Ännu en Chile-adopterad vittnar om genomkorrupta Adoptionscentrums lögner

Alexandra Prag Gustafsson i Sölvesborg, som är adopterad från Chile och som är en av de 1000-tals utlandsadopterade som sedan 60-talet och fram tills idag har tagits till Sverige på korrupta och illegala grunder, berättar i Sydöstran om hur hon till slut förstod att det som svenska Adoptionscentrum hade skrivit i hennes adoptionsdokument inte stämde – att det var en lögn att hennes chilenska förstamor hade övergivit henne.

En stor andel utlandsadopterade växer tyvärr upp i Sverige med en vrede och i vissa fall t o m med ett hat mot både sin förstamamma och förstafamilj och mot sitt ursprungs- och födelseland för att det ofta uppges i adoptionsdokumenten som adoptivföräldrarna erhåller i samband med adoptionen att förstamamman övergav den adopterade och var prostituerad, promiskuös, alkoholiserad eller helt enkelt bara en kvinna som inte ”förtjänar” att fortsätta att få vara förälder. ‘

Tyvärr börjar sedan många adopterade att missbruka och börjar att leva självdestruktivt som tonåringar och unga vuxna enligt vad statistiken tyvärr säger och inte minst p g a av den vrede som alltför många adopterade bär inom sig mot förstamamman och mot ursprungslandet.

De 100-tals svenska s k ”child finders” på fältet som genom årtiondena oförtrutet har jagat efter s k adopterbara barn i ursprungsländerna har fr a riktat in sig på under- och arbetarklassen liksom på fattiga och förtryckta minoriteter då de ofta genomkorrupta, konservativa och auktoritära ursprungsländerna ändå inte ansåg att dessa grupper var värda att få reproducera sig och få bli föräldrar.

Under Kalla kriget när utlandsadoptionerna ”peak:ade” på 1960-, 70- och 80-talen var svenskarna proportionellt sett kraftigt överrepresenterade på plats i den s k Tredje världen, d v s i Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika, Karibien och Oceanien, tack vare Sveriges absolut unika relation till den utomeuropeiska och utomvästerländska världen och till icke-vita människor i allmänhet under efterkrigstiden och avkoloniseringen.

Sverige var världens största biståndsland och 10 000-tals svenskar besökte, bodde, levde, arbetade och tjänstgjorde under någon gång i livet i ett utomeuropeiskt och utomvästerländskt s k Tredje världen-land efter kriget och fram tills 90-talet. Detta demografiska faktum gjorde att svenskarna var mycket skickligare på att vara s k ”child finders” än andra västerländska s k folkslag (såsom kanadensarna, belgarna, tyskarna, italienarna o s v) då svenskarna fr a inriktade sig på att hjälpa just fattiga och utsatta grupper i ursprungsländerna och därför ofta besatt en mycket stor lokalkunskap om många ursprungsländer då svenskarna fanns på plats i dessa länder i mycket högre grad än vad andra västerlänningar gjorde på den tiden.

Alexandra var då en av dem som kontaktade mig när jag arbetade på tv-programmet Spårlöst och Adoptionscentrums ytterst effektiva s k ”child finder” i Chile och i andra latinamerikanska länder Anna-Maria ”Aja” Elmgren, som fortfarande är i livet, tystade Alexandra och hennes halvbror vilka var i 5-6-årsåldern (då kan ju de allra flesta barn tala och göra sig förstådda oavsett språk) när de båda ville berätta för sin svenska adoptivmamma hade de i själva verket hade föräldrar och en familj och släkt i Chile och inte var föräldralösa samt att de hade blivit stulna och kommit till Sverige på otillbörliga grunder ”tack vare” svenska Adoptionscentrum.

”Sölvesborgsbon Alexandra Prag Gustafsson adopterades från Chile till Sverige när hennes mamma var på jobbet. Nu utreds hennes adoption tillsammans med hundratals andra misstänkt olagliga adoptioner i en stor brottsutredning i Chile.

– Det känns som att de har berövat mig min identitet medvetet. Alltihop var en lögn, säger Alexandra som nu har kontakt med sin biologiska mamma.”

https://www.sydostran.se/solvesborg/alexandra-adopterades-utan-mammans-vetskap-allt-var-en-logn-473bbc9d

”Alexandra Prag Gustafsson föddes som Ximena Alejandra Piutrin Barriga i södra Chile 1971. Enligt hennes adoptionspapper övergavs hon och hennes ett år äldre halvsyster av sin mamma, och papporna var aldrig med i bilden. Flickorna fick då bo hos sin mormor och morfar tillsammans med några av deras barn och barnbarn. Morfadern var dock alkoholist och när mormodern dog anmälde flera grannar att flickorna inte togs omhand ordentligt, enligt papprena.

Den sanna historien är dock en annan, som vi kommer återkomma till.

Alexandra adopterades till Kalmar när hon var 5 år gammal tillsammans med sin 6-åriga halvsyster.”

(…)

”När hon kom upp i tonåren började hon dock fundera över sin identitet och vem hon var, som så många andra tonåringar. – Jag hittade inte mig själv, jag visste inte vem jag var. Jag pratade med min mamma om min chilenska mamma och hon sa att hon säkert var jättefattig och kanske till och med död. Så jag tänkte ”Hon är säkert död” och då var det lättare att skjuta undan det, berättar Alexandra.

Det skulle dröja tills Alexandra fick egna barn och började titta mycket på tv-programmet Spårlöst, som hjälper adopterade att hitta sina rötter, som hon återigen började fundera över sitt ursprung. Hon sökte även själv till tv-programmet men kom inte med. När hon en dag fick höra att det förekommit felaktigheter i flera chilenska adoptioner tog hon kontakt med föreningen Chileadoption.

De började gräva i Alexandras fall och hittade saker som tydde på att allt inte hade gått rätt till. De hittade bland annat ingen underskrift från mamman på adoptionspappren, vilket är ett måste för att adoptionen ska vara laglig. Det fanns heller ingen dokumentation på att grannar hade anmält morfadern där Alexandra och hennes syster bodde.

– Ett tag tänkte jag: ”Tänk om ingenting stämmer, min ålder, min födelsedag” för jag har alltid känt mig lite yngre och lite mer barnslig, säger Alexandra. Alexandra fortsatte leta själv och hittade en kvinna på chilenska eniro som hon misstänkte var hennes mamma.

Via Chileadoption fick hon kontakt med en person i Chile som sökte upp kvinnan – som mycket riktigt visade sig vara Alexandras mamma.

– Hon blev jättechockad och helt överlycklig. Hon ville att vi skulle komma dit på en gång, berättar Alexandra. Alexandra fick bilder skickade till sig på sin mamma och några av hennes släktingar som framkallade både bra och dåliga minnen. Och likheten mellan hennes mamma och syster gick inte att ta miste på. Alexandra fick även reda på att hon hade en lillebror.

– Jag har alltid velat ha en bror som tog hand om en. Han är verkligen genomsnäll och vi klickade direkt, berättar Alexandra. Första kontakten med mamman och brodern skedde via ett telefonsamtal med en tolk eftersom varken Alexandra eller hennes syster pratar spanska.

– Då kände jag bara wow, berättar Alexandra som då fick bekräftat att både hennes ålder och födelsedag stämde. Hon fick också äntligen reda på sanningen bakom sin adoption. Alexandras mamma övergav henne aldrig. Hon var iväg och jobbade som hembiträde och hade lämnat döttrarna hos sina föräldrar under tiden. Men en dag när hon kom hem var döttrarna borta – och hennes släktingar vägrade berätta var de hade tagit vägen.

– Hon skrek och grät och letade och letade. Fy vad hemskt. Tänk om jag hade lämnat mina barn på dagis och sen när jag kommer och ska hämta dem så är de borta, säger Alexandra.

– Hon grät när hon berättade och sa: ”Det här stämmer ju ingenting. Jag skrev inte på några papper, jag ville inte adoptera bort er”, berättar Alexandra. Ingen vet vad som egentligen hände men Alexandra misstänker att någon av mammans släktingar, som var mycket fattiga, tog emot pengar i utbyte mot att adoptera bort dem. Kanske morfadern som var alkoholist eller någon av mammans 17 syskon.

– Då kände jag sådant hat, hur kan man göra så mot någon? Men det måste ha handlat om pengar, säger Alexandra. Alexandra har varit arg på sin biologiska mamma till och från genom åren för att hon övergav henne, men nu vet hon att det bara var en lögn. – Det har vi ju trott på allihop. Så jag har varit arg på mamma och inte velat ha med henne att göra. Sen visar det sig att det inte är så, då fick man ju lite panik.

Ett halvår efter det första telefonsamtalet, 2013, var det så dags för Alexandra och hennes syster att äntligen träffa sin chilenska mamma igen. Hela 37 år efter att de rycktes bort från henne.

– Hon blev jätteglad och grät och ville hålla om oss hela tiden vilket ju var lite konstigt för att vi är vuxna nu, berättar Alexandra. Själv trodde hon att hon skulle beröras mer av mötet än vad hon gjorde.

– Det kändes som att jag redan hade känt dem länge eftersom vi hade chattat med varandra ett tag då. Jag tänkte ”Herregud ska man inte känna mer?” men tydligen är det vanligt att det blir så, berättar Alexandra. Hennes mamma och bror levde fortfarande fattigt, i ett skjul med flera hål i.

– Det märktes att hon skämdes men jag sa ”jag struntar i hur du har det i ditt hem, jag vill ju träffa dig”, berättar Alexandra. Alexandras svenska mamma följde också med på resan och klickade bra med hennes chilenska mamma, vilket Alexandra tycker var skönt.

– Min mamma har haft lite dåligt samvete över adoptionen, men hon har ju adopterat i god tro och trodde att allt gick rätt till, berättar Alexandra. När hennes svenska mamma nu har tänkt tillbaka har hon dock kommit på vissa konstigheter som hon inte har tänkt på tidigare.

– Adoptionen gick väldigt snabbt. De frågade mamma i augusti och sedan kom vi i oktober så vi skulle väl bort så fort som möjligt. Och när vi kom till Sverige och mamma började prata lite spanska med oss märkte mamma att kvinnan som hade tagit dit oss inte tyckte om det. Hon var väl rädd att vi skulle berätta något. Alexandras adoption är nu en av hundratals misstänkt olagliga adoptioner som utreds i en stor brottsutredning i Chile.

Hennes fall är nummer 257 i utredningen som hon hoppas ska ge upprättelse till alla föräldrar som blev av med sina barn under 1960-90-talen. Alexandra vill även ha upprättelse för sin egen del och veta vad svenska Adoptionscentrum kände till. Regeringen har tidigare velat invänta den chilenska brottsutredningen men eftersom den har dragit ut på tiden har de nu öppnat upp för en svensk översyn av adoptionsförmedlingen i Sverige under 60-90-talen. Det rapporterade Dagens Nyheter efter sin granskning av felaktiga adoptioner och bristande adoptionskontroller.

– Det måste komma fram vad det är som har hänt. De har ju gjort fel och många har mått jättedåligt, säger Alexandra som välkomnar översynen. Alexandra är tacksam över det liv som adoptionen har gett henne i Sverige. Kärleken förde henne till Sölvesborg för några år sedan där hon trivs jättebra och hon har nu tre egna döttrar, en son och även två barnbarn. Alexandra tror att hon hade fått ett väldigt fattigt liv i Chile men hon är arg över att några tog sig friheten att beröva henne att växa upp med sin mamma.

– Det känns som att de har berövat mig min identitet medvetet. Jag hade velat kunna mitt eget språk så jag slipper bli påtvingad en tolk när jag ska prata med min mamma. Där har de också tagit en bra bit ifrån mig, säger Alexandra som nu har kontinuerlig kontakt med sin mamma och bror och planerar att åka dit med sina barn och barnbarn i framtiden.

– De tog oss från vårt hem och vår trygghet. Det är inte okej.”