Nu är boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ute som handlar om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens och historiens mest adopterande land och folk samt utveckla en unik attityd till ras och en unik relation till icke-vita människor i samband med 1960-talets adoptionsdebatt

Nu är boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ute som handlar om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens och historiens mest adopterande land och folk samt utveckla en unik attityd till ras och en unik relation till icke-vita människor i samband med 1960-talets adoptionsdebatt: Så kom till slut dagen när min bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ges ut – d v s idag – på Verbal förlag och fr o m idag kan boken också beställas via bl a nätbokhandlarna Bokus och Adlibris samt genom Akademibokhandeln.

Fram tills dags dato har Catrin Lundströms och min gemensamma bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i kris” legat etta på både Bokus och Adlibris försäljningslistor och både bland mina egna böcker och bland bokförlaget Makadams böcker så det ska nu bli intressant att se om min nya bok kommer att ”konkurrera” ut ”Vit melankoli” eller ej framöver liksom hur den kommer att stå sig i relation till Verbal förlags andra böcker. 

Boken kunde heller inte komma lägligare än nu när Sverige och svenskarna som världens och historiens mest adopterande land och folk debatteras och när t o m ett slags bokslut över och en uppgörelse med den internationella adoptionens historia sakta men säkert håller på att ta form genom den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska utlandsadoptionsverksamheten från 1960-talet och framåt. 

Boken handlar konkret om 1960-talets svenska adoptionsdebatt, som också var den sista svenska rasdebatten i den meningen att debatten explicit också handlade om förhållandet mellan ras och svenskhet. 1960-talets adoptionsdebatt grundlade och utvecklade dessutom också den svenska färgblinda antirasismen, som idag är hegemonisk. Vidare tar boken också upp 1970-talets debatt om icke-vita adopterade utsattes för rasism eller ej mot bakgrund av att de utlandsadopterade utgjorde kring en tredjedel av samtliga utomeuropeiska invandrare i Sverige så sent som år 1980. 

Därmed har boken också bäring på vår tids diskussioner om ras, vithet och svenskhet och då det sista kapitlet dessutom behandlar den svenska s k nationella rörelsens syn på de icke-vita adopterade och inte minst SD:s syn på internationell adoption och utlandsadopterade så har den slutligen också något att säga om dagens SD och om vår tids svenska extremhöger. 

Jag har vetat om 1960-talets adoptionsdebatt ända sedan 1990-talet när jag (så här i efterhand ironiskt nog) delvis skrev om densamma i Adoptionscentrums tidskrift Att Adoptera och sedan dess har jag gått och väntat på att någon forskare skulle ta sig an densamma. Eftersom ingen forskare tog upp handsken, även om både Cecilia Lindgren och Carolina Jonsson Malm berörde debatten i sina respektive avhandlingar och det också delvis var Hanna Markusson Winkvists postdoktorala projekt, så såg jag mig tvungen att till slut själv göra det för två år sedan. 

Jag föresatte mig för två år sedan när jag inledde arbetet med boken att (min vana brukligt) hitta precis allt som går att hitta från och om 1960-talets adoptionsdebatt och enligt min dator så innehåller mappen med det empiriska underlaget till boken idag sammanlagt 2148 objekt varav flertalet är Word- och PDF-filer bestående av 1960-talstexter av olika slag som behandlar den internationella adoptionsfrågan. 

Jag lyssnade också igenom en mängd radioprogram och tittade mig igenom ett stort antal tv-program och filmer samt läste ett relativt stort antal faktaböcker, utredningar, rapporter, romaner, dikter och pjäser vilka härrör från 1960- och 70-talen och även 1980-talet och vilka alla handlar om internationell adoption och utlandsadopterade på något sätt. 

Så utan att låta förmäten så tror jag mig nu faktiskt ha ”skaplig koll på läget” som det heter vad gäller varför Sverige kom att bli världens största adoptionsland liksom världens mest antirasistiska statsbildning samt varför Sverige härbärgerar världens enda högerradikala parti som omfamnar de icke-vita adopterade och inkluderar dem i svenskheten och sist men inte minst vad Sveriges 60 000 utlandsadopterade faktiskt har ”gjort” och inneburit för att både utveckla och upprätthålla dagens svenskhet inklusive både dess gränser och öppningar. 

Jag väljer här att avslutningsvis citera mig själv mot bakgrund av att väldigt få av dagens svenskar nog vet att de utlandsadopterade en gång var Sveriges första och största koherenta icke-vita minoritetsgrupp som ”invandrade” till Sverige för att bo här permanent till skillnad från de icke-vita vuxeninvandrarna och därtill t o m hemma hos de vita majoritetssvenskarna. Detta var då omvänt 1960- och 70-talens svenskar mycket väl medvetna om. 

”Med avstamp i 1960-talets adoptionsdebatt… har jag undersökt hur den internationella adoptionen och de utlandsadopterade sedan dess har kommit att spela en avgörande roll för utvecklingen av den svenska synen på relationen mellan ras och svenskhet. Jag har valt att lyfta fram hur just frågor om adoption och adopterade relaterar till den svenska synen på ras liksom till de svenska rasrelationerna och i förlängningen till svenskheten som sådan och till frågan om vem som räknas som svensk. 

Därmed har jag också valt att skriva in de adopterade – en grupp som annars sällan eller aldrig kopplas samman med frågor om invandrare och minoriteter – i den allmänna diskussionen om svenskhet sådan den har framträtt och tagit sig uttryck från 1960-talet och fram till idag. 

Det faktum att adoption och adopterade numera sällan omnämns och förekommer i den samtida och pågående debatten om migration, integration, mångfald och rasism innebär också att min bok även kan ses som ett försök att inför framtiden förhindra att de utlandsadopterade glöms bort, inte minst med tanke på att antalet internationella adoptioner har minskat dramatiskt på senare år. Jag hoppas därför avslutningsvis att boken kommer att kunna tjäna som ett korrektiv mot historiens glömska och fylla ett både dokumenterande och folkbildande syfte genom att påminna om vilken avgörande betydelse de icke-vita utlandsadopterade har haft för uppkomsten och framväxten av det svenska förhållningssättet till ras, de svenska rasrelationerna, den svenska antirasismen och den samtida svenskheten som sådan.”