Nu är omslaget fastställt till min kommande bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” som utkommer i april i år

Nu är omslaget (+ baksidestexten) fastställt till min kommande bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” som på ”blygsamma” 450 (tryckta bok)sidor systematiskt går igenom den omedelbara efterkrigstidens svenska rapportering och debatter om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang:

Svensk rasism under efterkrigstiden

Denna mastodont-tegelstensbok, som är den mest omfattande i sitt slag (d v s detta är med all sannolikhet den största/längsta boken hittills som enbart handlar om just svenska frågor om ras och rasism) bygger på kring 10 000 sidor med artiklar hämtade från svenskspråkiga dagstidningar och svenskspråkiga vecko-, månads- och kvartalstidskrifter/magasin, vilka alla har det gemensamt att de behandlar ras i en svensk kontext och i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten (vilket innebär att alla texter som handlar om svenska synsätt på och åsikter om rasrelationer, rasproblem och rasfrågor i till exempel USA, Storbritannien, Frankrike, Brasilien, Sovjetunionen, södra Afrika, portugisiska kolonier, Brittiska imperiet, Tyskland eller Sydostasien har exkluderats).

Boken planeras att komma ut i april i år och märkligt nog lade jag sista handen vid den mitt under den gångna Black Lives Matter-sommaren när frågor om ras och rasism plötsligt var på ”allas läppar” och så här skriver jag bl a i förordet, som då författades under den intensiva ”BLM-sommaren” 2020:

”…den svenska Black Lives Matter-debatten rasade under senvåren och sommaren 2020. Denna… debatt om svensk rasism kom bland annat att handla om Carl von Linnés bidrag till rastänkandets idéhistoria och om afrosvenskars och icke-vita svenskars situation i dagens Sverige i relation till arbetsmarknaden och bostadssektorn, liksom till den då pågående pandemin mot bakgrund av den kraftigt förhöjda dödligheten bland desamma på grund av coronaviruset.

Även i andra västländer som hyser större svarta minoriteter ägde Black Lives Matter-debatter rum, men det som var slående med den svenska diskussionen jämfört med dem i exempelvis USA, Storbritannien, Belgien eller Frankrike var frånvaron av ett samtal som utgick från efterkrigstiden.

I USA går det exempelvis inte att förstå George Floyds våldsamma död utan att veta något om den svarta amerikanska efterkrigshistorien och framför allt vad som hände på 1950-, 1960- och 1970-talen och likaså tog den brittiska Black Lives Matter-rörelsen direkt avstamp i den svarta brittiska efterkrigshistorien med alla sina portalgestalter och epokgörande händelser.

De som var aktiva i den svenska Black Lives Matter-rörelsen liksom andra icke-vita och vita svenska antirasister var visserligen medvetna om Linnés betydelse för uppkomsten av den så kallade vetenskapliga rasismen, om den svenska kolonin Saint-Barthélemy och om den rasbiologiska forskningen under första halvan av 1900-talet, liksom om Sverigedemokraternas ursprung i Bevara Sverige svenskt som bildades 1979 och om den utbredda arbetslösheten bland och de många hatbrotten mot afrosvenskar.

Samtidigt lyste alla referenser till svarta och icke-vita erfarenheter, personer och händelser i Sverige under efterkrigstiden med sin frånvaro i debatten och därmed också insikten om att frågor om ras och rasism har diskuterats kontinuerligt ända sedan krigsslutet och framåt. En hel del av dagens aktivister och debattörer känner visserligen till 1980-talets attentat mot flyktingförläggningar, 1990-talets rasideologiska våldsdåd, 2000-talets diskussioner om strukturell diskriminering och 2010-talets debatter om rasstereotyper, men hur många känner till att svensk rasdiskriminering mot svarta personer diskuterades redan på 1940- och 1950-talen, att svarta och icke-vita svenskar har gjort sig hörda i diskussionen om svensk rasism ända sedan 1960-talet eller har hört talas om 1977 års raskravaller?

Det går vidare helt enkelt inte att förstå varför glosan ras idag betraktas som det antagligen mest laddade och kontroversiella ordet i svenska språket utan att gå tillbaka till den efterkrigstida svenska rasismdebatten och inte heller går det att förstå svarta och icke-vita svenskars belägenhet och utsatthet i samtidens Sverige utan att ha vetskap om den svarta och icke-vita svenska efterkrigshistorien.

Dagens debatt om rasism är vidare i hög grad centrerad kring de utomeuropeiska och icke-vita flyktinginvandrarna, deras barn och efterkommande generationer i miljonprogramsområdena, men det går inte att förstå deras marginalisering utan att ta in hur de inhemska, nationella minoriteterna betraktades och behandlades efter kriget och hur det kom till uttryck i dåtidens rasdiskussion.

Likaså är de utlandsadopterade numera inte särskilt närvarande alls i rasismdebatten, men på 1960- och 1970-talen var frågan om internationell adoption av icke-vita barn på alla sätt och vis en rasfråga liksom även frågan om så kallade blandäktenskap och intimrelationer över rasgränserna och icke-vita blandade barn.

Det är denna samtidshistoriska glömska som denna min bok vill råda bot på och som jag hoppas kommer att hitta sina läsare inte bara bland svarta och icke-vita aktivister och vita antirasister utan bland alla som vill förstå hur dagens offentliga diskussion om rasism är en direkt fortsättning på den diskussion om ras som ägde rum under den omedelbara efterkrigstiden.

Den svenska ras- och rasismdiskussionen har slutligen naturligtvis varit mer eller mindre intensiv genom årtiondena och inte alltid stått högt på debattdagordningen och på den politiska agendan, men åtminstone sedan 2010-talet och framåt går det med fog att hävda att den är mer närvarande än på länge i den svenska offentligheten. Mot bakgrund av detta faktum är min förhoppning att min bok inte bara kommer att fylla igen en kunskapslucka utan också bidra till att förstå dagens rasismdebatt på ett historiskt förankrat och därmed djupare plan.”Nu är omslaget (+ baksidestexten) fastställt till min kommande bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” som på ”blygsamma” 450 (tryckta bok)sidor systematiskt går igenom den omedelbara efterkrigstidens svenska rapportering och debatter om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang: