Om Richey Wyvers nya avhandling om adoption

Avhandlingstips: Richey Wyvers avhandling i sociologi vid University of Auckland, Nya Zeeland – ”‘More Beautiful Than Something We Could Create Ourselves’: Exploring Swedish International Transracial Adoption Desire” – kunde inte komma mer lägligare än just nu när Sverige som världens mest adopterande land i historien (d v s proportionellt och per capita) är i fokus och debatteras som aldrig förr.

https://researchspace.auckland.ac.nz/handle/2292/54630?fbclid=IwAR0vM-jHapt4ZU8NXt1Lh9NVJ-IwAFcumzm465vnEXCRDJSTsWO2aq3lV2U

Wyvers avhandling utgörs av en postkolonial feministisk analys av varför Sverige och svenskarna både begär och behöver de icke-vita adoptivbarnen från utomeuropeiska länder och det är då för min egen del aningen ”speciellt” så klart att uppmärksammas i avhandlingen som den som grundade och utvecklade den kritiska och just postkoloniala feministiska adoptionsforskningen i både Sverige och i Korea och, skulle många forskare säga, i världen i övrigt.

En kort bakgrund till den svenska adoptionsforskningen i form av avhandlingar:

Historiskt sett har Sverige faktiskt ”producerat” en av världens största adoptionsforskare i form av Michael Bohman som genomförde flera världsuppmärksammade studier om inhemska adoptivbarn i Sverige på 1960- och 70-talen. Jag hann själv träffa Bohman vid flera tillfällen innan han gick bort och han både bjöd på middag hemma hos sig och gav mig bl a flera s k ”separat”, d v s gamla särtryck av hans vetenskapliga artiklar, som han hade sparat genom åren.

År 1981 kom sedan den första avhandlingen om utländska, utrikes födda internationellt adopterade barn i form av psykologen Gunilla Halldéns ”Adoption i ett konflikt- och utvecklingsperspektiv” då psykologen Ingegärd Gardell, Sveriges första forskare om just internationellt adopterade, aldrig lyckades färdigställa sin studie vilket hon sörjde livet ut om jag har förstått Jonas Gardell rätt (vilket jag tror att jag har).

År 1997 kom sedan psykologen Malin Irhammars mycket uppmärksammade avhandling ”Att utforska sitt ursprung. Identitetsformande under adolescensen hos utlandsfödda adopterade. Betydelsen av biologiskt och etniskt ursprung” som av många fortfarande anses ha bevisat att adopterade som intresserar sig för både ursprungslandet och förstaföräldrarna mår sämre än den stora majoritet av landets utlandsadopterade som inte gör det.

År 2005 kom så min egen avhandling i Korean studies, ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture”, som än idag är en av de mest nedladdade och därmed förhoppningsvis mest lästa svenska avhandlingarna och definitivt både en av de mest nedladdade och mest refererade avhandlingarna inom svensk humaniora. Jag var också den första adopterade som doktorerade inom ämnet – tidigare hade i stort sett samtliga av de som forskade om adoption i Sverige (förutom just Gardell) varit adoptivföräldrar.

Året därpå kom sedan Cecilia Lindgrens avhandling i historia ”En riktig familj. Adoption, föräldraskap och barnets bästa 1917-1975”, och två år senare psykologen Anna Elmunds avhandling i medicin ”Overrepresentation of internationally adopted adolescents in Swedish §12-institutions”, som därmed blev den andra utlandsadopterade att doktorera inom ämnet.

Därefter har Elizabeth Martinell Barfoeds avhandling inom socialt arbete ”Berättelser om adoption” (2008) utkommit liksom Em Anderssons ”Blodets och rötternas logik. Internationell adoption i välfärdens diskursiva praktik” (2010) och Carolina Jonsson Malms ”Att plantera ett barn. Internationella adoptioner och assisterad befruktning i svensk reproduktionspolitik (2011) och de båda sistnämnda är likaså utlandsadopterade.

Och slutligen ungefär samtidigt som Wyvers avhandling lades fram så försvarade Johanna Gustafsson sin avhandling ”Adoptivfamiljers återresor till barnens födelseländer” vid Linköpings universitet, som handlar om hur adoptivfamiljer besöker ursprungsländerna medan adoptivbarnen fortfarande är barn.

Abstract:

Globally the international adoption industry is in a time of crisis, beset by a steady stream of corruption and abuse scandals, and criticised by some as a racist and exploitative trade in children of colour. Yet, in Sweden, arguably the world’s leading adopting nation, international adoption remains celebrated, wrapped up in national myths of anti-racism and goodness. This thesis critically explores the unique nature of Swedish international transracial adoption desire, examining how the adoptee body is deployed in national myth building and in fantasies of colour-blindness and white cosmopolitanism.

Drawing on the theoretical work of Ghassan Hage, bell hooks and Homi K Bhabha, the thesis uses deconstructive narrative analysis techniques to explore meanings and desires concealed beneath the surface of published texts and images. Analysing a range of sources, from commercials to popular adopter and adoptee autobiographies, it seeks to deconstruct narratives of adoption and goodness, and build a new understanding of white adopters’ racial desires and their roles in maintaining a status quo of patriarchal white supremacy.

The thesis argues that the body of the transracial adoptee is used to signify a uniquely Swedish national goodness, and serves to unite a divided nation by symbolically connecting white Swedish subjects to a mythical glorious past, when white Swedes could have complete control over the positioning of bodies of colour in white national space. The adoptee body symbolises a safe version of multiculturalism, where a non-white body can be observed, controlled and consumed legitimately. It can also carry the possibility of white fantasies of being progressive, cosmopolitan digressive desiring subjects who are able to step out of whiteness to experience a world of Otherness.

However, while the adoptee body is central to upholding myths of Swedish goodness and exceptionalism it also troubles them: for it simultaneously carries hidden histories of Sweden’s colonial past and racist present, which its presence forever threatens to reveal. The adoptee body therefore risks exposing the inauthenticity of Swedish virtue and the good white Swedish subject, and the histories of eugenics, racism and colonialism that good Sweden and the international adoption project are built on.