Intervjuad i ETC Nyhetsmagasin om min forskning om och engagemang i adoptionsfrågan

Intervjuad av ETC:s Christopher Holmbäck:

”Han har kämpat sedan 1990-talet för att Sverige ska göra upp med sina utlandsadoptioner, eller som Tobias Hübinette kallar det, människohandeln.

Nu kommer genombrottet. Regeringen har utlovat en utredning.

– Det är på alla sätt och vis historiskt, också eftersom det händer i världens mest adopterande land, säger Tobias Hübinette.”

https://www.etc.se/inrikes/tobias-hubinette-kommer-uppdagas-valdigt-manga-otacka-saker

”Han kom fram till den smärtsamma insikten på egen hand. Ett läshuvud har han alltid haft. Böcker om anarkism och syndikalism började han läsa på mellanstadiet. På 1990-talet, i tjugoårsåldern, engagerade han sig i små vänstergrupper i hemstaden Motala och i Uppsala och fortsatte läsa, om postkolonialism och antirasism. Han ”la ihop ett och ett” och kom fram till att internationell adoption var en kolonialt färgad människohandel.

Fram till dess hade Tobias Hübinette sett på sig själv på samma sätt som många runtomkring honom. Det var bra för honom att han blev adopterad och fick en familj i Sverige, och dessutom var adoptionen en form av anti­rasistisk handling – han var en del av att göra Sverige mindre inskränkt, mer modernt och humant.

I stället alltså detta. Han var en bricka i ett spel, skapat enligt ett kolonialt tänkande, där vita människor i den rika delen av världen ska ”rädda” barn från fattiga länder. För att den fantasin ska upprätthållas växer en industri fram som skapar dessa barn, ofta genom att barn stjäls eller på andra sätt tilltvingas från fattiga mödrar i fattiga länder. Han var själv ett av dessa barn.

Det var ”smärtsamt och omskakande” att definiera om sig själv och sin roll i samhället på det viset, säger Tobias Hübinette idag. Men han bestämde sig för att plantera den för sin tid sällsynta analysen i den svenska offentligheten, även inom den vänster som kanske omfamnat den romantiska adoptionsföreställningen ännu mer än samhället i stort.

– Det blev ännu mer smärtsamt, eftersom det blev oerhört mycket konflikter.

Om liv och död

Tobias Hübinette har varit bra på att skapa dålig stämning. Att det rör upp så starka känslor att debattera adoption, menar Tobias Hübinette, handlar om att det är en fråga om liv och död.

– För en adoptivförälder är det ju så att du bildar familj. Väldigt många som är barnlösa och inte vill vara barnlösa, de kan må så otroligt dåligt, att det blir som en fråga om liv eller död innan de väl får det här barnet.

Men det är en avgörande fråga för alla inblandade.

– Jag har symboliskt dött som korean, men har återfötts som svensk, och jag kan aldrig bli korean igen, säger Tobias Hübinette, som utan framgång sökt efter sin biologiska familj.

– Och för de biologiska föräldrarna är det nästan som att vi har dött, för de kommer aldrig någonsin återse oss såvida inte vi lyckas hitta dem igen.

Det är frågor om liv och död, som avgörs av ett korrupt system, hävdar Tobias Hübinette. Därför måste det systemet rivas upp.

Han har kämpat för det under en stor del av sin vakna tid, genom sin forskning, genom att medverka i tv-dokumentärer och radioproduktioner, genom att debattera frågan i alla möjliga sammanhang. Ibland har adoptionsfrågan blossat upp i den svenska samhällsdebatten, för att sedan slumra igen. Tills nu.

Det som nu sker i Sverige liknar ingenting annat, menar Tobias Hübinette. För första gången är en riktig uppgörelse på kartan. Beviset för det är inte minst att den svenska regeringen genom socialminister Lena Hallengren häromveckan utlovade en utredning om internationella adoptioner.

– Det är på alla sätt och vis historiskt, också eftersom det händer i världens mest adopterande land, säger Tobias Hübinette.

Fram tills för en månad sedan var det endast Vänsterpartiet som ville se en utredning av Sveriges utlandsadoptioner, en fråga partiet har drivit i tre år. Idag är alla riksdagens åtta partier överens om att så bör ske. Bakgrunden är att Dagens Nyheter har rapporterat om flera barn som stulits eller på andra otillbörliga sätt adopterats till Sverige, samt att tidningen slår fast att ”det larmats om oegentligheter från majoriteten av alla de större ursprungsländerna”.

