Recension av min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” i senaste Samlaren

Litteraturvetaren Therese Svensson recenserar min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) i senaste numret/årgången av den litteraturvetenskapliga års(tid)skriften Samlaren och själv finner jag Thereses långa recension (OBS: detta är då bara ett utdrag) rättvisande.

Att som icke-litteraturvetare ta sig an den icke-vita svenskspråkiga (fiktions)litteraturen var sannerligen en utmaning som jag nog inte riktigt lyckades ro i land med till fullo och likaså var det en minst lika stor utmaning att genomföra ett så stort ras- och vithetskritiskt forskningsprojekt som det jag just genomförde med den närmast megalomaniska för att inte säga vansinniga ambitionen att under två års tid på halvtid (d v s på 50%) försöka hitta, läsa, tematisera, kategorisera och analysera varenda bokpublikation som en icke-vit svensk författare har utkommit med mellan 1969-2018 och därtill försöka redogöra för hur de svenska rasformationerna, rasstrukturerna, rashierarkierna och rasrelationerna har utvecklat sig och tagit sig uttryck under denna långa och omfattande tidsperiod:

”I takt med att en allt större andel fiktionslitteratur på den svenska bokmarknaden är författad av människor med någon form av personlig erfarenhet av utomeuropeisk migration till Sverige ökar behovet av en litteraturvetenskaplig praktik som kan ta sig an denna litteratur på professionella sätt. Att detta behov överhuvudtaget uppkommer kan härledas till det faktum att de svenskspråkiga litterära rummen så länge har präglats av det som sedan ungefär tio år tillbaka allt oftare benämns som vithet på svenska.”

(…)

”Den forskare som förmodligen framför allt förknippas med den svenskspråkiga ras- och vithetsforskningen är emellertid koreanologen Tobias Hübinette, som efter att ha redigerat ett par forskningsantologier nu utkommit med sin första monografi på ämnet ras och vithet i en svenskspråkig kontext.”

(…)

””Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) har som syfte att undersöka ”hur ras skrivs fram, förstås, görs, levs, känns och erfars i relation till Sverige, svenskhet och svenskar” genom ”ett antal tematiska studier och motivstudier” av den svenskspråkiga litteratur som ”härrör från icke-vita författare”.”

(…)

”Den begreppsliga aspekten hänger i Hübinettes forskning samman med den befolkningsmässiga genom hans problematisering av vad han benämner ”tabuiseringen av glosan ras”, vilken i Sverige antas ha tagit för västvärlden unika proportioner i takt med att landets befolkning förändrades. Problemet ligger – antar jag som läsare – i att erfarenheter av fenomenet ras inte kan artikuleras på adekvata sätt då svenskan saknar accepterade ord för denna verklighet. 

Genom att införa en flora av begrepp hämtade från i huvudsak den usaitiska (ett mer precist adjektiv knutet till USA än det vedertagna ”amerikansk”, som är knutet till flera länder på två kontinenter) forskningen hoppas Hübinette att ”normalisera och utveckla den svenska ras- och vithetsforskningen”. I sitt arbete med att realisera detta syfte närmar han sig ”den icke- vita svenska litteraturen”, vilken i Hübinettes mening består av runt 510 publikationer som sedan 1969 ”har författats av icke-vita utifrån definitionen att ha någon form av bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien eller sydöstra Europa”.”

(…)

”Som framkommer av bokens utgångspunkter kretsar Hübinettes undersökning kring fenomenet ras, en slags samhällelig brännpunkt där språkliga strukturer möter demografiska. Märkligt nog kan jag inte finna att Hübinette diskuterar sin egen definition av rasbegreppet någonstans i boken. Att resonemangens begreppsliga kärna på så vis förblir oklar framstår som onödigt och i viss mån också ödesdigert för bokens projekt såväl som det ras- och vithetskritiska fältet i en svenskspråkig kontext givet bokens ambitioner. 

Även om det likt Hübinette går att förhålla sig kritisk till den beröringsskräck med ”glosan ras” som till vis mån existerar i samhället, varav forskarvärlden är en del, går det samtidigt inte att bortse från att ”ras” iscensätter en ordning som fördelar liv och död mellan människor och andra levande varelser i den koloniala modernitet som vi fortfarande lever och verkar i. 

