Skriver idag i Svenska Dagbladet om varför Sverige och svenskarna egentligen kom att bli världens och historiens överlägset mest adopterande land och folk per capita

Skriver idag, i form av en s k understreckare i Svenska Dagbladet, om varför Sverige och svenskarna egentligen kom att bli världens och historiens överlägset mest adopterande land och folk per capita:

Förklaringen står att hitta i att i ingen annan adopterande nation på jorden kom den internationella adoptionen att bli ett ideologiskt projekt såsom just i Sverige. Allt bottnar i och handlade om att Sverige fram tills 1950-talet hade varit fullständigt besatt av ras och att landet därför var ett av västvärldens mest rasligt homogena länder under 1960-talet när de första adoptivbarnen anlände till landet i större mängd.

DN (Kultur) refuserade tyvärr denna artikel och möjligen då det svenska s k r-ordet förekommer ymnigt i texten och både i dess grundform och i form av olika avledningar (”rasdiskriminering” o s v) och böjningsformer (”raslig” o s v) och SvD accepterade den till slut efter att ett stort antal förekomster av glosan ras (för det är det uttrycket r-ordet syftar på) togs bort så här kommer texten i sin helhet (OBS: i just denna version har jag dock själv ändrat stavningen i efterhand när n-ordet förekommer men jag har låtit m-ordet kvarstå liksom möjligen också g-ordet):

”Adoptionerna skulle utplåna svensk rasism Hur blev Sverige det land som adopterar flest barn per capita i värden? Svaret finner man i den debatt på 60-talet om för- och nackdelar med att adoptera utomeuropeiska barn till ett land som vid den tiden hade en av världens mest homogena befolkningar. Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet, utkommer i mars med boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” (Verbal Förlag).”

https://www.svd.se/adoptionerna-skulle-utplana-svensk-rasism

”Den senaste veckan har det med all tydlighet framgått att Sverige med sina 60 000 utlandsadopterade är det land i världen som proportionellt sett har adopterat flest barn från andra länder sedan 1960-talet. DN:s uppmärksammade artikelserie om de illegala utlandsadoptionerna och korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten som har kännetecknat praktiken ända sedan den uppstod i kölvattnet av Koreakriget på 1950-talet berör med andra ord ett mycket stort antal människor som står nära och är släkt med landets 60 000 adopterade och både i Sverige och i de över 100 ursprungsländer varifrån svenskarna har adopterat barn.

Mot bakgrund av detta demografiska faktum är det nog många som ställer sig frågan varför det har blivit och är så utöver att Sverige är ett rikt land och att flertalet av ursprungsländerna har varit eller är fattiga.

För att förstå varför just Sverige utan konkurrens har slagit världsrekord i antal utlandsadoptioner per capita är det nödvändigt att gå tillbaka till den debatt om utlandsadoptioner som rasade under 1960-talet.

Mellan 1961-67, när Sverige till skillnad från idag var ett av västvärldens allra mest rasligt homogena länder, utspelade sig en debatt i dåtidens medier liksom i riksdagen, i civilsamhället och i offentligheten i stort som handlade om landet skulle börja adoptera specifikt icke-vita eller ”färgade” barn från andra länder eller ej.

Denna debatt avgjorde inte bara att Sverige kom att bli världens största adoptionsland utan resulterade framför allt i att hela den internationella adoptionsverksamheten kom att utvecklas till ett nationellt projekt som engagerade ett helt land och folk på ett sätt som saknar motstycke i något annat land och som handlar om relationen mellan ras och svenskhet och kort och gott om den svenska antirasismen som en slags överideologi.

De utländska adoptivbarnen var nämligen demografiskt-historiskt sett Sveriges första och största koherenta utomeuropeiska och icke-vita invandrargrupp som ankom till landet för att kvarstanna här permanent, vilket 1960-talets svenskar var väl medvetna om.

I 1960-talets adoptionsdebatt stod två läger mot varandra. Det första lägret, som på sin tid kunde benämnas som raspessimisterna, bestod av staten och myndighets-Sverige, biståndsvärlden och experterna och företrädde just en så kallad raspessimistisk hållning då de dels menade att de icke-vita adoptivbarnen skulle utsättas för rasdiskriminering i ett Sverige som genomsyrades av det som på den tiden kallades rasfördomar och dels oroade sig för att den rasliga homogenitet som rådde i dåtidens Sverige skulle försvinna. Det andra lägret bestod av en heterogen grupp av personer vilka kunde gå under beteckningen rasoptimisterna och detta läger, som också kom att vinna debatten, bemötte raspessimisternas farhågor med att argumentera för att svenskarnas rasfördomar skulle bekämpas med de icke-vita adoptivbarnen samt att den dåtida homogena befolkningssammansättningen behövde blandas upp.

