Historien om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens mest adopterande land och folk per capita

DN:s Josefin Sköld, Patrik Lundberg och Alexander Mahmoud berättar idag historien om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens mest adopterande land och folk per capita och går tillbaka till den svenska proo-Tredje världen- och pro-icke-vita människor-orienterade 68-revolutionen, till ett stort uppslaget reportage i Aftonbladet som Alfons Åbergs skapare Gunilla Bergström stod bakom och som resulterade i att världens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrum grundades på ABF-huset i Stockholm 1969 liksom till Kalla kriget då internationell adoption ibland kunde bli storpolitik:

När Sydkorea, som stod för mellan 25-50% av alla utlandsadoptioner till Sverige mellan 1965-80, stoppade all internationell adoption till Sverige på 70-talet hotade Sverige Sydkorea med att börja stötta Nordkorea i bl a FN-sammanhang om inte Sydkorea fortsatte att leverera adoptivbarn till svenskarna vilket också skedde till slut efter en dramatisk diplomatisk intervention.

”Så blev Sverige störst på adoptioner. ”Allt var möjligt. Vi ville göra skillnad.

Barn till varje pris. Sverige var drivande i att skapa den internationella adoptionsrörelsen. Den politiska enigheten var total – att adoptera blev en självklarhet. Det här är historien om hur svenska regeringar har agerat för att öka adoptionerna till landet.

Skuren purjolök, stora burkar kaviar och Vikabröd står uppdukat på bordet. Margareta och Lars Ingel­stam placerar stapelbara plast­stolar längs väggen. 

Det är i slutet av april 1969. Familjens nybyggda villa i Bromma Trädgårdsstad är försedd med vikväggar, för att kunna hysa stormöten. 

Margareta Ingelstam är en engagerad hemmamamma med fem döttrar, och ett känt ansikte för en relativt nyetablerad företeelse: internationella adoptioner.

Hon har just gett ut en handbok om adoption som alternativ till traditionell familjebildning och berättat om det i Aftonbladet. Artikeln hade rubriken ”En brun, en vit, en gul” över bilden på tre av döttrarna.

Telefonen har ringt sedan dess.

Nu är alla som vill engagera sig välkomna till villan i Bromma. Devisen är redan bestämd: Barn söker föräldrar, söker barn – och så om igen.

– Det här är en tid när allt är möjligt, året efter 1968. Vi vill göra skillnad. Det finns ju hundratusentals föräldralösa barn som behöver föräldrar. Varför ska vi föda alla våra barn själva? säger Margareta Ingelstam som i dag är 83 år gammal.

Hon har bjudit in och köpt lättöl till ett tjugotal gäster. Det kommer 105.

Ett halvår senare, en novemberkväll i ABF-husets största sal, bildas den ideella föreningen Adoptionscentrum.

– Det är de blåaste blåa moderater tillsammans med de rödaste vänsterpartister i den nya styrelsen. Vi tänker inte på våra olika politiska åskådningar. Det är raka spåret, säger Margareta Ingelstam, som blir föreningens första ordförande.

– Vi ska förbättra situationen för de föräldralösa barnen och arbeta för att adoption så långt som möjligt framstår som ett likvärdigt alternativ till att föda egna barn.

Arton år tidigare, midsommar­helgen år 1950, bryter Koreakriget ut.

Regeringen Tage Erlander erbjuder humanitärt stöd och ger uppdraget till Röda Korset, som upprättar ett fältsjukhus i den sydkoreanska hamnstaden Busan. Med tiden beslutar några av de svenska hjälparbetarna sig för att adoptera föräldralösa krigsbarn.

Margareta Ingelstam är 20 år när hon reser till USA första gången. Det är 1957 och hon är barnvakt åt sin kusins äldsta dotter, en flicka adopterad från Sydkorea. De blir förtjusta i varandra. Margareta Ingelstam funderar:

– Det finns så många som hon. Jag ryser faktiskt när jag tänker på det, säger Margareta Ingelstam.

