Idag inleder DN en serie granskande reportage om den svenska adoptionsindustrin och genomkorrupta Adoptionscentrum

DN:s Patrik Lundberg och Josefin Sköld inleder idag en stor granskning av och en längre artikelserie om det faktum att 1000-tals av Sveriges 60 000 utlandsadoptioner har varit illegala och korrupta. Inget annat folk på jorden har proportionellt sett adopterat så många barn från andra länder som svenskarna och genomkorrupta Adoptionscentrum som har stått bakom hälften av de 60 000 adoptionerna är därför världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Att Sverige är historiens, planetens och mänsklighetens största adoptionsland någonsin och utan konkurrens kan kort och gott förklaras på följande sätt: Den s k 68-revolutionen blev mer genomgripande i Sverige än i något annat land vilket gjorde att svenskarna blev mer sexuellt frigjorda än något annat folk på jorden liksom mer antirasistiska och internationalistiska än något annat land i världen. Detta gjorde att tillgången på svenska barn att adoptera inom landet ströps över en natt och att födelsetalen minskade dramatiskt och mängder med svenskar blev därför med åren ofrivilligt barnlösa – singlar liksom par och heteros liksom homos.

Tillsammans med en radikal antirasistisk ideologi som sade att svenskarna hade en unik antirasistisk mission att fylla på jorden att bekämpa rasismen och stå upp för alla icke-vita människor i världen samtidigt som Sverige var utpräglat rasligt homogent på 1960- och 70-talen legitimerades sedan den internationella adoptionsverksamheten, som exploderade i omfattning under just det mytomspunna revolutionsåret 1968, ideologiskt med antirasism och internationell solidaritet med den s k Tredje världen och med idén att Sverige måste bli mer ”internationellt” vad gäller befolkningssammansättningen, d v s Sverige behövde icke-vita invandrare i form av adoptivbarn då Sverige var ansågs vara alltför vitt och (de vita) svenskarna ansågs även behöva (ras)blandas upp (förhoppningen var då att adoptivbarnen skulle få barn med majoritetssvenskarna som vuxna).

På 90-talet började jag gräva i frågan om de korrupta adoptionerna från Sydkorea till Sverige tillsammans med en annan adopterad som hade adopterats från Sydkorea till Belgien och vi kunde då tillsammans konstatera att uppemot 90% av de koreanska adoptionsdokumenten är manipulerade: Felaktiga och påhittade ursprungsnamn, födelsedatum och födelseorter anges systematiskt, spåren av de biologiska föräldrarna och familjerna är mestadels utplånade och de uppgivna bakgrundshistorierna till varför en adoption har ägt rum är uppdiktade och inte minst kalkerade på varandra för att till varje pris dölja alla spår av korruptionen. Sydkorea är då likt en spegelbild av Sverige det land i världen och i historien som har adopterat bort ojämförligt flest barn till andra länder – det handlar om över 200 000 utlandsadoptioner till ett 15-tal västländer.

År 2002 var jag sedan delaktig i två radiodokumentärer och tre tv-dokumentärer och ett flertal artiklar och reportage i media och i pressen som handlade om internationell adoption och utlandsadopterade och där frågan om de korrupta adoptionerna stod i centrum. Då handlade det bl a om 1000-tals korrupta adoptioner från Thailand till Sverige som Adoptionscentrum, svenska UD och svenska staten tillsammans hade varit inblandade i och två adopterade från Thailand försökte förgäves stämma representanter för desamma men deras polisanmälan lades tyvärr ned p g a preskriptionstiden.

På 2000-talet var jag även delaktig i att bygga upp och utveckla Spårlöst – ett av Sveriges mest långlivade och populära tv-program sedan dess – tack vare framlidne Adam Alsing som lät mig bygga upp en omfattande föräldra- och familjesökningsverksamheten vid sidan av programmet som jag ansvarade för och skötte. Under de sammanlagt fem säsonger som jag arbetade på Spårlöst och ägnade mig åt att försöka hitta de adopterades förstaföräldrar och biologiska familjer inkom totalt 4000 förfrågningar till programmet varav över 1000 härrörde från just utlandsadopterade. Med andra ord var jag i kontakt med över 1000 vuxna utlandsadopterade runtom i landet under dessa år och i samband med det arbetet blev det än mer uppenbart för mig att flertalet av alla utlandsadoptioner till Sverige inte har gått rätt till och har varit korrupta och illegala.

På grund av att jag under många år var den enda i landet som kontinuerligt grävde i och undersökte frågan om korrupta adoptioner blev jag uthängd i DN av Adoptionscentrums dåvarande kanslichef som varande den onda ”hjärnan” bakom alla dåvarande avslöjanden om korrupta adoptioner.

Under 1990- och 2000-talen var jag också mycket aktiv som skribent, forskare, debattör och aktivist i Sydkorea där jag i år efter år anklagade de koreanska adoptionsbyråerna och den koreanska staten för korruption, vilket gjorde att jag till slut blev hårt stigmatiserad som en extremist i både Sverige och Sydkorea liksom i åtskilliga andra länder på jorden som antingen har adopterat bort barn eller adopterat barn från andra länder där mitt namn fortfarande associeras med extremism. DN:s och Patrik Lundbergs och Josefin Skölds artikelserie om de korrupta adoptionerna som börjar att publiceras idag är därför för mig personligen en upprättelse som visar att jag genom alla år faktiskt har haft rätt.

Det som nu krävs är att Löfvens regering och socialminister Lena Hallengren tillsätter en utredning som går till botten med alla dessa korrupta adoptioner så att vi 60 000 utlandsadopterade i landet och våra adoptivföräldrar, syskon, släktingar och eventuella partners och barn liksom våra förstaföräldrar och förstafamiljer i våra ursprungsländer äntligen får veta sanningen om varför vi egentligen hamnade här i Sverige och på vilka grunder och i bästa fall åtminstone erhålla en ursäkt.

Om Ulf Kristersson blir nästa statsminister efter 2022 års val är dock chansen tyvärr mycket liten att det någonsin tillsätts en sådan utredning i Sverige såsom den pågående schweiziska utredningen och den nyligen offentliggjorda holländska utredningen då Kristersson tidigare var ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum under de år då den internationella adoptionsverksamheten peakade på jorden efter Kalla krigets slut när Kina och hela Central- och Östeuropa öppnades som adoptionsländer/regioner för svenskarna och västerlänningarna. När Kristersson ledde Adoptionscentrum stämde han f ö möte med ett antal adopterade från Sydkorea på en koreansk restaurang i Stockholm där han bad dem att försöka få stopp på mig då jag på den tiden var hyperaktiv i det närmaste dygnet runt i adoptionsfrågorna och förde ett slags enmanskrig mot Adoptionscentrum.

Att ställa alla de 1000-tals svenskar som sedan 1960-talet har arbetat inom den svenska adoptionsverksamheten och både på adoptionsorganisationerna, på UD och på SIDA till svars är nog dock tyvärr inte görligt. En hel del av dem har redan hunnit gå bort, de allra flesta av dem är högutbildade socialgrupp ett-svenskar med höga inkomster och stora förmögenheter och inte minst med mycket makt i samhället och fr a så håller de varandra om ryggen och skyddar varandra samtidigt som att det blir alltmer uppenbart att de innerst inne nog ändå är väl medvetna om vad de har gjort.

”Jyothi Svahn såldes som barn – och adopterades bort till Sverige utan mammans vetskap. Fredrik Nyberg blev stulen. Nu vill han ställa någon till svars. I sex decennier har internationell adoption till Sverige kantats av larm om oegentligheter. I dag är många av de adopterade vuxna. De vill ha svar. Vad gör Sverige för att utreda vad som har hänt? I dag inleder DN en granskning av brotten som har begåtts i adoptioners spår.”

https://www.dn.se/sverige/de-vill-veta-sanningen-om-sina-adoptioner

https://www.dn.se/sverige/kusinerna-adopterades-fran-tva-kontinenter-badas-dokument-var-forfalskade

”Från 1950-talet och framåt har närmare 60.000 utländska barn fått nya föräldrar i Sverige. Majoriteten av de adopterade anlände under 1970- och 1980-talet och kom framför allt från Sydkorea, Chile och Etiopien. Sedan dess har de svenska adoptionsföreningarna verkat i över 100 länder.

De internationella adoptionerna drevs fram genom ideella krafter, eldsjälar som ville rädda föräldralösa barn från fattigdom och en uppväxt på institution. Systemet byggdes också upp av barnlängtan – internationell adoption blev folkhemmets lösning på ofrivillig barnlöshet. Genom åren förde svenska regeringar en politik som främjade internationell adoption.

Blivande adoptivföräldrar fick ekonomiska bidrag och svenska ambassader utomlands engagerades i jakten på tillgängliga barn, visar dokument som DN tagit del av. Sverige blev pionjär. Alla hade rätt till en kärnfamilj. Snart blev efterfrågan större än antalet barn som var möjliga att adoptera.

Ideella föreningar fick tidigt statens förtroende att ro adoptionerna i land, samtidigt som riksdagen stiftade lagar och satte upp regler som skulle följas. Men det finns en period i adoptivbarnets liv som ingen svensk myndighet har kunnat få insyn i: tiden från förlossning till att barnet blev aktuellt för adoption. Den luckan har kantats av larm om oegentligheter och risker för korruption och barnhandel. Rapporter som har nått svenska myndigheter.”

(…)

”Nyligen presenterade en regeringskommission i Nederländerna en rapport som visade att barn stulits från sina biologiska föräldrar. Landet har nu beslutat att frysa alla adoptioner från utlandet.

I Schweiz pågår en statlig utredning som ska granska oegentligheter kring barn som adopterades från Sri Lanka under 1970-, 1980- och 1990-talet, efter uppgifter om att barn har stulits.

I Chile har en parlamentarisk utredning visat att föräldrar har tvingats lämna sina barn för adoption under hot och hur nyfödda dödförklarats på sjukhuset – för att sedan adopteras till USA och Europa. Just nu pågår en brottsutredning som inbegriper tusentals chilenska adoptionsärenden, över 640 av dem berör barn som adopterats till Sverige och deras biologiska föräldrar. Uppgifterna om oegentligheter kopplade till adoption är inte nya för Sverige.

Hos departement och myndigheter finns brev och rapporter med allvarliga anklagelser, visar DN:s granskning. Men här har ingen regering under de senaste sex decennierna gått till botten med uppgifterna. Antalet adoptioner är i dag färre än på 1970- och 1980-talet, då långt fler än tusen barn per år kom hit. På senare år har det handlat om ungefär 350–500 utländska barn.

I början av året presenterade Statskontoret sin utredning på regeringens uppdrag om hur svenska adoptioner ska organiseras. I rapporten finns uppgifter om stora brister i barnens adoptionsakter. Det saknas dokumentation om hur ursprungsländerna har sökt efter barnens föräldrar. Något som strider mot Haagkonventionen. Statskontorets slutsats: Mycket kan bli bättre. Men adoptionerna fortsätter.”