I juli 1961 publicerade Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter samtidigt en notis, som meddelade att Medicinalstyrelsen avrådde svenskarna från att adoptera icke-vita barn från bland annat Algeriet och Hongkong. Notisen avslutades med följande anmärkningsvärda mening:

”Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligger däremot inte för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning framför allt när det gäller barn till främmande från adoptionsföräldrarna [sic] starkt skilda rasgrupper.”

Formuleringen om ”starkt skilda rasgrupper” härrörde från Sveriges siste professor i rasbiologi Jan Arvid Böök, som var den som Medicinalstyrelsen använt som vetenskaplig expert. Kort därpå fick Medicinalstyrelsen mothugg från bland andra journalisten och författaren Evert Kumm, barn- och ungdomspsykiatern Magnus Kihlbom och Expressens Carl-Adam Nycop vilka anklagade myndigheten för bland annat ”rasvidskepelse”.

Under de efterföljande åren kom sedan en strid ström av artiklar i form av ledarstick och debattinlägg att publiceras, vilka alla behandlade frågan om Sverige skulle adoptera icke-vita barn från andra länder i stor skala liksom om staten skulle vara behjälplig i denna verksamhet. Aftonbladets klassiska Vi 5-fråga skulle till exempel komma att ta upp frågan om de ”färgade” adoptivbarnen vid hela fem tillfällen på 1960-talet och Sveriges Radio sände och visade under loppet av samma årtionde ett flertal längre radio- och tv-program som helt och hållet ägnade sig åt adoptionsfrågan.

På hösten 1961 valde svenska Röda korset att gå ut i DN och avråda från utlandsadoptioner genom att hänvisa till att ”en hjälpinsats i barnens hemland gör större nytta” och denna hållning, som mer eller mindre anslöt sig till myndighetsvärldens raspessimistiska linje och förespråkande av hjälp på plats, skulle komma att gälla för de humanitärt inriktade hjälp- och biståndsorganisationerna inklusive de olika kristna missions- och biståndsorganisationerna.

Även Rädda Barnen, den största av Sveriges hjälp- och biståndsorganisationer, var skeptiskt inställd till adoption av icke-vita barn, vilket många rasoptimister upprördes särskilt starkt över. På Rädda Barnens årsmöte på Folkets hus i Stockholm 1963, som även statsminister Tage Erlander bevistade, anordnades därför en debatt om adoptionsfrågan, som Sveriges Radio sände ut.

I debatten deltog Socialdepartementets Ingrid Hilding, Socialstyrelsens generaldirektör Ernst Bexelius, sociologen Joachim Israel samt barnläkaren Torsten Thysell från Karlstad. Thysell frågade under debatten om de hade ”hjärta att ’offra’ de utländska barnen genom att ta hit dem till dagens svenskar, som jag (i varje fall inte i mitt län) inte anser vara mogna för att ta emot barn som avviker från det vanliga?” och han menade vidare att ”färgade” kanske kunde accepteras som barn ”men hur går det för den vuxne färgade?”.

Argumentet att icke-vita utlandsadopterade skulle få mycket stora svårigheter under uppväxten, i skolan, på arbetsmarknaden och inte minst vad gäller att hitta en partner var raspessimisternas viktigaste argument då de menade att svenskarna hade hjärntvättats av ett rastänkande i årtionden på grund av den en gång så världsledande svenska rasbiologin och rashygieniska politiken. Flera opinionsundersökningar från 1963-68 som undersökte hur svenska folket såg på frågan om Sverige skulle börja adoptera icke-vita barn eller ej, indikerade också att så kan ha varit fallet.

År 1963 visade exempelvis en Sifo-undersökning att endast 30 procent svarade ja på frågan om det var lämpligt att svenskarna skulle började adoptera ”färgade” barn från andra länder och bara 21 samt 23 procent av dem som var yngre än 45 år svarade ja på frågan vad gällde specifikt svarta barn respektive kinesiska barn.

