Maria Nilsson berättar idag i Smålandsposten om hur genomkorrupta Adoptionscentrum stal henne från hennes chilenska förstamamma och förfalskade hennes födelsedatum och bakgrundshistoria för att dölja brottet för Marias svenska adoptivföräldrar

Maria Nilsson berättar idag i Smålandsposten om hur genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) stal henne från hennes chilenska förstamamma (och från hennes storasyster som aldrig slutade att leta efter sin lillasyster – d v s Maria – som AC kidnappade) och förfalskade hennes födelsedatum och bakgrundshistoria för att dölja brottet för Marias svenska adoptivföräldrar samt hur AC än idag ”äger” hennes av AC manipulerade identitet och uppdiktade bakgrundshistoria då AC rent juridiskt-ekonomiskt-materiellt-administrativt fortfarande äger och sitter på hennes adoptionsdokument.

AC hittade då på att Marias förstamamma var en oansvarig och t o m ”smutsig” kvinna (d v s hon sades helt enkelt ha varit promiskuös) som inte brydde sig om och tog hand om sina barn vilket plågade Maria under hela hennes barndom och uppväxt på ett negativt och destruktivt sätt då hon upplevde att hon var oönskad. Alltför många adopterade lider redan av att ha blivit övergivna och av att känna sig oönskade och oälskade och adoptionsindustrins lögner om att förstamammorna antingen är själlösa semiprostituerade och genompromiskuösa ”sexmaskiner” och/eller intellektuella lågliv med ett svagt utvecklat känsloliv som bara föder en massa barn och som de inte bryr sig om och fr a inte saknar när de blir av med dem gör knappast de adopterades redan generellt dåliga psykiska ohälsa och skyhöga självmordstal en tjänst.

Marias förstamamma framställdes helt enkelt som närmast vegetativ såsom så kallade ”Tredje världen”-kvinnor och kanske särskilt mammor i Sydamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien ofta gör i den västerländska fantasin. Den koloniala fantasin om att kvinnorna i den utomeuropeiska och utomvästerländska världen, och särskilt då mammorna, inte kan eller vill ta hand om sina egna barn och kanske t o m saknar ett utvecklat känsloliv inklusive moderskänslor är synnerligen utbredd just inom adoptionssammanhang när förstamammorna beskrivs och presenteras av adoptionsindustrins aktörer.

”Maria Nilsson från Växjö var ett av barnen som stals i Chile och adopterades till Sverige. I 38 år trodde hon att hennes förstamamma inte ville ha henne. Lika länge letade Maria Cecilia efter sitt barn.”

https://www.smp.se/vaxjo/maria-stals-i-chile-och-adopterades-till-sverige-hon-grat-och-grat-och-sa-att-jag-blivit-stulen-d766b58e

”Maria Nilsson föddes i Chile 1980 som Yesenia Silvana och adopterades vid sex månaders ålder av Birgit och Bengt Olsson i Fröseke. I Dagens Nyheters stora granskning av internationella adoptioner är Maria Nilsson en av dem som berättat sin historia som liksom så många andras innehåller osanna bakgrundshistorier och felaktiga födelsedatum. På frågan varför Maria Nilsson vill berätta sin historia svarar hon:

– Jag har min historia. Jag vet vad som hände och har min familj i Sverige och i Chile. Men jag vill berätta för alla dem som finns kvar. Alla förstamammor som inte vet var deras barn är. För dem som fortfarande letar. Men det är svårt när id-nummer och namn har ändrats. Var ska de leta efter? Om min historia kan få fler att förhålla sig kritisk till sina adoptionsdokument, om fler kan återförenas, så är det värt besväret.

2008 begärde Maria Nilsson ut dokument från Adoptionscentrum.

– De äger de dokument vi adopterade kom med, något som är ifrågasatt. De selekterar vilka papper de skickar. Jag har begärt ut dokument i flera omgångar men vet inte om jag fått alla. Då för tretton år sedan lästes underlaget från socialarbetarna i Chile upp för Maria Nilsson. Hon berättar att hennes förstamamma målades upp som en smutsig, fattig och outbildad kvinna som inte visade något intresse för sin nyfödda dotter.

– Hon hade lika gärna kunnat ha eller mista mig. Det var en mörk bild. I tio år gick hon runt och bar på den tunga lasten som visade sig vara en lögn.

– Det är svårt att förstå vad det gör med en människa att höra att hon var totalt ointresserad av mig. Det har fler konsekvenser än man tror. Adoptionscentrum sa ingenting om att det fanns skäl för mig att vara kritisk till informationen, att jag skulle ta uppgifterna med en nypa salt. Jag var 28 år och ung småbarnsmamma.

