En omvändelse under galgen? Ulf Kristersson välkomnar nu tillsättandet av en vitbok om de korrupta adoptionerna

En omvändelse under galgen? Ulf Kristersson, f d ordförande för Adoptionscentrum som tidigare bagatelliserade de korrupta Chile-adoptionerna (liksom f ö även de korrupta Kina-adoptionerna), välkomnar nu tillsättandet av en statlig sannings- och försoningskommission och en vitbok som går till botten med korruptionen inom hela den svenska internationella adoptionsverksamheten ända sedan den uppstod på 1960-talet och som mycket väl kan leda till att Sverige stänger dörren för alla nuvarande utlandsadoptioner såsom Nederländerna nyligen valde att göra.

Både Ulf och jag var synnerligen aktiva i adoptionsfrågorna för kring 20 år sedan och både Ulf och jag fick redan då vetskap om de korrupta Chile-adoptionerna. I mitt eget fall handlade det om att jag på den tiden arbetade på Nordisk film och bl a deltog i att bygga upp tv-programmet Spårlöst vilket innebar att jag kom i kontakt med sammanlagt kring 1000 vuxna utlandsadopterade runtom i landet från en mängd olika ursprungsländer och vars adoptionsdokument jag fick tillgång till och därför kunde gå igenom och studera systematiskt.

Samtidigt deltog jag även i arbetet med en SVT-dokumentär om de korrupta Thailand-adoptionerna och i samband med det arbetet kontaktade en journaliststudent i Chile oss på Nordisk film och berättade om de korrupta Chile-adoptionerna som f ö hade ägt rum på nästan exakt samma sätt som de korrupta Thailand-adoptionerna och i båda fallen handlade det om svenska Adoptionscentrum. Ulf, som också är adoptivpappa till tre flickor från Kina, fick veta detta samtidigt som mig då vi på Nordisk film uppmanade den chilenska studenten att också kontakta Ulf och Adoptionscentrum. Ulf valde då att utreda Chile-adoptionerna internt inom Adoptionscentrum och slutsatsen i denna internutredning, som på den tiden kom fram till att Chile-adoptionerna inte var korrupta, står han inte för idag.

Samtidigt var Ulf liksom jag själv mycket aktiv i att ”lobba” och kampanja gentemot utredningen ”Adoption – till vilket pris?” som Annika Nilsson (SAP) stod bakom och som är den hittills enda svenska statliga utredningen om internationell adoption som har varit kritisk mot verksamheten. Både Ulf och jag hade mycket kontakt med Annika, som f ö ”privat” berättade för mig att hon var chockad över Adoptionscentrums makt över den dåvarande svenska adoptionsmyndigheten och överhuvudtaget över hela den dåvarande svenska diskursen kring internationell adoption (d v s skrift debatten och politiken till synsättet och attityden o s v), och i Ulfs fall handlade det om att han ville att Adoptionscentrum skulle få fortsätta att engagera sig i biståndsverksamheten medan jag var emot detsamma.

Det finns då en mycket tydlig koppling mellan adoptions- och biståndsverksamheten där den ena verksamheten göder den andra och i slutänden leder biståndsverksamheten nästan alltid till både fler adoptioner och fr a mer korruption. Under denna period försökte Ulf också tysta mig genom att bl a träffa den dåvarande styrelsen för Adopterade koreaners förening på en koreansk restaurang i Stockholm (OBS: utan min kroppsliga närvaro) och där begära av styrelseledamöterna att de en gång för alla skulle få tyst på mig mot bakgrund av att jag var närmast hyperaktiv i adoptionsfrågorna mellan cirka 1995-2005 och därigenom var något av en nagel i ögat på Adoptionscentrum.

Efter Ulfs omsvängning är det nu svårt att tänka sig att något parti i riksdagen skulle sätta sig emot tillsättandet av en statlig utredning efter holländsk modell såvida inte Löfvens rödgröna regering gör frågan om en utredning och om hur den ska utformas till en prestigesak. Ulf vill då gärna att utredningen inte stannar vid 90-talet såsom socialminister Lena Hallengren nyligen uttalade utan även granskar de utlandsadoptioner som också ägde rum när han själv ledde Adoptionscentrum. Det finns slutligen också signaler om att även SD nu är för en sådan utredning utöver V samt enstaka C-riksdagsledamöter:

”När förslag från en statlig utredning hotade adoptionerna, spelade Adoptionscentrums ordförande en nyckelroll i att rädda dem. Det var Ulf Kristersson, i dag Moderaternas partiledare. Nu reagerar han starkt på uppgifterna i DN:s granskning av brott i de internationella adoptionernas spår.

– Jag tycker att man ska göra en vitbok, säger han.”

https://www.dn.se/sverige/ulf-kristersson-jag-vill-se-en-vitbok-over-adoptionerna

”I granskningen ”Barn till varje pris” har DN berättat om allvarliga oegentligheter i flera länder som Sverige har adopterat från: föräldrar vittnar om hur de har berövats på sina barn, och barnen vittnar om att deras adoptionsakter är förfalskade.

