Den svenska adoptionsmyndigheten Mfof:s generaldirektör säger idag i DN att det inte går att garantera att dagens utlandsadoptioner inte är korrupta

DN:s Patrik Lundberg och Josefin Sköld fortsätter idag sin granskning av den svenska adoptionsindustrin och skriver om att larmrapport efter larmrapport om att den internationella adoptionsverksamheten är korrupt i samtliga av de största ursprungsländerna i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern och Asien som svenskarna har adopterat ifrån har ignorerats i årtionde efter årtionde.

För knapp en månad sedan offentliggjordes en svensk statlig adoptionsutredning bara någon vecka innan den holländska adoptionsutredningen publicerades, som blev en världsnyhet då den bl a ledde till att Nederländerna stoppade alla utlandsadoptioner. Den svenska utredningen, som bl a använde sig av genomkorrupta Adoptionscentrum-anställda som anonyma experter och källor vilka gick i god för att de svenska utlandsadoptionerna inte är korrupta, kunde dock konstatera att inga korrupta adoptioner har ägt rum till Sverige.

Samtidigt har Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof), som är den myndighet som kontrollerar att den svenska internationella adoptionsverksamheten går rätt till, sedan 2000-talet regelbundet kunnat rapportera om stora brister i verksamheten. Dess nuvarande generaldirektör Per Berling säger i dagens DN att Mfof inte kan garantera att utlandsadoptionerna till Sverige inte är korrupta samt att Mfof idag står bakom de adopterades krav på att Löfvens rödgröna regering och socialminister Hallengren nu tillsätter en utredning som en gång för alla går till botten med de korrupta utlandsadoptionerna såsom den holländska utredningen gjorde.

År 2019 rapporterade även den svenska ambassaden i Seoul om stora brister i den sydkoreanska adoptionsverksamheten och sammanfattade med att skriva att ”det finns en utbredd medvetenhet i Sydkorea om att det förekommit oegentligheter i adoptionerna från Sydkorea till Sverige och andra länder”. Sydkorea är då hela den internationella adoptionsverksamhetens ”flaggskeppsland” där verksamheten i sig föddes och uppstod i kölvattnet av Koreakriget på 1950-talet och Sydkorea är det land som har adopterat bort ojämförligt flest barn till Sverige och till Väst sedan dess (200 000 barn varav 10 000 till Sverige).

”Svenska tjänstemän har gång på gång under 2000-talet rapporterat om misstänkta oegentligheter kopplade till adoptionerna, visar DN:s granskning.  

Än i dag kan Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd inte garantera att alla adoptioner är rättssäkra och etiska.  

– Det korta svaret är nej, säger generaldirektören Per Bergling.”

https://www.dn.se/sverige/svenska-tjansteman-har-larmat-om-misstankta-oegentligheter

https://www.dn.se/sverige/larm-om-oegentligheter-fran-majoriteten-av-storre-lander-sverige-adopterat-ifran

”Men under sex decennier har närmare 60.000 barn fått nya, svenska föräldrar.  

När ett barn ska adopteras till Sverige måste de vuxna först utredas av kommunen de bor i. Föräldrarna betalar en summa pengar till en adoptionsförening, som sedan sköter kontakten med ursprungslandet och förmedlar adoptionen. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof) ska granska att allt går rätt till i Sverige – och rapportera till regeringen.  

Adoptionsföreningarna uppger i en ny rapport från Statskontoret att de inte har funnit några oegentligheter kopplade till adoptionerna de förmedlat. 

”De känner sig trygga med att deras adoptioner går till på rätt sätt”, enligt rapporten.  

DN:s granskning ger en annan bild.

De senaste åren har ett par europeiska länder stoppat internationella adoptioner efter uppgifter om korruption och barnhandel.  

Mediegranskningar har tidigare berättat om ”babyfarmer” i Nigeria och Sri Lanka. Om kidnappningar av barn i Colombia, El Salvador och Kina. FN:s barnfond Unicef har varnat om ”barnexport” från Etiopien. En parlamentarisk utredning i Chile har slagit fast att barn har blivit dödförklarade efter förlossningen och stulna. 

Men även svenska tjänstemän har rapporterat om misstänkta oegentligheter, visar DN:s granskning. Under 2000-talet har anställda på tillsynsmyndigheten Mfof gjort flera resor till ursprungsländerna Sverige adopterar barn från.

I Mfof:s rapport från Etiopien 2011 skriver tjänstemännen om ett möte med representanter från den amerikanska ambassaden. De säger sig ha upptäckt allvarliga brister i adoptionsprocessen på lokal nivå. Det handlar bland annat om att föräldrar blivit felinformerade om vad adoption innebär och dokumentation om barn som inte stämmer. Tjänstemännen slår fast att det inte rör barnhemmen de svenska föreningarna arbetar med. Om de verkligen går till botten med uppgiftera framgår inte.

I grunden handlar det om att svenska adoptionsföreningar och myndigheter inte vet, eller kan ta reda på, om barnet verkligen är övergivet – de har ingen insyn i tiden från förlossning till att barnet blir aktuellt för adoption. Det tas upp i flera offentliga handlingar, särskilt i rapporter efter myndighetens resor i Asien.  

I Kina saknas ofta information om barnets ursprung och om myndigheterna har ansträngt sig för att hitta ett barns biologiska föräldrar. Något som strider mot Haagkonventionen.  

Marie Alm, tjänsteman på Mfof som arbetade på myndigheten i 17 år fram till 2018, var med på flera av tillsynsresorna.  

– De kinesiska barnen beskrevs som övergivna. Det var omöjligt för oss att helt säkerställa om barnens behov sattes i första rummet, säger hon.”  

(…)

”Lovisa Kim, som också arbetade på Mfof tidigare, säger att det ofta finns en ovisshet när ett barn adopteras.  

– Att barn hittas utan att det är möjligt att finna någon information om varför och av vem barnet lämnats är vanligt i många av ursprungsländerna. När det gäller Kina förekom många uppgifter om oegentligheter och det väcker problematiska frågor eftersom nästan alla barn från Kina saknar dokumenterad information om omständigheterna före de hittades.

Liknande problem uppmärksammas under resor till Vietnam. Landet har sedan millennieskiftet skakats av flera adoptionsskandaler där höga tjänstemän har dömts för sin inblandning i barnhandel.  

Det finns ”vissa frågetecken i genomförandet” av adoptionerna, skriver myndigheten i en rapport från 2006.  

– Det var samma frågor där: Hur har barnen egentligen kommit till institutionerna? Har det skett på ett lagligt sätt? säger Marie Alm.

Två år senare stoppas adoptionerna helt. En rapport från amerikanska ambassaden i Hanoi visar bland annat att barn flyttats mellan provinser för att kunna förklaras övergivna, och att mammor har fått betalt i samband med att de lämnar bort sina nyfödda. 

Samma år reser Mfof dit igen – den här gången tillsammans med en tjänsteman på socialdepartementet. 

De träffar en representant från Rädda Barnen som säger att systemet ”genererar” övergivna barn. Barnhemmens drivkraft handlar om att få donationer: 

”Det är mycket svårt att kontrollera vad pengar som betalats använts till. Kvitton är lätt att få, men de säger ingenting”, får svenskarna veta.  

Rapporten berättar också om fall av förfalskade adoptionsakter, och om kvinnor som inte informerats om konsekvenserna av att lämna sina barn för adoption.”

(…)

”…2019, när myndigheten är tillbaka i Indien, får de uppgifter ”från mer än ett håll” om att det förekommer adoptioner utanför det legala systemet, direkt från sjukhus.  

Det är oroväckande, skriver tjänstemännen i rapporten. Men information tyder också på att barnen adopteras nationellt och inte till Sverige.  

Det framgår inte av rapporten om myndigheten går till botten med uppgifterna.  

Under en tillsynsresa till Colombia 2013 vittnar flera privata barnhem om en svår ekonomisk situation. Antalet barn som adopteras blir färre. Vissa av dem är tydliga med att det är den vårdkostnad som adoptivföräldrarna betalar som gör att verksamheten går runt.

Det innebär, skriver tjänstemännen, att institutionerna gjort sig beroende av adoptionsavgifter. Också det strider mot Haagkonventionen.  

Inget annat land har Sverige adopterat lika många barn från som Sydkorea. Många av dem är i dag vuxna och har vittnat om identitetsuppgifter som varit falska, om uppdiktade bakgrundshistorier och föräldrar som inte har gett sitt medgivande till adoptionen.  

I en reserapport från 2014 skriver tjänstemännen på Mfof att de inte lyckats få ett klart svar på om Sydkorea faktiskt försökt hitta adoptivföräldrar i landet, innan de kommit i fråga för internationell adoption. Det strider mot Haagkonventionen, som landet inte har ratificerat.  

Den sydkoreanska adoptionsbyrån bedriver också rådgivning för ogifta mödrar som vill lämna sina barn för adoption, skriver myndigheten. Men tjänstemännen undrar, utifrån de berättelser de tagit del av, hur rådgivningen egentligen går till.  

– Rådgivningen som ges till en mamma som står inför valet att kanske lämna sitt barn för adoption ska vara neutral. I Korea gavs rådgivningen av adoptionsbyrån. Det väcker förstås frågor om hur neutral den kan vara, säger Lovisa Kim.  

Samma information upprepas i ett brev som skickas från svenska ambassaden i Seoul till Mfof i augusti 2019, och som DN har läst. Tjänstemannen på Utrikesdepartementet skriver att adoptionsbyråerna i Sydkorea har direktkontakt med föräldrar som funderar på att adoptera bort sina barn:

”Det finns en utbredd medvetenhet i Sydkorea om att det förekommit oegentligheter i adoptionerna från Sydkorea till Sverige och andra länder.”  

Så sent som i november förra året fick Adoptionscentrum förnyat förtroende att förmedla adoptioner från Sydkorea. I auktoriseringsbeslutet konstaterar myndigheten att den inte fått uppgifter om att det skulle förekomma någon ”bristande objektivitet” i rådgivningen i dag.  

När Mfof granskade alla barnrapporter som följde med de adoptivbarn som kom till Sverige under 2017, hittade de stora brister. 

Statskontoret – som nyligen gått igenom materialet – skriver i sin rapport att bara hälften av akterna innehöll information om ursprungslandet hade sökt efter barnets föräldrar och släktingar.  

Rättssäkerheten och barnrättsperspektivet kan inte garanteras fullt ut i varje enskilt adoptionsfall, slog Statskontoret fast.  

– Det är ursprungslandet som har ansvar för barnrapporterna och de här bristerna har vi sett under en längre tid. Vi ser en förbättring, men vi önskar att det gick snabbare, säger Per Berling, generaldirektör på tillsynsmyndigheten Mfof.”

(…)

”Myndigheten följer även brottsutredningen i Chile och erbjuder hjälp till adopterade som behöver samtalsstöd eller vill söka sitt ursprung.  

– Uppgifterna är upprörande och förfärliga. Men det är positivt att det har kommit i dagen. Det här tror jag vi behöver ha redskap att hantera, säger Per Bergling.  

Generaldirektören befarar en framtid där fler oegentligheter uppdagas. Därför behövs en utredning som tar ställning till hur Sverige ska agera när det framkommer uppgifter om missförhållanden och oegentligheter, kopplade till internationella adoptioner.”