Att undvika att föra en diskussion kring användandet av begreppet framstår i ett sådant ljus som en oansvarig forskarpraktik som, tillsammans med den genomgående vanan att konstatera framför att argumentera, alltför ofta lämnar mig som läsare i ovisshet om projektets egentliga innebörder.” 

(…)

”Mest övertygad av boken blir jag när Hübinette fokuserar de rent språkvetenskapliga aspekterna av sitt material. Med utgångspunkt i ett urval av texter som publicerades mellan åren 1969 och 1992 undersöker Hübinette vilka ord författarna och deras karaktärer brukar för att benämna sig själva. Till detta urval fogar han även senare tillkomna texter vilka har det gemensamt att de skildrar det aktuella tidsspannet. 

Metoden att ta fasta på vissa glosor med rasifierande innebörd visar enligt Hübinette i förlängningen på ”hur de svenska rasformationerna har uppstått och utvecklats och inte minst förändrats över tid”. Även om Hübinette tar upp och diskuterar utdrag ur ett 20-tal texter, menar han att det ”enda som med ganska så stor säkerhet går att konstatera i efterhand är att i praktiken samtliga beteckningar som användes på 1960- och 70-talen för att benämna personer […] som inte kunde passera som vita var exonymer eller utifrånbeteckningar då det verkar som att det ännu inte hade uppstått någon endonym eller självbeteckning för att beskriva sig själv som icke vit under dessa decennier”.”

(…)

”Under 1980-talet utvecklas vad Hübinette med hjälp av Frances Winddance Twine benämner en raslitteracitet, eller med andra ord ”förmågan att kunna se och att kunna läsa av ras” vilken mer konkret består i författarnas försök att ”bena ut hur relationerna mellan ras, vithet och svenskhet egentligen ser ut”. Orsaken till dessa ansträngningar att ”avkoda och dekonstruera den svenska rasgrammatiken” ligger i att författarna och deras karaktärer upptäcker att de i Sverige inte ”räknas som vita trots att de i många fall har uppfattat sig som vita i sina hemländer eller i varje fall inte som icke-vita rakt av”. 

1980-talet är också det årtionde då det för första gången växer upp en generation i Sverige med bakgrund i utomeuropeiska länder, och många av de texter som Hübinette använder sig av för att undersöka perioden är i själva verket skrivna några decennier senare då 1980-talisterna vuxit upp. Det är framförallt med stöd i dessa texter som publicerades under 2000-talet som Hübinette menar att ”en icke-vit subjektivitet och ett icke- vitt svenskt kollektivt medvetande sakta men säkert började formeras” under det tidiga 1990-talet.” 

(…)

”Att de långa linjernas historia görs synlig i Hübinettes undersökning är en välkommen passning i riktning mot en fördjupad kritisk blick på hur rasfenomen träder fram i vår samtid, och tillsammans med hans bibliografiska kartläggning av en stor mängd titlar öppnar den dörrar för fortsatta studier inom området. 

När Hübinette går vidare och undersöker hur den icke-vitifierade svenska subjektiviteten tar form i litteraturen återkommer emellertid min frustration över den bristfälliga argumentation som dyker på avgörande platser i texten. Av runt 100 svenskspråkiga antologier innehållande texter av icke-vita skribenter väljer Hübinette ut de som iscensätter en ”icke-vit svensk gemenskap” snarare än att rikta sig till ”majoritetssvenska läsare”, och som på så vis bär på en potential att ”utveckla en kollektiv röst” och i förlängningen en ”icke-vit svensk subjektivitet”. 

Det handlar om åtta titlar sedan 1992 då Dr. Albans och Tom Hjeltes Svartskallarnas sammansvärjning kom ut. Det ”mest fullödiga och medvetna exemplet […] vad gäller att uttrycka en icke-vit svensk subjektivitet och erfarenhet och att konstruera en kollektiv röst och gemenskap som icke-vit svensk” finner Hübinette i Camila Astorga Díaz, Valerie Kyeyune Backströms, Mireya Echeverría Quezadas och Judith Kiros Rummet (2015). Denna antologi följdes av ytterligare titlar av andra kollektiv vilka har de gemensamt att de genomsyras ”av ett språk och en retorik som är sprängfylld med starka känslor vilka fungerar som ett slags sammanlänkande kitt för att skriva fram och formulera en icke-vit svensk subjektivitet”.”

