Södermanlands Nyheters ledarskribent Hanna Marie Björklund berättar om synen på internationell adoption när hon växte upp i 90-talets Sverige och frågar sig vad den synen egentligen gjorde med Sverige och svenskarna

Södermanlands Nyheters ledarskribent Hanna Marie Björklund berättar om synen på internationell adoption när hon växte upp i 90-talets Sverige och frågar sig vad den synen egentligen gjorde med Sverige och svenskarna. 

Utöver den för Sveriges och svenskarnas del unika antirasistiska ideologin som växte fram under 68-revolutionen och som har legitimerat utlandsadoptionerna och det faktum att tillgången på inhemska, svenska s k adopterbara barn ströps med 68-revolutionen finns en tredje faktor som förklarar varför Sverige och svenskarna har adopterat ojämförligt mest per capita i världshistorien och på jorden: 

Den mycket höga förekomsten av ofrivilligt barnlösa i Sverige bland både heteros och homos och par och singlar som också den kan förklaras av 68-revolutionen. 

Därtill kommer en gammaldags, ingrodd, kolonial syn kvinnorna och mammorna i länder som Korea, Thailand, Indonesien, Indien, Iran, Palestina, Etiopien, Kenya, Nigeria, Madagaskar, Colombia, Haiti, Chile och Brasilien som säger att deras känsloliv är lika med noll, att de är ”sexmaskiner” som ”ynglar” av sig oansvarigt och oupphörligen samt att de är ”lågliv” som saknar moderskänslor och som inte heller känner någon saknad om de blir av med och förlorar sina barn: 

”Idén om att det fanns så många fattiga kvinnor… som inte ville ha sina barn visade sig alltså i många fall vara falsk, barnen stals från dem. Det är oerhört allvarligt och ofattbart tragiskt att detta pågått i stor skala utan att svenska myndigheter reagerat. 

(…) 

En granskning av adoptioner till Sverige från länder utanför Europa har avslöjat en rad missförhållanden. Den visar på faran med en naiv och felaktig syn på världen.”

https://sn.se/nyheter/artikel/i-fraga-om-adoptioner-fran-utlandet-har-vi-varit-naiva/jn4kd0nl

”Det är intressant hur synen på en viss samhällsfråga förändras med tiden. För undertecknad som växte upp på 90-talet, var frågan om utlandsadoptioner något som under min uppväxt signalerade godhet och politisk korrekthet. 

90-talet präglades av en syn på resten av världen som fattig och i behov av västvärldens stöd och bistånd. Internationell massmedia spred narrativet om svältande barn i Afrika framgångsrikt på galor och välgörenhetsengagemang. Resten av världen var hjälplös och behövde våra gåvor, mer än exempelvis internationell handel. På sätt och vis kan det ha spelat in i synen på adoptioner. 

Jag hörde ofta som ung från jämnåriga som ville signalera godhet att jag behöver inte skaffa egna barn, det finns så många fattiga barn där ute, jag kan adoptera. Vilket passar in i bilden vi fick, av en hjälplös omvärld som behövde räddas. 

Behovet av barn att älska var stort. Mellan 10-15 procent av alla svenska par lider av ofrivillig barnlöshet. Adoptioner var under en tid en av de metoder som fanns mot detta. Sedan 1950 har 60 000 barn adopterats till Sverige, vilket är en av de högsta siffrorna i världen. Majoriteten kom under 70 och 80-talet, sedan dess har andra typer av fertilitetsbehandlingar, som IVF, blivit betydligt mer effektiva och vanliga. 

Men bakom utvecklingen döljer sig även andra faktum, som att vi generellt har överskattat hur stor del av världen som verkligen lever i fattigdom, en okunskap familjen Rosling exempelvis varit dedikerad till att bekämpa. Frågan är hur många i exempelvis de länder som vi adopterat mest från, Chile, Sydkorea och Etiopien som varit så fattiga att de frivilligt lämnade bort sina barn. 

Att adoptivföräldrar drivs av kärlek och längtan finns det ingen anledning att ifrågasätta. Erfarenheterna från de barn som adopterades hit skiljer sig såklart även mycket åt och alla har rätt till sina känslor kring detta. Men dessvärre har det framkommit att de länder som adopterade bort barn i många fall hade ett mycket mindre ädelt syfte än vi trodde. 

Tidningen Dagens Nyheter har gjort en bra och viktigt grundlig granskning av adoptioner till Sverige och avslöjat en rad missförhållanden. Ett exempel är Chile, där det har visat sig att många adoptionspapper varit förfalskade. Barnen lämnades inte bort av sina föräldrar utan stals av myndigheter. Ofta från kvinnor med låg social status som tillhörde urbefolkningen, och som efter förlossningen fick höra att deras barn dött och att kroppen givits bort till medicinsk forskning. 

Idén om att det fanns så många fattiga kvinnor där ute som inte ville ha sina barn visade sig alltså i många fall vara falsk, barnen stals från dem. Det är oerhört allvarligt och ofattbart tragiskt att detta pågått i stor skala utan att svenska myndigheter reagerat. Många inblandade menade väl men lät sig föras bakom ljuset. 

I frågan om adoptioner blir det alltmer tydligt att vi varit naiva, kanske delvis styrda av vår bild av en fattig och hjälplös omvärld. Nederländerna tillsatte nyligen en rejäl statlig utredning om utlandsadoptioner för att komma till botten med vad som hänt. Vi borde följa deras exempel.”