Ytterligare en myndighet utöver Medicinalstyrelsen som fick klä skott i 1960-talets adoptionsdebatt på grund av sin raspessimistiska hållning var Socialstyrelsen. År 1962 valde den tidigare nämnde Thysell att författa en skrivelse som innehöll följande anmärkningsvärda mening, som kom att kopplas till Socialstyrelsen då Karlstadläkaren agerade vetenskaplig expert åt myndigheten:

”En annan sak är att en korsning mellan två raser som befinner sig på olika kulturstadier ej ter sig önskvärd ur den mera högtstående rasens synpunkt.”

Flera chefer och företrädare för Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och även för andra myndigheter fortsatte att komma med olika uttalanden under loppet av 1960-talet som gjorde att det framstod som att staten och experterna helt enkelt var emot att svenskarna skulle få adoptera icke-vita barn. Gerhard Bungerfeldt, chef för Stockholms stads adoptionsbyrå, uttalade exempelvis följande 1964 på en nationell socionomkonferens:

”Ett barn av främmande ursprung har ju givetvis olikheter i förhållande till oss. Om jag skall använda ett högst allmänt uttryck, kan jag tala om temperamentsolikheter, bland annat, som kanske inte slår igenom under den allra första tiden men senare, när barnet formas till en personlighet.”

I september 1964 gick författaren Eva Moberg till motattack mot den raspessimistiska staten i artikeln ”Vill ni rädda ett barn” i Idun-Veckojournalen som gav ett stort eko i dåtidens offentlighet. Mobergs artikel resulterade i att regeringen genom dess minister Ulla Lindström till slut valde att tillsätta den statliga utredningen Adoption av utländska barn.

Det rasoptimistiska lägret i 1960-talets adoptionsdebatt samlade sig kring tre huvudargument. Det första argumentet handlade om att Sverige ansågs vara alltför vitt på 1960-talet och att det därför var absolut nödvändigt att bryta upp denna rasliga homogenitet och blanda upp majoritetssvenskarna med hjälp av de icke-vita adoptivbarnen. Det andra argumentet handlade om föreställningen om att de ”färgade” adoptivbarnen skulle utrota svenskarnas ”rasfördomar” samt på sikt göra Sverige till ett antirasistiskt land. Det tredje argumentet slutligen rör färgblindhet som vision och tanken att en kraftigt ökad fysisk närvaro av permanent boende icke-vita invånare inom landets gränser i form av just de ”färgade” barnen till slut skulle göra svenskarna färgblinda.

Vad beträffar den demografiska tanken som kan sammanfattas med att ”ju fler icke-vita adoptivbarn dess bättre” så bottnade den i en önskan om att Sverige skulle bli ”internationellt” och att svenskarna skulle bli ”världsmedborgare” genom att ”Tredje världen” i form av adoptivbarnen skulle komma till Sverige. Utöver det trängande behovet av att till varje pris blanda upp svenskarna menade det rasoptimistiska lägret vidare att Sveriges rykte och omvärldsbilden av landet också stod på spel. Det gick helt enkelt inte längre att låta svenskarna vara ”nästan kemiskt fria från färgade folkinslag”, som rasoptimisten Richard Sterner uttryckte det i tidskriften Tiden 1962, om Sverige skulle tas på allvar i FN och framför allt i den icke-vita världen.

I ett temanummer av Ord & Bild från 1966 som handlade om invandrare och minoriteter utropade författaren och tidskriftens redaktör Lars Bäckström ”gör Sverige svartare!” och han syftade då bland annat på de ”färgade” adoptivbarnen:

”Vi, i Sverige, Norden, Europa, blir inte en del av den stora världen förrän vi har fått inpå oss och fått beblanda oss med en mängd människor från den färgade och fattiga världen. […] Vi behöver komma ut till dem, men de behöver också komma hit. […] Detta är fortfarande det land där de flesta inte träffat en färgad, där adoption av färgade barn åtminstone tills nyligen har motarbetats av myndigheterna…”.

I pressen kunde denna rasoptimistiska önskan om att till varje pris och så fort det bara gick öka den rasliga mångfalden i Sverige genom att ta in så många icke-vita adoptivbarn som möjligt ta sig uttryck i hyllande reportage. I september 1967 publicerade Aftonbladet ett stort reportage om familjen Ingelstam i Täby som hade tre biologiska barn och som hade adopterat en ”mulatt” och ett ”gult” barn från Korea. I Aftonbladet-reportaget, som författaren Gunilla Bergström stod bakom, förekom uttryck som ”en brun, en vit, en gul”, ”den ena brun, den andra snedögd och det tredje rågblond” samt ”den ena brun, den andra vit, den tredje har sneda ögon” i både bröd- och bildtexten för att gång efter annan verkligen understryka den rasliga mångfalden inom familjen.

