Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist

Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist:

Den 11 mars 1995 inleddes den svenska s k nationella rörelsens mest blodiga år hittills räknat i antalet dödade personer: Den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson dödades då i Västerås av en medlem i Westra Aros SA (stormavdelning) med hela 64 knivhugg, som tillhörde stadens på den tiden mycket stora (nazi)skinheadsubkulturmiljö. Efteråt kom talet ”64” att användas av den svenska extremhögern som ett slags kombinerat hotmeddelande och en kodad hyllning till Karlssons mördare.

Då i början av 1995 var det ingen som såg ett mönster och inte heller när mord efter mord inträffade – under året skulle sammanlagt sju personer falla offer för nazister och högerextremister varav John Hron i Kungälv kom att bli det mest kända offret.

Själv var jag på den tiden närmast besatt av att försöka få Sverige att fatta att landet just då härbärgerade västvärldens kanske mest dynamiska extremhöger och som den enda personen i landet samlade jag därför systematiskt och närmast fanatiskt på samtliga förundersökningar och domar som rörde de många högerextrema och rasideologiska morden och våldsdåden i allmänhet vilka jag dokumenterade, kronologiserade och analyserade.

Även när skinheadgäng efter skinheadgäng dök upp i landets kommuner – bara i min lilla hemstad Motala kunde ibland 40-talet skinheads samlas tillsammans i olika sammanhang (bl a var de nära att dränka och döda en tjeckisk invandrarpojke som hade gått i samma klass som min syster och som blev invalidiserad för livet därefter) – var tyvärr inställningen på den tiden bland det s k etablissemanget att ”de är våra grabbar och tjejer och de är inte några riktiga rasister eller nazister utan mest bara lite förvirrade”. 

Den synen kolporterades tyvärr inte minst av representanter för den gamla 70-talsvänstern såsom bl a av Anders Carlberg och Jan Guillou m fl. Det var f ö ETC:s (med)grundare Timo Sundberg som introducerade mig till alla namn inom den svenska 68-rörelsen då han delade min kritik av de av hans egna gamla vänsterkamrater som värnade om skinnskallarna, vilket gjorde att Timo och jag ”hängde” med varandra på den tiden.

Jag var själv så besatt av den svenska extremhögern och uppfylld av en ”sense of urgency” p g a att ingen verkade fatta vad som höll på att hända då trots att alla egentligen satt på första parkett och såg vad som hände men blundade och vägrade se mönstret att jag på den tiden var (ö)känd som den där ettrige och hyperaktive adopterade killen från Sydkorea (OBS: på den tiden var mediebranschen extremt homogen) som ständigt sprang runt på och ”terroriserade” de stora redaktionerna i Stockholm och hade kontakt med ett stort antal journalister och ständigt tjatade och pratade om den svenska s k nationella rörelsen för att försöka få alla att fatta och fr a hjälpte alla och envar med faktauppgifter, research, tips och uppslag. 

Vid ett tillfälle hjälpte jag ärkerivalerna Expressen och Aftonbladet på en och samma gång, vilket då inte anses okej i medievärlden, och trots att jag själv kom från vänstern hade jag inga problem med att även bistå moderater eller högertidningar med information om den svenska extremhögern.

Jag brukade f ö alltid gå runt i kostym och väst på den tiden (och föregrep väl därmed Mattias Karlsson antar jag) samt hade alltid med mig en svart attachéväska full med namnlistor, researchsammanställningar, högerextrem press, SD-trycksaker och vit makt-musik-CD-skivor mm som jag ständigt visade upp och lånade ut till intresserade.

Jag hade vidare på egen hand startat Expo ett år dessförinnan som ett nyhetsbrev och byggt upp ett eget mycket omfattande arkiv om den svenska s k nationella rörelsen och senare under 1995 kom det första numret av den tryckta tidskriften ut och tog på alla sätt och vis Sverige med storm: 

Fram tills 1995 hade det varit mycket svårt för svensk media, svenska politiker och det svenska samhället i stort att ens erkänna att det fanns både rasism och nazism i Sverige (och inte bara i t ex USA eller i Tyskland) men 1995 förändrades denna inställning i grunden och närmast över en natt tack vare min research och det första numret av Expo vars huvudartikel var författad av Stieg Larsson och mig, och som i detalj gick igenom de sju högerextrema morden inklusive mordet på Karlsson och presenterade det mönster som ingen hade velat se fram tills dess. 

I efterhand visar alla befintliga (text)databaser att 1995 verkligen är det stora genombrottsåret och vattendelaren vad gäller det s k etablissemangets syn på både rasism och nazism i Sverige. Efter det första numret av Expo och efter 1995 var ingenting längre sig likt i Sverige vad gäller bevakningen av och diskussionen om extremhögern (inklusive SD) och även i olika vetenskapliga studier som behandlar denna tidsperiod framhålls regelmässigt 1995 som året då allting vände och då det svenska samhället äntligen började ta in på allvar att den dåvarande svenska s k nationella rörelsen faktiskt var en politisk rörelse att räkna med och inte minst med ett våldskapital som överträffade alla andra högerextrema rörelser i västvärlden på den tiden undantaget möjligen den amerikanska och tyska och möjligen brittiska extremhögern.