Hon bestämmer sig för att försöka och pratar med maken, Lars. 

– Alla tycker att jag är knäpp, utom han, säger hon.

Socialbyrån i Täby säger nej. Adoption är bara för barnlösa, meddelar de. Margareta Ingelstam föder i stället tre döttrar.

Tanken på adoption lämnar dem inte. De kontaktar den nystartade sydkoreanska adoptionsmyndigheten Child Placement Service (CPS) och blir godkända för adoption.

Ingelstam ser en möjlighet att inspirera andra. Hon berättar att hon får idén att ringa Sveriges kommunikationsminister, Olof Palme, som är på väg till Japan, och be om hjälp att flyga flickan till Sverige.

– Vi hinner väl bara prata i ett par minuter innan han säger att ”det kan jag väl göra”.

Den tilltänkta adoptivdottern blir emellertid sjuk och Palme får åka hem utan henne, berättar Margareta Ingelstam.

Men genom en bekant som är flygvärdinna får paret hem sin flicka.

Ett fåtal svenskar kontaktar CPS och ansöker om adoptivbarn. Senhösten år 1958 har Aftonbladet ett koreanskt syskonpar på första­sidan.

Pappan, en timmerman från Dalarna, säger: ”Det kostar ju bara en halv bil och man räddar två människoliv.”

Några år senare börjar CPS aktivt leta adoptivföräldrar. Hösten år 1964 berättar en sydkoreansk tjänste­man för Expressen att svenska par kan kontakta CPS direkt via ambassaden i Stockholm.

Sydkorea har alltså fler föräldralösa barn än vad landet anser sig kunna ta hand om. Men den svenska opinionen är tudelad.

Göteborgs-Tidningen undrar om det är bättre att växa upp i misär eller att få en lycklig barndom i ”vårt välmående folkhem”.

Den kritiska sidan varnar för ”rasblandning”. Socialstyrelsens expert i frågan får kritik efter att i medier ha dömt ut ”korsning mellan två raser” som ”ej önskvärd ur den mera högstående rasens synpunkt”.

I det socialdemokratiska Sverige kretsar politiken kring kärnfamiljen.

– Givet kärnfamiljsidealet är barn en självklarhet. Det är så man ska leva sitt liv, säger Cecilia Lindgren, biträdande professor vid Tema barn, Linköpings universitet.

Hon har forskat i svensk adoptionshistoria och är författare till boken ”Internationell adoption i Sverige – politik och praktik från sextiotal till nittiotal”.

Cecilia Lindgren pekar på en rad faktorer som bidrar till att adoptionsrörelsen växer: Kärnfamiljs­idealet. Internationaliseringen. Att nationell adoption redan finns. Konsensus om att barn bör växa upp i en familj, inte på institution.

– Det finns optimala förutsättningar för att internationell adoption ska bli stort, säger Lindgren.

I de svenska tidningarna handlar reportagen om familjerna uteslutande om adoptionernas positiva sidor. De ”raskritiska” rösterna tystnar.

– Det är väldigt stor efterfrågan, säger Cecilia Lindgren.

Regeringen tillsätter en statlig utredning som får i uppdrag att hitta fler länder att adoptera från.

I mitten av 1960-talet sluter Socialstyrelsen två världsunika avtal. Först med det grekiska barnhemmet Metera. Därefter med sydkoreanska CPS. 

Att CPS är en statlig myndighet spelar stor roll i beslutet – det garanterar kvalitet.

Kort efteråt väljer Sydkorea att privatisera CPS.

Vi är nu framme vid novemberkvällen i ABF-huset år 1969. Föreningens uttalade syfte blir ”vidgade möjligheter till adoption av utländska barn”.

Inom loppet av ett par år etablerar Adoptionscentrum (AC) kontakter i ett tjugotal länder. Enligt föreningens medlemsblad består kontakterna ofta av utlandssvenskar.

