Reflektioner kring den s k nationella rörelsens syn på adoption och adopterade

Under den senaste veckan i samband med DN:s stora artikelserie om de korrupta utlandsadoptionerna har ett flertal personer från SD-lägret i bred mening och från den svenska s k nationella rörelsen närmast triumfatoriskt uttryckt i olika sammanhang och på olika plattformar (Twitter, Facebook, bloggar, poddar, Flashback, Familjeliv o s v) att de alltid har haft rätt vad gäller både deras syn på internationell adoption och på utlandsadopterade.

Flera av dem har också kontaktat mig direkt och frågat mig rakt ut hur min syn på frågan egentligen skiljer sig från SD:s och de s k nationellas syn på frågan. Den samlade svenska s k nationella rörelsen med SD i spetsen upplever m a o just nu och kort och gott att de ”alltid har haft rätt” i frågan om internationell adoption och utlandsadopterade och för dem handlar det fr a om synen på att arv alltid trumfar miljö.

I min kommande bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” (https://verbalforlag.se/bocker/adopterad) har jag med ett helt kapitel om vad de s k nationella och SD har sagt och tyckt om denna fråga ända sedan 1960-talet och kort och gott handlar det om följande ”analys”:

De s k godhetsknarkande s k vänsterliberalerna och s k mångkulturalisterna köper helt sonika barn från genomkorrupta och dysfunktionella länder i Sydamerika, Karibien, Mellanöstern, Afrika, Asien och Oceanien där de skapar en adoptionsindustri. Utgångspunkten har m a o varit att de s k nationella alltid har betraktat den internationella adoptionsverksamheten som en cynisk människohandel som liberaler, socialister och även kristna understödjer för att framstå som ”goda” när de egentligen är s k hycklare som exploaterar den s k Tredje världen.

De utlandsadopterade mår generellt dåligt och det går dåligt för dem överlag då de ser annorlunda ut och därför inte passar in i Väst/Sverige och då arv betyder mer än miljö. I grunden har det naturligtvis alltid handlat om oro för s k rasblandning för till skillnad från invandrarna och deras barn så gifter sig de utlandsadopterade nästan alltid med majoritetsinvånarna och får barn med desamma som vuxna, vilket den s k nationella rörelsen utgick ifrån redan på 60-talet när de första utomeuropeiska adoptivbarnen anlände till landet.

Tidigare hade SD inskrivet i sitt partiprogram att utlandsadopterade mobbas, marginaliseras, stöts ut och trakasseras för att de ser annorlunda ut – d v s partiet utgick ifrån det som ett deterministiskt faktum och ville därför sätta in åtgärder för att samhället skulle stötta desamma. Och NRP drev linjen att staten och samhället skulle hjälpa de utlandsadopterade som vuxna med jobb på svenska ambassader i ursprungsländerna eller på svenska företag som verkar i dessa länder så att de adopterade skulle kunna återknyta till sitt ursprung och arv.

Utgångspunkten för de s k nationella och för SD har m a o alltid varit att de utlandsadopterade per automatik kommer att hamna utanför och råka illa ut. De utlandsadopterade har f ö aldrig inkluderats i några repatrierings- och återvandringskrav från den svenska s k nationella rörelsens sida. Och när SD:s tidigare krav på att Sverige skulle stoppa alla utomeuropeiska adoptioner togs bort år 2002 drev Åkesson och dagens SD:s ledargarnityr under en period därefter i stället linjen att adoptionsbidraget skulle tas bort då staten inte skulle stötta adoptionsverksamheten med skattemedel.