Mina minnen av studenttidningen Ergo

Så går då Uppsala universitets studentkårs tidning Ergo, en av Sveriges mest anrika studenttidningar som grundades 1924 och därmed aldrig kom att få uppleva och överleva sin 100-årsdag, sorgligt nog i graven idag efter ett beslut av Uppsala universitets studentkårs styrelse.

Min egen relation till Ergo består i att jag skrev i tidningen när jag var student i Uppsala på 90-talet och att jag ända sedan dess har läst tidningen till och från, som jag alltid har uppfattat som landets bästa studenttidning (OBS: jag är så klart ”biased” då jag just är en gammal Uppsala-student, d v s en s k ”upsaliensare”).

Jag har också ibland kontaktats och intervjuats av tidningen genom åren såsom i relation till en artikelserie som handlade om de olika studentnationernas sångböcker, som fram tills åtminstone 2010-talet ”vimlade” av både rasstereotypa och sexistiska (och homofoba) sånger och visor. I det sammanhanget berättade jag om hur det kändes när jag var student i Uppsala och var på middagar eller s k gasquer när alla oftast kraftigt påstrukna studenter (utom jag) sjöng om ”gula kineser” mm när de skålade och skrålade med varandra. 

Titt som tätt har Ergo också ringt mig under åren och berättat om olika högerradikala studentaktiviteter och om SD-relaterad studentaktivism samt ställt frågor till mig om både olika studenter och forskare på högerkanten.

Jag minns särskilt att Ergo engagerade sig starkt i mitt fall när jag vid hela tre tillfällen fick tre seminarier och föreläsningar vid Uppsala universitet avbokade mellan 2013-14 innan uttrycket deplattformering existerade och innan någon talade om den s k cancel-kulturen. 

Dels handlade det om en öppen föreläsning om rasbegreppet i gamla Universitetshuset som Utrikespolitiska föreningen vid Uppsala universitet arrangerade, dels handlade det om en seminariepresentation om ras och vithet på Queerseminariet vid Centrum för genusvetenskap och slutligen handlade det om ytterligare en föreläsning om adoption som också ställdes in. 

Bakgrunden till denna så här i efterhand fullständigt absurda och närmast osannolika deplattformeringshistoria som jag då drabbades av tre gånger om, och vilket så klart var särskilt förnedrande för mig som just gammal s k upsaliensare och f d Uppsalabo, står att hitta i att det på 2010-talet (och nog fortfarande än idag på 2020-talet) var oerhört kontroversiellt att tala om ras.

Förutom Ergo och UNT:s dåvarande kulturchef Lisa Irenius (som idag är SvD:s dito) var det tyvärr inte särskilt många alls som engagerade sig i mitt fall överhuvudtaget just 2013-14 då de allra allra i landet, och både inom och utom akademin och både inom vänstern och högern, på den tiden (och i rätt så hög grad fortfarande än idag) var helt emot rasbegreppet och än mer att tala om ras i relation till dagens Sverige och därför nog uppfattade att jag helt enkelt fick ”stå mitt kast” (enligt den färgblinda antirasistiska logiken ”om grabben j-vl-s med de antirasistiska svenskarna får han inte vara med”).

Dessutom handlade det om att universitetsledningen hävdade att de inte kunde garantera säkerheten med mig i universitetets lokaler då jag dras med en historia av att vara en s k ”extremist” – det talades t ex om att det historiska Universitetshuset är ömtåligt och en del av det svenska kulturarvet och underförstått att jag av någon anledning skulle kunna tänka mig att vandalisera detsamma mitt under min egen föreläsning alternativt att jag kanske t o m skulle kunna plantera en bomb i byggnaden ifråga efter föreläsningen. 

Vidare mobiliserade ett antal forskare som är adoptivföräldrar mot min planerade och sedermera inställda föreläsning om adoption, vilka ansåg (och nog fortfarande anser) att jag har skrivit nedsättande texter om internationell adoption. Det hör då till saken att väldigt många forskare är adoptivföräldrar och kanske särskilt vid Uppsala universitet.

Till slut grep Hugo Valentin-centrum in via Mats Deland som bjöd mig till Uppsala i solidaritet efter att jag overkligt nog hade avplattformerats tre gånger på raken. 

Och i stället för att få tala i universitetets lokaler förlades min föreläsning till biblioteket i det av utomeuropeiska minoritetsinvånare dominerade miljonprogramsområdet Gottsunda en bra bit söder om Uppsalas historiska innerstad, vilket Ergo rapporterade om (och även förevigade i form av ett fotografi), och i stället för besökande majoritetssvenska forskare och studenter fick jag en publik bestående av till största delen icke-vita s k Orten-bor vilka inte verkade ha något som helst emot att jag talade om ras i relation till dagens Sverige (OBS: självklart finns det också utomeuropéer i miljonprogramsområdena som också är emot att tala om ras).