Det rasoptimistiska lägret menade vidare att de adopterade också skulle kunna bidra till att bekämpa svenskarnas djupt rotade rasfördomar och så kallade ”rashögfärd”, som kom sig av att generation efter generation hade fått sig itutat att majoritetssvenskarna var världens vitaste nation och även renaste vita folk på jorden. Framför allt var Sverige utpräglat vitt under 1960-talet. År 1960 fanns det inte ens 5000 utomeuropeiska icke-vita invånare i landet och så sent som 1970 handlade det om under 0,2 procent eller lite mer än 13 000 personer som hade bakgrund i Latinamerika, Karibien, Mellanöstern, Afrika och Asien.

År 1964 visade en undersökning att få infödda majoritetssvenskar någonsin hade interagerat med eller ens mött en minoritetsperson och en icke-vit människa. Flertalet uppgav visserligen att de vid något tillfälle hade mött en jude men endast 5-10 procent hade interagerat med en svart amerikan eller med en indier, 5-6 procent med en same, 2-3 procent med en afrikan och endast 0,2 procent med en kines.

Rasoptimisterna menade därför att den blotta kroppsliga närvaron av de icke-vita adoptivbarnen skulle vänja den stora allmänheten att succesivt och slutgiltigt acceptera ”färgade” människor och i förlängningen göra svenskarna till antirasister. År 1963 uppmanade exempelvis Arboga Tidning på ledarplats att både skolans värld, Svenska kyrkan, föreningslivet, folkrörelserna, fackföreningsvärlden och partierna skulle börja engagera sig mot myndigheternas ”adoptionsförbud” och svenskarnas rasfördomar på en och samma gång.

Samma år skrev Sida-utbildaren och tecknaren Anna Wieslander i Stockholms-Tidningen att svenskarnas rasfördomar bara kunde stampas ut genom att ta in så många icke-vita adoptivbarn som möjligt:

”En ökning av ”främmande element” kan antas medföra en ökning av rasfördomarna. Men just på det sättet kommer dessa fördomar ett steg närmare sitt utrotande. Det går inte att bota en sjuka som saknar en yttre bild. I vår värld kan man heller inte undgå smittan – smitthärdarna finns även om man inte får lov att adoptera hit kinesbarn. För att fortsätta bildspråket: de adopterade barnen blir som en ympning – vissa individer kan antas reagera med att sjukdomen – rasfördomarna bryter ut i öppen dag. Men långt flera bildar antikroppar, som bidrar till sjukdomens kompletta nedkämpande. Ty på samma gång som ytlig kontakt tenderar att ge upphov till rasfördomar, skapar intim och långvarig kontakt den mänskliga förståelse som betyder slutet på fördomarna. Det är min tro att först när det sitter ett litet n-g-rbarn i varje skola eller en arab på varje arbetsplats, får den propaganda som redan påbörjats i skolor och massmedia sin fulla effekt.”

År 1963 gav även psykiatern Ruth Ettlinger uttryck för detta synsätt i dåtida Sveriges kommunistiska partis tidskrift Vi kvinnor där en debatt just då pågick om de svenska kommunisternas syn på adoptionsfrågan: ”De färgade barnen, som adopteras till Sverige får en uppgift att lära svenskarna praktisk tolerans och frihet från fördomar.” Även Svenska kyrkans veckotidning Vår kyrka menade 1964 i ett ledarstick att det inte var någon mening med att skjuta upp de eventuella problem som skulle kunna uppstå om antalet icke-vita adoptivbarn ökade alltför snabbt och kraftigt i landet – ”vi måste försöka klara av saken”. Det handlade enligt Vår kyrka om att avkoloniseringen och den begynnande postkoloniala icke-vita invandringen till Väst på sikt ändå skulle komma att resultera i ”rasernas sammanlevande och blandning med varandra” och då var det ingen idé att försöka skjuta upp den utomeuropeiska invandringen till Sverige i form av internationell adoption av ”färgade” barn.