Margareta Ingelstam lämnar AC:s styrelse i mitten av 70-talet, men fortsätter att vara engagerad och arbetar länge med föräldrautbildningen.

År 1974 är adoption så stort att staten bildar Nämnden för internationella adoptionsfrågor, NIA, som ska granska adoptionerna, men även ta över förmedlingen av barn från Sydkorea och Grekland.

En adoptionsförening får hantera ansökningar, men ansvaret för själva förmedlingen ligger på den svenska myndigheten.

I januari år 1971 rapporterar DN om 50 koreanska barn som trots löften inte anländer till Sverige.

Ett rykte som sprids via den nordkoreanska informationsbyrån, som har etablerat sig i Stockholm, säger: Sydkorea har inte någonting annat att exportera än människor. På grund av ryktet har adoptionerna stoppats.

Vid tidpunkten har 800 koreanska barn fått en svensk familj – och köerna för adoption är längre än någonsin.

Första regeringen Palme kopplar nu in utrikesdepartementet. Sveriges ambassadör i Tokyo blir skickad till Seoul för att bearbeta den sydkoreanska regeringen, enligt dokument från UD som DN har läst. Det är Gunnar Heckscher som reser, tidigare partiledare för Högerpartiet. Av UD-protokollen att döma anser Heckscher att detta ”inte är en fråga för regeringen”, men han framför ändå Sveriges önskemål.

Ett par veckor efter stoppet låter han meddela att Sydkorea återigen är positivt inställt till adoptioner.

Men det finns ett juridiskt hinder. En svensk tingsrätt får inte klubba en adoption om den inte har godkänts i ursprungslandet.

År 1972 ändrar riksdagen lagen. Nu får en svensk domstol upphäva alla rättsliga band mellan barnet och de biologiska föräldrarna. Det blir alltså svensk tingsrätt som får avgöra om adoptionen är laglig. Tingsrätternas underlag består i sin tur av dokument från barnhem och adoptionsbyråer i diktaturer och svaga demokratier.

– Det är ett sätt att underlätta adoption. Lagen 1972 blir en juridisk milstolpe, säger Cecilia Lindgren.

Ett par år senare ger sig regeringen in i kalla kriget för att få fortsätta adoptera från Sydkorea. Det börjar 1973, när regeringen beslutar att Sverige ska erkänna Nordkorea.

Signalen går raka vägen till Sydkorea, där saken är extremt känslig.

Varje år diskuteras Koreafrågan i FN:s generalförsamling. Sydkorea är allierat med USA och har majoritet för sin sak – men rädslan för att maktbalansen ska rubbas till Nordkoreas och Sovjets fördel är påtaglig.

Sydkoreas diktator Park Chung-hees motdrag: Han beordrar ytterligare ett adoptionsstopp. Diktatorn är rädd för att Sydkorea ska framstå som för fattigt för att ta hand om sina barn.

En inhemsk debatt rasar. Nyhetsbyrån AP skriver att adoptions­byråerna blir anklagade för att sälja barn som inte alls är föräldralösa. DN:s Asienkorrespondent rapporterar dessutom om en sydkoreansk pojke som gått vilse på väg till sin pappas fabrik. Han hade då blivit omhändertagen av polis och adopterad till Sverige. Pappan hade lagt 15 månader på att leta efter sin son, innan han fått detta besked.

Direktören på adoptionsbyrån Social Welfare Society (som bytt namn från CPS) säger till koreanska medier att adoptionen inte kan hävas.

Den svenska myndigheten, NIA, kan i sin tur inte hitta någon pojke som passar in på beskrivningen.

Men de stora rubrikerna får adoptionsstoppet. Vid årsskiftet till 1975 står närmare 3 000 familjer i kö för adoption. Att mista avtalet med Sydkorea är inte ett alternativ.

Regeringen Palme låter återigen Gunnar Heckscher hantera frågan och skickar honom till Seoul. I flera möten tar han upp adoptionsstoppet, han menar att detta kan utveckla en negativ svensk syn på Sydkorea.

