Dagens Nyheter kräver idag att regeringen Löfven och socialminister Hallengren tillsätter en statlig utredning i form av en sanningskommission efter holländsk modell för att en gång för alla gå till botten med de 1000-tals korrupta adoptionerna

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kräver idag att regeringen Löfven och socialminister Hallengren tillsätter en statlig utredning i form av en sanningskommission efter holländsk modell för att en gång för alla gå till botten med de 1000-tals korrupta adoptioner som Sverige som stat, svenskarna som folk och de svenska adoptionsförmedlarna med genomkorrupta Adoptionscentrum i spetsen har förestått och genomfört i många decennier.

Wolodarski ser i sin artikel en tydlig parallell mellan Sydkorea och Sverige: Sydkorea är då likt en spegelbild av Sverige det land på jorden som har adopterat bort proportionellt flest barn till andra länder och 1998 bad den dåvarande sydkoreanska presidenten Kim Dae-Jung landets alla bortadopterade barn (varav majoriteten idag är vuxna och numera befinner sig i ett 20-tal västländer – 10 000 av dem finns exempelvis i Sverige) om ursäkt. Sedan länge är adoptionsfrågan ett nationellt trauma i Sydkorea och just nu håller adoptionsfrågan på att utveckla sig till ett nationellt trauma också i Sverige, som är det land i världen som har adopterat proportionellt flest barn från andra länder.

Sanningen om historiens övergrepp måste ändå fram till slut menar Wolodarski även om den smärtar, gör ont och skapar nationella trauman och för att en försoningsprocess överhuvudtaget ska kunna inledas så att Sveriges 60 000 utlandsadopterade äntligen får veta på vilka grunder de hamnade i Sverige. Frågan gäller dessutom även landets 10 000-tals adoptivföräldrar och de 10 000-tals förstaföräldrarna i ursprungsländerna liksom de adopterades syskon, släktingar, partners och barn vilka likaså också har ett behov av att få veta sanningen bakom varför Sverige och svenskarna blev världens och historiens mest adopterande land och folk med visserligen goda intentioner (antirasism, internationell solidaritet, Sveriges helhjärtade stöd till de gamla kolonierna och till icke-vita människor världen över, en önskan att bryta med rasismen här och nu och över en natt genom att bilda familj över rasgränserna o s v) men till ett pris som nog aldrig går att reparera:

https://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-blundade-sverige-nar-barnen-fordes-bort/

”En skyldighet att bidra till att sanningen kommer fram.

”När Sydafrika befriades från apartheid för 30 år sedan etablerade landet en kommission för sanning och försoning. Med frihet öppnas ofta såren i det förflutna. Människor kräver att få veta, lögnerna behöver skingras.

När Sydkorea började röra sig mot demokrati hände något liknande. President Kim Dae-Jung, som i likhet med Sydafrikas Nelson Mandela, hade suttit i husarrest och fängelse under de hårda åren, ägnade stor möda åt just försoning och sanning. Det vi svenskar känner till är hans utsträckta hand mot Nordkorea, den så kallade solskenspolitiken, som gav honom Nobels fredspris år 2000. Mindre känt är vad president Kim gjorde på ett område som har en nära koppling till Sverige: utländska adoptioner.

1998 höll han ett tal – som inte fick någon mediebevakning i Sverige – där han offentligt bad om ursäkt för att Sydkorea skickat 150 000 barn runt om i världen för adoption. Adoptionerna stred i chockerande många fall mot mödrarnas vilja. Bakom den officiella fasaden florerade ofta lögner, förfalskade handlingar och pengar. Kort sagt: ett historiskt svek mot barnen, de som omöjligen kan bevaka sina egna rättigheter. Här finns djupa sår i det koreanska samhället – sår som än i dag påverkar inte bara Sydkorea utan människor runt om i världen, inte minst i Sverige.

DN:s journalister Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud har under en längre tid granskat brotten som pågått i adoptionernas spår, och talat med ett hundratal personer som adopterades till Sverige från 1960- fram till 1990-talet. Ett par av deras artiklar har redan publicerats, fler reportage kommer.”

(…)

”Det är inte första gången det kommer larmrapporter om adoption och oegentligheter. Det omskakande här är vidden av problemet och att det finns så mycket obesvarat. Varje enskild berättelse är drabbande, men på ett politiskt plan är frågan större än så.

Det handlar om en stor, oklart hur stor, grupp svenska medborgare som utsatts för ett allvarligt brott under sin tidiga uppväxt. De och deras anhöriga har rätt till den svenska statens fulla stöd för att ta reda på sanningen. Och att få eventuella oegentligheter skyndsamt utredda.”

(…)

”Den svenska adoptionshistorien rymmer välmenande avsikter, som i sin ädla form handlat om att säkra en trygg uppväxt för utsatta barn. Adoptivföräldrar har agerat i god tro. Men till vilket pris har denna politik bedrivits? Vad visste den svenska staten och de ledande adoptionsaktörerna? Orkade vi titta när det jobbiga skymtade förbi? Ibland är det enklare att inte ställa frågor, att inte rota i det svåra, att bara fortsätta som tidigare i tron att man ändå göra något gott.

Trots att Sverige i förhållande till befolkningsmängden adopterat flest barn i världen, har adoptionsviljan ständigt varit större än möjligheterna. Då är det enklare att bortse från den fundamentala obalans som funnits mellan rika stater som Sverige och hur länder som exempelvis Chile, Etiopien och Sydkorea tidigare behandlat de mest utsatta delarna av sin befolkning.

I flera delar av världen pågår nu en stark rörelse för att göra upp med det förflutna och förhindra nya övergrepp. Nederländerna och Schweiz agerar redan – och i länder som skickat iväg barn till adoption väcks i takt med demokratisering krav på sanning.

Sverige undkommer inte de svåra frågorna genom att inget göra. Staten har tvärtom en skyldighet att ta reda på vad som hänt och hjälpa dem som ¬söker svar. Allt måste göras för att stoppa ny brottslighet. Inte minst för att säkerställa att Sverige framgent kan vara ett seriöst mottagarland för adoptioner. En sanningskommission vore ett första steg. Sanningen är inte farlig – den är nödvändig.”