Masterplanen att adoptivbarnen skulle frälsa svenskarna från deras rashögfärd och djupt ingrodda rasfördomar delades av politiker från vitt skilda läger. Under loppet av 1960-talet kom företrädare från i stort sett alla partier såsom dagens M, S, L och C att gång på gång interpellera och motionera i riksdagen om att Sverige en gång för alla skulle börja institutionalisera den internationella adoptionsverksamheten och inte minst att staten aktivt skulle engagera sig i utlandsadoptionerna. Det rådde vid denna tid en partipolitisk konsensus kring att adoptivbarnen skulle kunna utplåna rasfördomarna i det svenska folkdjupet och endast dagens V motsatte sig internationell adoption på den tiden.

Flera rasoptimister argumenterade dessutom för att svenskarna skulle lösa ”rasproblemen” även i andra länder genom att adoptera så många icke-vita barn som möjligt och därmed framstå som det stora undantaget och föredömet för resten av det vita Väst vad gäller att bilda familj och intimrelationer över de så kallade rasgränserna. Inför Martin Luther Kings besök i Sverige 1964 i samband med att han tog emot Nobels fredspris i Oslo skrev sociologen Harald Swedner i Expressen att Sverige även skulle kunna bidra till att lösa ”raskonflikterna” i andra länder såsom i bland annat USA genom att börja adoptera svarta amerikanska barn i massiv skala.

År 1969 intervjuade Hudiksvalls-Tidningen paret Per-Olof och Karin Nilsson i Hudiksvall, som hade adopterat en svart flicka och deras adopterade dotter introducerades i reportaget som ”ett av bevisen för att vi svenskar kan hjälpa till att – åtminstone till en del – lösa rasproblemen”. På 1960- och 70-talen var det mycket vanligt att även de som hade biologiska barn adopterade för att skapa en antirasistisk så kallad regnbågsfamilj. Den på sin tid firade skådespelaren och artisten Barbro Hörberg sade i en intervju att ”det är så oerhört viktigt att vi får vara med människor av annan ras” efter att ha adopterat ett barn från Sydkorea samt att ”inte minst för våra vita barn är det värdefullt att få växa upp naturligt med färgade syskon”. Vita svenskar som själva inte hade adopterat utan bara hade egna, biologiska barn kunde i spalterna uttrycka att de önskade se att deras vita barn skulle växa upp med icke-vita adoptivbarn i grannskapet, i klassen och i kompiskretsen så att deras vita barn skulle utvecklas till antirasister.

Denna idé att Sverige hade ett absolut unikt antirasistiskt manifest destiny att lösa rasproblemen, rasfrågorna och raskonflikterna i världen kopplades samman med föreställningen om Sverige som det land på jorden som sades vara allra mest lämpat för att ta emot icke-vita adoptivbarn. Det handlade om att Sverige ansågs sakna ett kolonialt förflutet till skillnad från de andra adopterande västländerna vilka framställdes som koloniala eller till och med som imperialister och som mer eller mindre genomrasistiska.

Slutligen vad gäller frågan om färgblindhet som vision beskrev Richard Sterner 1962 i två artiklar i socialdemokratiska Tiden ett framtida Sverige som enligt honom till slut skulle komma att välja att börja ta emot inte bara arbetskraftsinvandrare från Finland och Europa, utan även till slut icke-vita invandrare från utomeuropeiska länder. Det var just i det sammanhanget som Sterner var den första rasoptimisten som använde sig av termen färgblindhet:

”Om också det färgade inslaget i vår immigration säkert ändå förblir litet, i varje fall under den tid som kan överblickas, så kommer likväl den integration av världen som nu börjat att leda till att vi får fler färgade bland oss än nu… […] Vi kan därför inte klara problemet om de psykiska hälsorisker som färgade vuxna och barn kan utsättas för i svensk miljö på det enkla sättet att vi hindrar att det problemet alls uppstår. Vi tvingas att ta tjuren vid hornen. Att effektivt undanröja dessa hälsorisker genom att utrota fördomarna hos oss. Ända därhän att vi till sist blir någorlunda ”färgblinda”, dvs. lär oss att rastecken inte är märkvärdigare i den mänskliga samlevnaden än blont eller mörkt hår.”