2018, tio år senare, avslöjade Sveriges Television att det förekommit oegentligheter när barn adopterades från militärdiktaturens Chile till Sverige på 1970- och 80-talen. Maria Nilsson började då göra efterforskningar och kom i kontakt med andra adopterade från Chile med liknande historier som hennes. Namn och adresser som fanns i Marias dokumentation fanns även i deras.

– Det tog mig några veckor att inse att om jag vill få svar så finns det en person som har dem. Min förstamamma i Chile. Jag behövde hitta henne, trots allt som stod i dokumenten, för att få veta sanningen. Någonstans längst inne fanns ändå ett litet hopp om att det kanske inte var så illa som dokumentationen sa. Det tog inte många veckor innan den chilenska organisation, som Maria Nilsson kontaktat för att få hjälp att spåra sin förstamamma och syster, hörde av sig. En sen kväll när familjen gått och lagt sig plingade det till i telefonen.

– Jag har konversationen kvar i mobilen. De skrev att de hittat min förstamamma. Hon grät och grät och sa att jag blivit stulen. Det som knockade mig var att hon sa att jag föddes den 5 maj. Den 5 juli var dagen de tog dig. Det som i Maria Nilssons papper var hennes födelsedag var i själva verket en mörk dag i hennes och Maria Cecilias liv.

Den historia som Marias förstamamma Maria Cecilia Gonzalez Gonzales berättade var att hon under en vecka lämnat sin lilla dotter på så kallad tillfällig barnomsorg i kuststaden Valdivia i södra Chile. Där skulle Maria få vara på heltid under tiden Maria Cecilia kom på fötter och hittade ett jobb.

– Jag tror att hon blev tipsad om det där stället. Hon hade skrivit på papper om att jag skulle vara där i en vecka. Inte adoption. Enligt min syster var mamma där dagligen och ammade mig. Men en dag när Maria Cecilia kom dit var stället stängt och igenbommat.

Maria Cecilia letade förgäves efter sitt barn, hos polisen, militären och på sjukhus. Mellan den 5 juli, när Maria Nilsson stals, till den 23 november när hon flögs från Chile till Sverige vet hon inte var hon befann sig, vem som tog hand om henne. Maria Nilssons föräldrar, Birgit och Bengt Olsson i Fröseke, blev även de förtvivlade och arga över den sanning familjen berövats under alla år.

– De kände sig lurade på alla sätt man kan. Det var ett svek från Adoptionscentrum. Det är bedrägeri att under så många år låta en människa tro att hon blivit bortlämnad frivilligt på grund av fattigdom.

Maria Nilsson har kunnat släppa sin tunga ryggsäck nu. Den tyngde som värst i tonåren och när hon och maken Fredrik blev föräldrar till sönerna Gabriel, 17, och Joakim, 14. I livsavgörande ögonblick. Maria Nilsson tycker det känns bra att veta att hon inte, som hon uttrycker det, är född på Arlanda sex månader gammal. Att även hon har en släktlinje bakom sig i Chile. Och två nyvunna yngre bröder, Alvaro och Miguel.

Efter Dagens Nyheters artikelserie om adopterade som stulits från sina biologiska föräldrar, öppnar socialminister Lena Hallengren (S) för att utreda adoptionsförmedlingen till Sverige under 1960- till 1990-talen. Till Dagens Nyheter säger socialministern att det ska gälla alla adoptioner, inte enbart dem från Chile. Brottsutredningen i Chile, där tusentals misstänkta illegala adoptioner ingår, inleddes för tre år sedan.

Maria Nilsson har skickat sina uppgifter till Chile. Adoptionscentrum anser inte att de har begått några fel. Föreningen välkomnar enligt DN en svensk oberoende utredning. Maria Nilsson, och många med henne, kräver att det görs en oberoende utredning kring Adoptionscentrums roll.

– Det kan inte nog understrykas att Sverige behöver se över sitt ansvar och göra vad man kan för att underlätta. Numer firar Maria Nilsson och hennes familj hennes födelsedag den 5 maj.

– Den 5 juli gör vi så lite som möjligt.

Maria Nilssons storasyster Ilda Gonzalez i Chile slutade aldrig leta efter efter sin syster. Hon gjorde bland annat efterlysningar i chilensk radio. Föga anade hon att lillasystern levde i Sverige, under annat namn och med felaktigt personnummer.”