Men varför kommer denna ambitiösa granskning, och varför följs den av ett sådant politiskt genomslag, just nu?

– Det beror på att några av oss adopterade har drivit den här frågan oupphörligt och outtröttligt, i mitt fall då sedan 1990-talet. Till sist har det blivit vad som brukar kallas ”en kritisk massa” och nu har det nästan exploderat, säger Tobias Hübinette.

Att det inträffar just nu kan också handla om att adoptionsfrågan debatteras friskt i flera andra länder. För Hübinette är händelserna i Nederländerna centrala för att förstå vad som sker i Sverige. Resultaten i deras adoptionsutredning slog som ned som en bomb i februari, både för befolkningen och för regeringen – som inte såg något annat val än att omedelbart stoppa alla utlandsadoptioner.

– Utredningen sa att under nästan 50 år har det handlat om en systematiskt korrupt verksamhet. Det är onödigt att säga att varenda adoption som skett är illegal, men det har varit en sådan gråzon hela tiden av olika skäl att hela verksamheten i sig behöver stängas ned. Det var det man gjorde i Nederländerna.

Måste gå till botten

Samtidigt poängterar han att striden på intet sätt är avgjord. En svensk utredning kan också bli ”bara en massa papper och tomma ord”. Lena Hallengren insisterar just nu på att endast adoptioner fram till 1990-talet ska utredas. Det råkar vara samma ursprungsdirektiv som den nederländska utredningen hade, berättar Hübinette.

– Men under resans gång, utredningen höll på i tre år, så insåg de att det var så massivt, att de var tvungna att titta på ett tjugotal ursprungsländer – de täcker typ 90 procent av hela populationen av adopterade i Nederländerna – och fram till 2018.

För att detta ska bli en vändpunkt på riktigt i Sverige krävs att vår utredning är lika genomgående som den nederländska, menar han.

– Då blir det en utredning som går till botten med allt som hänt sedan de internationella adoptionerna drog igång på 1960-talet och fram till idag, med allt vad det innebär. Det kommer att komma fram väldigt många otäcka saker, och då får det göra det. Det måste få göra det, säger Tobias Hübinette.

– Det som dykt upp i DN och även i andra sammanhang under de senaste tre åren, med Chile i fokus, det är verkligen bara toppen på ett isberg kan jag lova, det är en försmak av den massiva människohandel som har pågått sedan 1960-talet.

Skulle skapa tolerans

Allt detta sker samtidigt som två nya böcker av Tobias Hübinette är på väg till tryck. Den ena, som kommer ut i månadsskiftet, bär titeln ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”. Där argumenterar Hübinette för att svaret på varför Sverige har blivit det land som har adopterat flest barn i världen, sett till vår befolkningsmängd, står att finna i 1960-talets debatt om adoption.

På den ena sidan stod de han kallar ”raspessimisterna”: företrädare för svenska myndigheter, biståndsorganisationer och andra som menade att de adopterade skulle bli diskriminerade i Sverige. På den andra sidan stod ”rasoptimisterna”, ledda av bland andra författaren Eva Moberg, som menade att ett inflöde av icke-vita adopterade skulle göra det homogena Sverige mer tolerant, modernt och internationellt. Ett tidstypiskt uttalande kom från sångerskan Lill Lindfors, som på 70-talet sade i Aftonbladet att ”människor skulle redan som barn vänja sig vid att en annan hudfärg inte betyder någonting”.

Sverige ansågs av många också som extra väl lämpat för utlandsadoptioner, eftersom vi till skillnad från många andra västländer inte sades ha haft ett kolonialt förflutet. När regeringen öppnade för utlandsadoptioner i slutet av 1960-talet hade ”rasoptimisterna” vunnit. Att utlandsadoptera hade blivit en svensk antirasistisk handling.

Den svenska staten och svenska myndigheter har på ett aktivt sätt, som saknar motstycke, understött utlandsadoptionerna, enligt Tobias Hübinette. Han tror att det är mot den bakgrunden som det har varit så svårt att få till en utredning som går till botten med Sveriges utlandsadoptioner. Det är därför det vi ser nu är ett så avgörande genombrott.

SD kramar adopterade

I det sista kapitlet i ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” fördjupar sig Hübinette ytterligare i Sveriges inställning till de utlandsadopterade genom att titta närmare på Sverigedemokraterna. Till en början, rotade i den svenska naziströrelsen som de är, var SD:s motstånd mot adoptioner kompakt. Men i samband med att partiets nya kostym började ta form på 00-talet omdefinierade SD ”svenskheten”. Utlands­adopterade som vuxit upp med svenska eller nordiska föräldrar är nu att betrakta som svenska, enligt SD:s partiprogram. Därmed anpassade sig SD till vad svenskar i gemen tycker.

– Är du adopterad så räknas du som svensk, det tycker i stort sett alla svenskar idag, säger Tobias Hübinette.

– Det tyckte dock inte alla svenskar på 1960-talet, kan jag säga.

Sedan dess har SD lyft fram adopterade i intervjuer, linjetal, partiprogram och reklamfilmer.

– De kramar adopterade på ett nästan sjukt sätt, säger Hübinette, som menar att SD:s inställning till adopterade är unik bland högerextrema partier i världen.

– Jimmie Åkesson har själv vid ett flertal tillfällen öppet refererat till adopterade från utomeuropeiska länder och lyft fram dem som det bästa exemplet på en invandrargrupp som är assimilerad, som till fullo har blivit svenskar.

Det låter absurt, men det han vill säga egentligen är dels ”vi är inte rasister”, och dels vill han sända en signal till invandrarna och deras barn i förorterna att ”ska ni få vara med, måste ni bli som dem”. Alla invandrare vet ju att det är helt kört att bli svensk på samma nivå som de adopterade, säger Hübinette.

– Det SD vill säga är ungefär så här: ”du kan vara med oss svenskar, bo i Sverige, få stanna här, få uppehållstillstånd eller medborgarskap – om du beter dig som oss.”

Att SD trots allt accepterar adopterade leder Tobias Hübinette till en oväntad förhoppning. Han låter nästan som en ”rasoptimist” från 1960-talet. Men nu handlar det inte bara om att lära oss att acceptera människor med olika hudfärger, utan om att acceptera dem oavsett ”om de beter sig som oss”.

– Är det någonstans i västvärlden där det finns en öppning att man till fullo, alltså till nästan 100 procent, kan vara icke-vit men ändå svensk, så är det ju här tack vare att så många här har adopterat och tack vare att så många vita svenskar har adopterade i sin närhet. Det är ett löfte som jag ser det, som jag tror att man kan använda sig av från det andra hållet.

VEM ÄR TOBIAS HÜBINETTE?

Född 1971.

Han är idag docent i interkulturell pedagogik och lärare i interkulturella studier och i svenska som andraspråk vid Karlstads universitet.

Aktuell med två böcker i vår. ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” på Verbal förlag. ”Svensk rasism under efterkrigstiden” på Carlsson förlag.

TRE SNABBA FRÅGOR

Har vi i Sverige något ansvar för barn i andra länder som behöver en familj?

– Det har varit ett väldigt explicit argument för internationella adoptioner. Idag när det ser annorlunda ut och vi har den här diskussionen om en utredning så är det tänket inte lika starkt. Men vi har ju det ansvaret i den meningen att vi är medlemmar i FN och har en väldigt hög svansföring när det gäller att hjälpa flyktingar världen runt. Där gör vi en stor insats, på plats, det tycker jag att Sverige ska fortsätta att göra.

Varför vill du inte gärna använda ordet rasist?

– Ordet rasism dyker upp väldigt sent i Sverige, och får den betydelse vi lägger i ordet först på 1990-talet. Då fick det i princip associationen nazist. I och med att det blev så fastlåst så är ordet rasist ofta närmast obrukbart.

Varför vill du istället att vi talar om ras?

– Under 2010-talet var det mycket debatt i Sverige på kultursidorna om olika stereotyper av svarta, asiater, araber och så vidare. Det kunde vara teckningar, kanske någon filmsnutt, exempelvis Ruben Östlunds film Play. Då pratade många om rasistiska stereotyper. Jag gör inte det, jag pratar i stället om rasstereotyper. Om man tar ett steg tillbaka och säger: den här stereotypen handlar absolut om ras, då kan man kalla det en rasstereotyp, liksom att man kan kalla väldigt mycket för könsstereotyper. Men man behöver inte säga att någonting är en sexistisk stereotyp, för ingen vill vara sexist, och på samma sätt behöver man inte alltid säga att någonting är en rasistisk stereotyp.