I en artikel i DN året därpå vidareutvecklade Sterner vad han menade med färgblindhet och han underströk då att det framför allt gällde att göra de svenska barnen och ungdomarna färgblinda mot bakgrund av att han uppfattade att de vuxna majoritetssvenskarna, och nog framför allt de äldre generationerna, var alltför marinerade i det gamla rastänkandet. Sterner var vidare övertygad om att det trots allt fanns en god beredskap i Sverige vad beträffar att möta det raspessimistiska lägrets oro för att de utomeuropeiska adoptivbarnen skulle komma att utsättas för rasdiskriminering:

”Skulle t ex färgade barn i våra skolor utsättas för otrevligheter, lär nog våra myndigheter och organisationer kunna ingripa med upplysning. Inte minst kommer ungdomens egna organisationer att kunna – och vilja – göra goda insatser. Och sådana insatser kan vara utomordentligt välgörande just för ungdomen själv. Ty i vår krympande värld gäller det för oss att låta varje ny generation fostra sig till en alltmer fullständig ”färgblindhet”.”

Idén om färgblindhet som mål kom under 1960-talets adoptionsdebatt inte minst att uttryckas som en förhoppning om att rasliga utseendeskillnader inte skulle komma att betyda något alls bland och för svenskarna någon gång i en avlägsen framtiden. Genom ett ökat antal utlandsadoptioner menade sångerskan och artisten Lill Lindfors att ”människor skulle redan som barn vänja sig vid att en annan hudfärg inte betyder någonting” i en intervju i Aftonbladet.

När den så kallade Lindström-kommittén, som den tidigare nämnda adoptionsutredningen Adoption av utländska barn ibland kallades på sin tid, till slut kom med sitt betänkande 1967 och gav rasoptimisterna rätt gick luften helt ur raspessimisterna samtidigt som proppen gick fullständigt ur och resten är historia som det heter. Året därpå under det symboltyngda revolutionsåret 1968 började antalet internationella adoptioner till Sverige nämligen att fullkomligen explodera i antal för att nå sin kulmen under 1970- och 80-talen när osannolika 1-2 procent per årskull ibland utgjordes av utländska adoptivbarn.

När den svenska 68-revolutionen väl inleddes tog tillgången på så kallade adopterbara, infödda, svenska barn nämligen slut över en natt på grund av inte minst den genomgripande sexuella revolution som det svenska 68-upproret innebar parat med införandet av fri abort, statligt stöd till ensamstående, ogifta, unga mödrar och dramatiskt sjunkande fruktsamhetstal, vilka sammantaget skapade ett närmast omättligt behov av utländska adoptivbarn bland svenskarna i flera årtionden på raken.

År 1980 hade de icke-vita adopterade dessutom förändrat den svenska rasliga befolkningsstrukturen i grunden. Det året utgjorde invånarna med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika 0,71 procent av totalbefolkningen motsvarande knappt 60 000 personer varav uppemot en tredjedel var adopterade och så sent som kring år 2000 var en tiondel av alla utomeuropeiska invandrare i landet just adopterade.

Idag år 2021 går det att konstatera med denna historia i backspegeln att utan 1960-talets adoptionsdebatt och framför allt utan rasoptimisternas seger i densamma hade Sverige som stat aldrig kastat sig in med hull och hår i den internationella adoptionsverksamheten. Den antirasistiska ideologiska överbyggnad som denna verksamhet erhöll tack vare rasoptimisternas vinnande argument gjorde att det svenska adoptionsprojektet som sådant kom att uppfattas som en nationell angelägenhet, vilket förklarar varför svenska staten i form av bland annat UD och Sida genom årtiondena har engagerat sig i utlandsadoptionerna och bistått både 1000-tals privatadoptioner och 10 000-tals adoptioner som har förmedlats av de svenska adoptionsorganisationerna.

Det gamla, nattståndna svenska rastänkandet och den svenska rashögfärden som hade präglat Sverige och svenskarna sedan åtminstone 1900-talets början och ända fram tills 1950-talet skulle utraderas en gång för alla, svenskarnas på sin tid utbredda rasfördomar skulle bekämpas med alla medel och svenskarna skulle göras till antirasister och till slut till färgblinda antirasister med hjälp av de icke-vita adoptivbarnen vilka därigenom tilldelades uppgiften att frälsa en hel nation från rasismen. Ingen annan västerländsk stat på jorden som har adopterat barn från andra länder har just därför varit så aktivt involverad i den internationella adoptionsverksamheten som den svenska staten och det är därför ingen slump att över 20 statliga utredningar har tillsatts sedan 1960-talet vilka samtliga har handlat om att underlätta för svenskarna att adoptera utländska barn, vilket i sig är ett lika oslagbart rekord som över 60 000 genomförda utlandsadoptioner sedan 1960-talet och fram tills idag.”

En kommentar

  1. Pingback: Barnmisshandel av välvilja? – Björnbrum