(…)

”Förutom den redan nämnda kopplingen mellan olika tiders rasformationer som tentativt upprättas i boken förmår Hübinette föra in motiv, teman och genrer som tidigare har studerats i framförallt en usaitisk kontext och visa på dess potentiella relevans även i en svenskspråkig sådan. I en övertygande delstudie vänder Hübinette blicken mot det svenska rasarvet i syfte att undersöka ”hur dagens icke-vita svenska författare som inte tillhör någon av de fem historiska minoriteterna minns och förhåller sig” till ämnen som ”svensk kolonialism, svensk rasbiologi och svensk extremhöger”. 

Hübinette presenterar en rad exempel från olika texter som visar på hur i synnerhet de två sista tematikerna finns närvarande, och tar slutligen bell hooks begrepp ”vit terror” till hjälp för att ytterligare precisera hur detta fenomen ”kan sägas utgöra ett bärande tema i den icke-vita svenska litteraturen”. Hypotesen beläggs därefter genom att Hübinette citerar och refererar ett större antal texter av olika genrer vilka framförallt är tillkomna under de senaste tio åren, och vilka sammantaget visar hur ”de icke- vita författarna skriver från positionen att när som helst riskera att bli utsatta för hatbrott och högerextremt våld liksom för diskriminering, segregering och vardagsrasism”.”

(…)

”Som läsaren av den här recensionen börjar ana utmärks Att skriva om svenskheten av en ojämnhet mellan dess olika delstudier när det gäller det grundläggande vetenskapliga hantverket och den tillförlitlighet som jag som läsare tillskriver bokens olika slutsatser. Den osäkerhet som präglar bokens bruk av termen ras återkommer också i dess sista analyskapitel då det av Hübinette myntade begreppet ”transras” – en slags raskritisk pendang till transsexualitet – ställs i centrum för resonemangen. 

Detta kapitel utgår från frågan huruvida det går att överskrida ras, vilken Hübinette menar förekommer i det undersökta materialet. Hübinette visar fram texter där det motiv han benämner transrasialitet skildras på magiska och ironiska vis, för att därefter poängtera att det samtidigt är ”ett faktum att det än så länge inte är möjligt att helt och hållet byta ras på kirurgisk väg”. Som läsare hajar jag till över den okommenterade förankringen av ras i människors köttslighet och önskar återigen att Hübinette diskuterat sin egen förståelse av rasbegreppet i bokens inledning.” 

(…)

”Den ras- och vithetskritiska studie som genomförs i Att skriva om svenskheten utgår till syvende och sist från Hübinettes intresse för demografi och inte för litteratur, och motiveras – gissar jag – av det faktum att fiktionslitteraturen har visat sig vara en privilegierad plats för formulerandet av en i andra textuella genrer undertryckt kunskap om hur rasifiering och vitifiering verkar i det svenska språkområdet i vår tid. 

Detta framlyftande av fiktionslitteraturen som en plats för formulerandet av en på samma gång exklusiv och vital kunskap – tillsammans med insisterandet på att denna iscensätts utifrån en icke-privilegierad situering inom den rasrelationalitet som är studiens egentliga fokus – gör att Hübinettes bok på ett på samma gång uppfriskande och uppfordrande sätt bankar på porten till en alltför vithetsnormativ disciplin som litteraturvetenskapen. Det är därför synd att dess projekt samtidigt väcker så många frågor kring såväl utgångspunkter och genomförande som slutsatser. 

Att kombinera en demografisk ingång med en litteraturvetenskaplig analys har visat sig möjlig i skrivandet av bland annat den svenska arbetarlitteraturens historia, och med ett på samma gång tydligare och mer komplext begreppsliggörande av fenomenet ras inom samtidslitteraturen – vilket framför allt inte lägger hela tyngden av dess börda på icke-vitifierade skribenter – kan formulerandet av en vithetskritisk litteraturhistoria fortgå.”