Sveriges nestor vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering Anders Lange har nyligen gått bort

Sveriges nestor (OBS: det anser i varje fall jag att han var fram till sin död) vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering Anders Lange har nyligen gått bort:


Psykologen Lange var lärjunge åt den moderna svenska forskningens om invandrare och minoriteter grundare pedagogen Arne Trankell och han var genom decennierna och fram tills pensionen en mycket produktiv forskare och särskilt tillsammans med pedagogen Charles Westin och särskilt vad gäller forskning om rasism och diskriminering. Langes och Westins tegelstenspublikation på över 500 sidor ”Etnisk diskriminering och social identitet. Forskningsöversikt och teoretisk analys” som gavs ut 1981 som en del i Sveriges första statliga utredning om diskriminering Diskrimineringsutredningen står sig t ex fortfarande liksom Langes egen bok ”Reflektioner kring rasism” från 1992.


Jag hade till och från kontakt med Anders, som också under hela livet var antirasist och antifascist och inte då han hade fötts i Polen och hade barndomsminnen av ljud av skott från det tyskockuperade Warszawa, ända sedan det tidiga 90-talet och inte minst då han intresserade sig för utlandsadopterade.


År 2000 publicerade Anders exempelvis rapporten ”Diskriminering, integration och etniska relationer” som byggde på enkäter och som undersökte självupplevda erfarenheter av rasism och diskriminering bland olika invandrargrupper och bl a bland personer födda i Indien somAnders misstog för att vara invandrare men som jag påpekade högst sannolikt var adopterade till åtminstone 65-75%.


I rapporten stack indierna ut, som då med all sannolikhet till största delen utgjordes av adopterade vilket också Anders gick med på och höll med om, och det oroväckande i rapporten var att de adopterade från Indien hamnade högst vad gällde att utdöma Sverige och svenskarna som rasistiska (75-78%) samt att bedöma att rasismen i Sverige hade ökat under de senaste åren (69%).


Både Anders och jag trodde på den tiden att det anmärkningsvärda resultatet berodde på att utlandsadopterade generellt växer upp i den övre medelklassen eller t o m i överklassen och därför kan och känner Sverige och (majoritets)svenskarna på djupet och ”närgånget” långt mycket bättre än invandrarna och deras barn i miljonprogramsområdena, d v s de utlandsadopterade är helt enkelt något av svenskhetens ”infödda informanter” då de permanent befinner sig i hjärtat av svenskheten och inte i svenskhetens marginaliserade periferi.


Under 2010-talet hängdes jag ut vid flera tillfällen i och av DN för att jag ville tala om ras och operationalisera rasbegreppet och sätta siffror på rasdiskrimineringen och forska om ras o s v och Anders var då en av mycket få svenska forskare (han hade vid det laget gått i pension) som försvarade mig i DN genom att poängtera att ras och etnicitet är olika termer och att det råder en närmast fullständig begreppsförvirring i den svenska forskarvärlden som nästan enbart använder sig av termen etnicitet och knappt aldrig av rasbegreppet:


”Etnicitet” och ”ras” är inte samma sak och det förstnämnda kan inte ersätta det sistnämnda, men relationen mellan begreppen och de företeelser de syftar på är komplicerad och otillräckligt utforskad… Tobias Hübinette har rätt när han säger att det är nästintill tabubelagt i Sverige, men denna tabubeläggning bygger på missuppfattningar rörande de olika betydelser som ordet ”ras” kan ha.”

Sista gången Anders och jag hade kontakt var i samband med att jag forskade om den icke-vita svenska litteraturen för några år sedan. Anders var då generös nog att privat delge mig opublicerade data från en stor enkätstudie som han låg bakom 2010 tillsammans med SCB när han var knuten till Forum för levande historia, och som handlade om hur svenska tonåringar ser på utseendeaspekten i relation till svenskhet, d v s hur mycket kroppen/utseendet (d v s ras) egentligen betyder för att inkluderas i respektive exkkuderas ur svenskheten.


Under många år var Anders intresserad av just utseendeaspekten eller den s k rasfaktorn och han såg ofta till att i sina många enkäter inkludera en specifik fråga om vad respondenterna ansåg om internationell adoption och om utlandsadopterade, då han betraktade denna fråga som en slags proxyfråga om ras och om relationen mellan ras och svenskhet.


År 1981 exempelvis svarade 75% av dåtidens svenskar i en enkätundersökning som Anders hade varit med att ta fram att de var för utomeuropeiska adoptioner samtidigt som utseendeaspekten kom tvåa på frågan om hur majoritetssvenskarna på den tiden ”kände igen” en svensk: På första plats hittades att tala svenska flytande och utan brytning men på andra plats hittades just att ”se svensk ut”.


Utlandsadopterade ser då generellt annorlunda ut till kroppen/utseendet rent visuellt-materiellt sett men är till den absolut övervägande delen i övrigt som vilka majoritetsvenskar som helst etniskt-kulturellt sett (och inte minst då de allra allra flesta av de utlandsadopterade växer upp i den massivt majoritetssvenskdominerade övre medelklassen eller t o m överklassen) och därigenom såg Anders, som själv var adoptivförälder, frågan om adoption/adopterade som ett slags det ultimata lackmustestet på svensk rasism och på det svenska rastänkandet. Under de senare åren av sitt yrkesliv och än mer under pensionärstiden blev Anders rejält bitter på alla konflikter bland de svenska forskarna som studerar rasism och diskriminering och invandrare och minoriteter och han skrev då bl a följande till mig för några år sedan då han bl a hade följt alla de konflikter som jag själv tyvärr har hamnat i inom högskole- och forskarvärlden:


”Rent allmänt vill jag meddela dig att jag i stort sett helt släppt “invandrarområdet”, och återgått till mina gamla intressen som kosmologi, fysik, filosofi, biologi… Skälet till denna “emigration” är nog primärt att jag insett att forskningsområdet stampar på stället – samma gamla trätor, samma politisering, inga nya insikter och om någon vågar antyda de sistnämnda så tystas vederbörande av plikttrogna pk-röster.”


Anders var m a o inte särskilt tillfreds alls med det akademiska arv han lämnade efter sig som Sveriges nestor (OBS: återigen – det anser i varje fall jag att han var fram till sin död) vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering.