasstereotyper och som fr a ”bjuder” på allra flest rasstereotyper av alla de slag (d v s visuella, lingvistiska och performativa sådana) när jag just föreläser. Jag råkar då vara den i landet som sitter på den sannolikt största svenska samlingen av fr a visuella svenska rasstereotyper av fr a asiater, och denna min privatsamling som jag på egen hand systematiskt har skapat ända sedan 90-talet har då utgjort det empiriska underlaget i flera av mina publicerade akademiska texter i olika akademiska tidskrifter och antologier och samlingen är så klart en ”guldgruva” att ösa ur när jag föreläser om rasstereotyper.

Svårast för min del, och nu kan jag bara tala av egen erfarenhet, är när jag enbart föreläser om rasord för då går det inte att undvika att skriva ut dem i citat liksom när jag enbart föreläser om rasperformativitet och visar filmklipp från olika tv-serier, spelfilmer, teater- och operaföreställningar, sketcher, musikaler, folklustspel eller ståuppkomik-shower. 

Det har då hänt att studenter har kommit fram till mig efteråt och sagt att de tog illa vid sig när jag t ex använde ordet ”inföding” vid något tillfälle i en föreläsning om rasord och när jag visar längre filmklipp föreställande t ex vita amerikanska skådespelare som är utstyrda i blackface eller som spelar urfolksamerikaner i någon film eller vita svenska musiker och artister som är yellowface-utklädda till asiater och bugar och ler lismande och ropar ”tjing tjong” till den i huvudsak vita svenska publikens hämningslösa förtjusning (d v s till den majoritetssvenska publikens vrålskratt) så är det naturligtvis väldigt svårt för mina åhörare att värja sig och självklart tar många mycket illa vid sig av att få se filmklipp efter filmklipp av den typen.

Det är samtidigt pedagogiskt sett väldigt effektivt (och kanske t o m aningen manipulativt) av visa filmklipp när kanske 6-700 majoritetssvenskar eller åtminstone icke-asiater vrider sig av (hån)skratt på en svensk teater i samband med någon föreställning som ”bjuder” på s k ”gulinghumor” omedelbart efter att jag har försökt att förklara olika och rätt så avancerade psykoanalytiska teoretiska sätt att förstå hur vissa rasstereotyper faktiskt kan producera lust och njutning hos publiken. 

Snart kommer jag f ö ut med en 450-sidig bok på Carlssons som heter ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946–1977” och som bygger på kring 10 000 sidor med artiklar hämtade ur dagspress, veckopress, månads- och kvartalsmagasin. Det svenska n-ordet förekommer då 276 gånger i min bok, och i samtliga fall i form av extrakt och citat och referat, då jag själv inte skriver ut ordet numera ens i akademiska texter men jag ska dock erkänna att jag gjorde det tidigare i just fr a akademiska texter. 

Dessutom förekommer z-ordet i min kommande bok 136 gånger, l-ordet 83 gånger, i-ordet 16 gånger och g-ordet 10 gånger och i samtliga fall i citat. Detta är också något som jag självklart kommenterar i introduktionskapitlet genom att bl a skriva följande: ”På 1940-, 1950- och 1960-talen och delvis också på 1970-talet uttrycktes åsikter som numera anses vara förlegade och ord och uttryck förekom som idag upplevs som sårande och nedsättande. Jag har dock valt att återge och bibehålla dåtidens texter sådana de lät när jag citerar ur dem samtidigt som jag är väl medveten om att det finns etiska problem med denna lösning.” 

https://www.sydsvenskan.se/2021-03-16/jag-ska-formedla-kunskap-inte-skydda-studenter-fran-obehag?fbclid=IwAR3iW2MF1eNE8mOxOGaOEIRNwU_HENTio65T_6kRVfwa1Ete6nOY-cCVWZg

”Som lärare och forskare på universitetet har jag en uppgift: kunskap. Lite förenklat kan man säga att mitt jobb är att samla in, producera och förmedla kunskap. Denna kunskap inbegriper med nödvändighet olika perspektiv och ingångar, den inbegriper att utmana förgivettaganden och att ställa saker på sin spets. En förutsättning för att denna verksamhet skall kunna fortgå är den öppenhet som präglar universiteten – även udda ämnen skall kunna undersökas och besvärliga frågor skall kunna ställas, och även saker som är obehagliga och fruktansvärda måste kunna läggas på bordet. 

Min föreläsning, som just nu löper något slags gatlopp genom press och sociala medier under mycket märkliga och felaktiga beteckningar som ”rasistiska nidporrbilder” i ”syfte att chockera”, handlar om just sådana obehagliga saker. Till skillnad från hur den har framställts är det inte en föreläsning om ”rasistisk porr” utan om huvudsakligen rasistiska sexuella stereotyper med exempel hämtade från film-, konst- och idéhistorien. Bland det den här studentgruppen såg innan jag stängde ner powerpointen fanns exempelvis Fazers kinapuffar och lakritsstång, Max von Sydow som den onde kejsaren Ming i ”Blixt Gordon” (Mike Hodges, 1980) och Stina Wirséns Lilla hjärtat (2012).” 

(…) 

”Det är en föreläsning som jag, med vissa uppdateringar, har hållit för nästan varje kull på masterprogrammet i sexologi sedan programmet startade 2007. Jag gör detta därför att den här föreläsningen är viktig och högst relevant för studenterna inte bara inom ramen för den kurs den har ingått i, ”Sexualitet i ord och bild”, utan även generellt om man skall ha en master i sexologi, eftersom den ger verktyg för en kritisk granskning och en historisk kontextualisering av stereotyper såväl inom som utanför pornografin. För vissa studenter är den en ögonöppnare, för andra sätter den kunskap de redan hade i ett nytt specifikt sammanhang av sexuella representationer och relationer. Och ja, en sådan föreläsning ackompanjeras av visuellt material, eftersom den handlar om hur dessa stereotyper tar sig visuella uttryck. Det finns inte heller någon annan situation där jag överhuvudtaget skulle uttala n-ordet eftersom det endast här borde vara tydligt vad avsikten är. Syftet är inte att chockera eller provocera, däremot är jag väl medveten om att bilderna gör studenterna illa berörda. Jag skulle nog bli lite oroad om de inte blev det. 

Men min främsta uppgift är att förmedla kunskap, inte att skydda studenter från obehag. Samtidigt finns det ett pedagogiskt problem i det, för om studenterna upplever alltför stort obehag, kommer det att stå i vägen för deras och deras medstudenters lärande. Det gör min situation svårlösbar: Hur skall jag kunna undervisa om ett visuellt material utan att använda bilder? Hur skall vi lära oss att identifiera och analysera olika stereotyper om vi aldrig får se dem? Att utplåna dem ur akademiska sammanhang – där syftet är att man skall kontextualisera och analysera – betyder ju inte att de försvinner, att den historia som har producerat dem försvinner, eller att effekterna av dem försvinner. 

I USA har det här problemet blivit så stort att University of Chicago 2015 gick ut med ett uttalande till stöd för den akademiska friheten. Här lyfter man bland annat att även om ömsesidig respekt skall råda inom universitetet kan aldrig hänsyn och ömsesidig respekt användas som förevändning för att stänga ner diskussioner. Detta gjordes därför att forskning och undervisning riskerade att bli lidande av att vissa saker blev onämnbara. Även här i Sverige hör jag om kolleger som börjar självcensurera. Historier om studentreaktioner på känsliga ord i klassificeringssammanhang eller i gamla artiklar är avskräckande, inte minst när lärarna inte vågar lita på att få stöd från sitt universitet. Hotet att bli utpekad som rasist, sexist, homofob eller transfob är väldigt effektivt. Självcensuren beror alltså inte på hänsyn och respekt, utan rädsla. Och rädsla skapar inte någon bra arbetsmiljö, vare sig för lärare och forskare eller för studenter. Rädsla begränsar forskningen och hämmar undervisningen. Den viktigaste uppgiften – kunskap – går förlorad.”