Enligt UD-protokollen, som DN har tagit del av, säger han att landet ”kan behöva vår vänskap och bör inte provocera oss i onödan genom diskriminerande åtgärder”.

Heckscher syftar på Sveriges röst i Koreafrågan, som under hösten ska avhandlas i FN:s generalförsamling.

Strax före omröstningen i FN:s generalförsamling häver Sydkorea adoptionsstoppet.

Aldrig har så många adoptivbarn anlänt till Sverige som år 1977: 1 864.

Samtidigt kommer larm om oegentligheter. I Chile anklagar polisen AC:s ombud i landet för att bedriva barnhandel, men utredningarna blir nedlagda i brist på bevis. DN har sökt ombudets advokat som inte vill kommentera detta.

Utländska medier avslöjar att barn har blivit bortförda för adoption i Colombia och Thailand. Det resulterar i ett tillfälligt adoptionsstopp från Thailand, men i Colombia fortsätter verksamheten.

Larm inkommer även från Sri Lanka, Indien, Vietnam och Nepal.

Den stulna pojken från Sydkorea har emellertid blivit spårad, men han kommer att bli kvar i Sverige. För DN:s Asienkorrespondent erkänner adoptionsbyråns direktör att 50–60 barn per år, som byrån registrerar som övergivna, i själva verket bara har gått vilse.

I ett protokoll från 1980, som DN har läst, varnar tillsynsmyndigheten NIA svenska ambassader för ”kuddeadoptioner”: adoptivmamman går in på BB med en kudde under tröjan och går ut med ett barn, samt ett falskt födelseintyg.

Enligt NIA förekommer detta i Sydkorea, Sri Lanka och på de amerikanska kontinenterna. Myndigheten skriver att de har upptäckt svenska fall i Brasilien, Argentina och Portugal. Från Portugal har en man kommit hem med ett påstått biologiskt barn, trots att hans fru ”bevisligen under hela tiden skött sitt arbete” i sin svenska hemstad. Det framgår inte av protokollet hur många fall det rör sig om. 

Samtidigt som larmen om oegentligheter strömmar in fattar staten beslut om att låta adoptionsföreningarna sköta förmedlingsverksamheten, men under statlig kontroll.

– Det är en jättestor förändring, eftersom den är principiell, säger Cecilia Lindgren.

Hon pekar ut en viktig orsak: Genom att låta fler adoptionsföreningar bildas ska de privata adoptionerna – där par adopterar på egen hand – minska, eftersom de arrangeras bortom myndighetens kontroll.

– Privata adoptioner har alltid setts som problematiska och den främsta orsaken till problemen med oetisk och illegal förmedling. Men i stället för att skärpa regleringen av dem försöker man öppna fler kontrollerade vägar, säger Lindgren.

Förändringen ger önskad effekt: Flera svenska föreningar startar verksamhet, och Adoptionscentrum tar över statens avtal med den sydkoreanska adoptionsbyrån. 

Fertilitetstalen dalar. Sverige har fler ofrivilligt barnlösa par än någonsin. Adoption är numera ett vanligt sätt att bilda familj.

Men det finns en tid i barnets liv som inga svenska myndigheter kan få full insyn i: tiden mellan att barnet föds och att det blir tillgängligt för adoption.

De svenska tingsrättsbesluten grundas på dokument från utländska byråer och barnhem.

Slutet på början av den svenska internationella adoptionshistorien är 1984. Att adoptera ska inte vara en klassfråga, anser fem socialdemokrater som motionerar i frågan.

Resultatet: riksdagen beslutar att pröva möjligheten att införa ett adoptionsbidrag.

Detta blir inte verklighet förrän 1989, men många familjer har råd ändå – mellan åren 1975 och 1986 anländer fler än 25 000 barn.

Sverige har nu adopterat flest barn i världen, per capita.”