– Det är helt förfärliga berättelser. Det här är ju människor som i vissa fall vet, och i andra fall misstänker, att delar av deras liv bygger på lögner och brott, säger Ulf Kristersson.

Han träffar DN på Moderaternas partikansli vid Mynttorget i Stockholm. Moderatledaren liknar avslöjandet med när svenska fosterbarn i början av 2000-talet i Sveriges Radio och Sveriges Television vittnade om övergrepp och vanvård. Då beställde regeringen den så kallade Vanvårdsutredningen. Moderatledaren anser att utredningen var banbrytande – och han tycker att Sverige bör upprätta en vitbok om de internationella adoptionerna.

– En ordentlig vitbok som går till botten med alla misstankar. Den kan också samverka med existerande brottsutredningar, som den i Chile, säger Ulf Kristersson.

En sådan vitbok kan, enligt Kristersson, ta inspiration av vanvårdsutredningen.

– I formen: sökandet efter sanningen. Att låta alla människor som har någonting att bidra med komma till tals för att lägga en pusselbit.

Tidigare i veckan berättade socialminister Lena Hallengren (S) att hon vill se en översyn av adoptionsförmedlingen från 1960-talet till och med 1990-talet.

Moderatledaren håller med, men vill gå ytterligare ett steg. Den vitbok han föreslår kan sträcka sig längre.

– Man ska inte göra en snävare begränsning än att man täcker in där det finns skäl att tro att det finns felaktigheter. Men signalen hon sände, den delar jag. Ulf Kristersson vill se en vitbok i två delar: en historisk del och en del som blickar in i framtiden.

– Att skipa rättvisa är upprättelse, men det är också att lära framåt. Då tycker jag att man bör lägga ner mer resurser på att granska ursprungsländernas processer och rättssäkerhet. En sådan formaliserad del två av en vitbok tycker jag vore nödvändig. Vad skulle en vitbok leda till?

– Det ena självklara är väl att så långt det bara är möjligt få fram sanningen. Vad skedde, vad hände? Samt att det kan bidra till att ge upprättelse till människor som har vetat eller eller trott att någonting var fel, säger Ulf Kristersson.

Skulle det kunna resultera i en ursäkt från svenska staten?

– I de fall där enskilda adopterade har blivit utsatta för allvarliga brott eller felaktigheter, är det viktigt att staten också medverkar till upprättelse och att rättvisa skipas. En ursäkt från staten skulle kunna bli en viktig del i det.”

(…)

”Sedan 2018 pågår en chilensk brottsutredning där över 640 svenska adopterade förekommer. Merparten av barnen kom till Sverige via Adoptionscentrums dåvarande ombud i landet. Hon förekommer i brottsutredningen, men har via sin advokat hälsat att hon inte vill svara på DN:s frågor.

Mellan 2003 och 2005 var Ulf Kristersson ordförande för Adoptionscentrum. DN:s granskning visar att Kristersson kände till anklagelser mot ombudet redan 2003, då han var nytillträdd ordförande. Den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares hade granskat saken tillsammans med ytterligare en student. Hon berättar för DN att de skrev om illegala adoptioner under Pinochets diktatur, med fokus på fall som var kopplade till Sverige.

– Vi översatte den till svenska och skickade den till Adoptionscentrum, säger Ana Maria Olivares.

Ulf Kristersson minns situationen ”mycket väl”.

– Det här måste vi titta på, sa jag. Adoptionscentrum gjorde en internutredning som mynnade ut i en promemoria, som DN har läst, där föreningen förklarade att inga fel hade begåtts.

– Med dagens facit i hand är det mycket, mycket värre än vad uppsatsen kunde belägga, säger Kristersson.”

(…)

”Samma år, 2003, kom en statlig utredning med en rad förslag på hur den svenska adoptionsverksamheten ska kunna stävja ”korruption” och ”barnhandel”. Utredningen föreslog att adoptionsavgiften som föräldrarna betalar endast får täcka kostnaden för det specifika barn de ska adoptera. Utredningen såg även en risk i det faktum att svenska adoptionsföreningar betalade bistånd till utländska barnhem. Mer bistånd kunde trigga barnhemmen att tillhandahålla barn som egentligen inte är föräldralösa.

I sin roll som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade Ulf Kristersson mot utredningens slutsatser, både på DN:s debattsida och i ett remissvar. Tonen i debattartikeln var hård. Enligt Kristersson riskerade förslagen att strypa de internationella adoptionerna:

”Bara 37 av 700 utländska barn hade fått komma hit”.

”Konsekvensen av utredningens förslag blir att några få barn läggs i gyllene sängar medan andra får ligga på golvet”, skrev Ulf Kristersson.

– Jag kanske inte skulle uttrycka mig exakt så i dag.”