Den nationella podden Vita pillret kommenterar debatten om den svenska internationella adoptionsverksamheten

Så har den f d riksdagsledamoten (SD) Christoffer Dulny tagit upp den just nu pågående uppmärksamheten kring den svenska internationella adoptionsverksamheten i det senaste avsnittet av podcasten Vita pillret. Christoffer Dulny talar mestadels medan två andra personer kommenterar ibland och deras inlägg är här nedan försedda med parenteser.

Det är alldeles uppenbart att den svenska s k nationella rörelsen i bred bemärkelse sedan länge har varit smått besatt av frågan om utlandsadoptionerna och om de utomeuropeiska adopterade och nyligen blev jag f ö också approcherad av SD:s tv-kanal Riks som bad om att få intervjua mig i denna fråga – d v s SD ville intervjua mig om internationell adoption och utlandsadopterade.

”Hela insikten om vad adoptionsfrågan gick ut på är ett svart piller för att rötan går ned till den absoluta botten. Jag undrar hur många svenskar på 60-, 70-, 80- och 90-talen som ens övervägde vad konsekvensen av ett mångrasligt Sverige skulle bli och som var emot det.

Tillåt mig att citera Tobias Hübinette, grundare av Expo. Han är adopterad från Korea och han är professor vid Karlstads universitet idag. Han har fått ganska mycket att säga till om, dels i hela vithetsdebatten som vi pratade om i föregående Vita pillret. 

Sedermera så har det uppstått en debatt om adoptioner till Sverige. Och hör och häpna, det visar sig nu att mycket av den här adoptionen inte styrdes av rationella beslut utan den styrdes av en artificiell efterfrågan. Det kanske aldrig var ett så panikartat läge såsom man framställde det som. Folk tror ju att man gick och hämtade svältande barn från någon hydda och sedan helikopter:ade dem till Sverige och så fick dom ligga på intensiven i två veckor.

Vad man gjorde i Sverige var att man skapade en artificiell efterfrågan som sedan fylldes av marknaden i sk-th-lsländer. Och det intressanta är att alla i Sverige var med på det här när det väl satte igång. Politiska partier, myndigheter, svenskarna själva i allra högsta grad. Ju mer man gräver i det här så går det inte att friskriva Sverige och svenskarna som folk från det här.

En längre artikel som Tobias Hübinette har författat i SvD försöker svara på frågan hur. 

Det har då uppstått en stor debatt om att många av dom har barnen har rövats bort och dom har sålts och myndigheter har varit medvetna om det här i Sverige och i andra länder och det kan röra sig om 10 000-tals barn. Det kan typ vara alla, vem vet? Vi har adopterat 10 000-tals till Sverige.

Hur blev Sverige det land som har adopterat flest barn i världen per capita? Det är också någonting, om folk inte visste det, att Sverige är världsledande när det gäller adoptioner. 

Det handlade inte om adoptioner från närområdet ska sägas då utan i Sverige gjorde man genom lagar det närmast omöjligt att adoptera inom Sverige. Man talade om barnets bästa och möjligheten att ha kontakt med sina biologiska föräldrar. Men det förstår ju vem som helst att det finns ju folk som absolut aldrig borde bli få föräldrar.

(…)

Men vad var det som hände då? Man styrde om adoptionen från inhemsk till utomeuropeisk, alltså inte från Europa utan från länder lååångt bort. Poängen var att barnen inte skulle vara vita. Och SD har därmed fått rätt för SD hade ju tidigare samma argument som på 60-talet när en del vettiga röster argumenterade mot adoptionerna, för SD motsatte sig ju tidigare utomeuropeiska adoptioner.

(…)

Det fanns två läger i adoptionsdebatten under 60-talet när debatten rasade. Det första lägret benämner Hübinette som raspessimisterna. Och de bestod faktiskt av myndighets-Sverige, biståndsvärlden och experterna och dom menade att de icke-vita adoptivbarnen skulle utsättas för diskriminering och oroade sig för att den rasliga homogenitet som då rådde i Sverige skulle luckras upp.

Sedan fanns det ett annat läger som han benämner som rasoptimisterna och dom bemötte pessimisternas farhågor med att svenskarnas rasfördomar skulle bekämpas med hjälp av dom icke-vita adoptivbarnen samt att den homogena svenska befolkningssammansättningen behövde blandas upp. 

Så vad vi hade här var att i princip en del, alltså den djupa sossestaten, insåg att det här är troligen ingen särskilt bra idé, för dom hade ändå koll på läget. Å sedan fanns det en annan rörelse, tyvärr ska sägas, som representerades av kultur-Sverige naturligtvis såsom av författaren Eva Moberg. Hon gick ut och krävde att någonting skulle göras för att underlätta för utomeuropeiska adoptioner och regeringen valde då att tillsätta utredningen Adoption av utländska barn. Och det här optimistiska lägret ville då att Sverige skulle bli internationellt och att svenskarna skulle bli världsmedborgare och att Tredje världen i form av adoptivbarnen skulle komma till Sverige. Det gick helt enkelt inte att låta svenskarna vara ”nästan kemiskt fria från färgade folkinslag” som Richard Sterner uttryckte det.

(…)

Det fanns en livlig diskussion på 60-talet som var väldigt färgad av diskussionen om afroamerikanernas emancipation i USA, som Sverige var besatt av. Någonstans ville dom här personerna ha dom konflikterna även i Sverige, dom ville ha ett mångrasligt Sverige helt enkelt, det var explicit anledningen till att man drev igenom den generösa adoptionslagstiftningen.

Media var med på banan. Hübinette skriver bland annat att optimisternas önskan om att till varje pris och så fort det bara gick öka den rasliga mångfalden i Sverige ledde till hyllande reportage om adoptivfamiljer i pressen. 

(…)

Adoptionen, den har ju varit lite av en doldis när vi analyserar. Alltså när man tänker på svensk migrationspolitik, då går man direkt från biståndspolitikens hjälp på plats till att dom ska få komma hit och få hjälp men adoptionen kom emellan de båda.

(…)

(Att det var en del av förbrunandet av Sverige, att det var medvetet, den tagningen har jag inte ens hört förut.)

(Men taktiken har ju fungerat ganska bra. Jag tänker nu på mina gamla vänner. Anledningen till att man inte kan tänka sig att minska invandringen är ju ofta adoptivungar, att ”då hade ju min kompis bla bla bla aldrig kommit till Sverige och han är ju så j-la skön och ändå svensk”. Det är en himla vanlig förevändning så den här politiken uppfyllde ju sin tilltänkta roll.)

Precis, den normaliserade ju allting som kom därefter. Det intressanta är ju att detta var det väldigt explicita syftet. Alltså det kom före idén om hjälptanken. Hjälptanken var ju det man sedan sålde in till Karin Knutby och Pelle Plankstek, det var ju typ det sista steget. Men på en högre nivå var det ju dom här argumenten som i slutänden var ledande för att genomföra den här förändringen. 

(…)

Man bör ha lite siffror här i huvudet. Alltså 1960, innan den här adoptionen kom igång fanns det bara 5000 utomeuropeiskt födda här i landet. Och även så sent som 1970 så handlade det om 0,2 procent som hade någon form av utomeuropeisk bakgrund. Och svenskar hade ju knappt träffat eller sett en svart, en indier eller en kines – bara 0,2 procent – dom fanns ju inte i Sverige. Och jämför sedan 1970 med 1980 – det handlar om en explosion.

Optimisterna menade ju att blotta närvaron av de icke-vita adoptivbarnen skulle vänja svenskarna vid att acceptera ”färgade” människor och i förlängningen göra svenskarna till antirasister. 

(…)

Så Sverige hade själv lanserat en idé om att vi skulle lösa rasproblemen i hela världen genom att vi skulle visa att det här fungerade. Och tanken var, såväl i biståndspolitiken såväl som i adoptionspolitiken, att vi skulle visa resten av världen hur det skulle gå till.

Och vad som hände på slutet av debatten det var ju att när den här utredningen Adoption av utländska barn kom med ett betänkande 1967 och gav optimisterna rätt så gick luften helt ur pessimisterna. Och året därpå började man med internationella adoptioner i större skala och det här nådde sin kulmen under 70- och 80-talen. En till två procent per årskull utgjordes av utländska adoptivbarn.

År 1980 hade de icke-vita adoptivbarnen förändrat den svenska befolkningssammansättningen i grunden och runt år 2000 var dom adopterade en tiondel av alla utomeuropeiska invandrare. 

Det här är så intressant med Hübinette, jag vet att det finns mycket kritik mot honom och sådär, men snubben skriver ju verkligen och säger som det är, det kan man inte anklaga honom för att inte göra. 

För tack vare den antirasistiska ideologin kastade sig Sverige in i det internationella adoptionsprojektet med hull och hår och det kom att uppfattas som en nationell angelägenhet och både UD och Sida har genom åren bistått med tusentals adoptioner. Vilket vi nu vet har utgjort den kanske största internationella människohandeln, det återstår att se.

(…)

Vad som hände efter 1967 var att alla gick ihop och drog åt samma håll vilket innebär att alla är skyldiga. Och den utredning som nu ska tillsättas, även om det naturligtvis inte kommer att bli så mycket med den, och den skada som har skett här för alla inblandade, alla barn som har kommit hit, deras familjer som har fått sina barn stulna. Jag kan faktiskt sympatisera med föräldrarna för ingen förtjänar att få sina barn stulna och bli transporterade till en annan kontinent där dom egentligen inte hör hemma. 

Det här har skapat enormt mycket lidande och det här har gynnat antirasister, godhetsknarkare och människohandlare och det här möjliggjordes, som Hübinette skriver, tack vare den antirasistiska överideologin. När man ser att resultatet inte leder till någonting positivt för alla inblandade, hur kan man fortfarande vara en del av den här antirasistiska ideologin. Den enda förklaringen jag kan se är att man inte vill att vita ska få ha sina egna länder. Jag vet dock inte var Hübinette står i den frågan.

Det här är ändå ett intressant tredje ben i hela folkutbytet.

(Det är klart det är j-vl-igt smart att ha en brun eller gul människa i varje klass i skolan för att påverka resterande 25-50 ungar genom att normalisera dom. ”Hon är väl precis som vi”, liksom. Det är en j-vl-igt smart grej.)

(Dessutom så finns det säkert en anledning att ta typ koreaner och börja där, för då har man någonstans i den unga hjärnan, då kan man bryta ned kategorierna svensk – asiat. För det vet ju alla hur adoptivkoreaner är liksom – de klarar sig bäst av alla icke-vita i den svenska skolan – och då har man ”in before:at” senegalesen som kommer 2015. Och i och med att minnet av den asiatiska adoptivungen finns kvar i huvet så har man planterat det och kategorin är trasig – kategorin svensk och icke-svensk har blivit blur:ad – det är dj-v-lskt smart.)

Och dom hade kommit undan med det om det inte var för den här ettrige koreanske professorn i Karlstad.”