Hur många svenska forskare lämnar ett visst fält eller ett visst ämne på grund av hot och konflikter?

Att Jonas F Ludvigsson (som f ö kontaktade mig för ett tag sedan) i veckan gick ut i media och meddelade att han slutar att forska om pandemin och covid-19 har väl inte undgått någon och frågan är nu hur många svenska forskare som egentligen lämnar ett visst fält eller ett visst ämne p g a hot och konflikter?

SvD:s Anna Asker konstaterar idag att det numera finns gott om undersökningar som visar att alltför många kulturutövare, artister, politiker och journalister påverkas av både rädsla för hot och reella hot och därigenom antingen lämnar en viss fråga därhän eller byter inriktning.

Ludvigsson framställdes i veckan som den kanske första svenska forskaren som har råkat ut för detta och David Brax vid Nationella sekretariatet för genusforskning säger också att han inte känner till några fler svenska forskare som har trätt fram och berättat om att de utsatts för hot och fr a att hoten har påverkat deras forskningsinriktning och yrkesverksamhet.

Jag är naturligtvis väl medveten om att jag inte är jämförbar på något sätt med Ludvigsson men jag vill ändå hävda att jag har råkat ut för detta och flera gånger om dessutom liksom att jag har berättat om det offentligt.

Mellan 2017-19 kastades jag ut från den svenska rasismforskningen som i praktiken innebär den svenska antirasistiska och feministiska forskningen då jag ansågs ha satt mig upp mot forskningsfältets alfahanar och alfahonor och ”landets bästa hjärnor” inom den svenska forskningen om ras och rasism. Idag anser alltför många svenska antirasistiska och feministiska forskare, och tyvärr också alltför många svenska antirasister och feminister i övrigt (d v s även utanför akademin och högskolevärlden), att jag kastades ut från detta forskningsfält p g a att jag anses ha betett mig illa mot, trakasserat och t o m hotat andra forskare mellan 2017-19 trots att det var jag som hotades med stämning och rättegång och fick en s k stjärnadvokat ”på halsen” som tvingade mig att betala ”böter” (d v s att ”bota” som andragenerationsgrabbarna i ”Orten” väl brukar säga).

Faktum är dock tyvärr att jag redan innan 2017-19 har kastats ut från hela två olika forskningsfält och även i de båda fallen så anser alltför många svenska forskare att det berodde på att det i själva verket var jag som betedde mig illa mot, trakasserade och t o m hotade andra forskare. Detta är i alla fall min version av det hela och det som följer är en kortversion av denna artikel: http://www.tobiashubinette.se/antirasistisk_forskare.pdf

Under min tid som doktorand i koreaforskning (Koreas språk och kultur) vid Stockholms universitet mellan 2001-05 var jag aktiv inom både koreaforskningen (d v s Korean studies) och adoptionsforskningen varinom jag i båda fallen under många år publicerade mig och var verksam genom att bl a regelbundet bevista konferenser, seminarier, symposier o s v och både i Sverige och i övriga Norden, Nordamerika, Europa och Asien. Samtidigt ansågs jag vara mycket kontroversiell inom dessa båda forskningsfält och många forskare ansåg t o m att jag var en s k omvänd rasist och bl a p g a att jag ansågs vara mot intimrelationer och familjebildningar över de s k rasgränserna (OBS: det vare sig var eller är jag).

År 2007 kontrakterade därför en grupp bestående av flera adoptions- och Korearelaterade personer i Sverige en kriminell aktör till en kostnad av 200 000 kr med syftet att en gång för alla tysta mig och få mig att sluta skriva och publicera och verka som forskare och fr a gällde det just inom korea- och adoptionsforskningen. ”Beställningen” innebar kort och gott en ”set up” i form av att ett antal attentat och hot som skulle utföras och som jag sedan oskyldigt skulle misstänkas, anklagas, åtalas och dömas för. Det hela slutade tyvärr med ett brandattentat mot min gamla institution vid Stockholms universitet som många svenska forskare tyvärr fortfarande anser att jag stod bakom liksom tyvärr med ännu ett brandattentat mot min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum. Jag åtalades också sedan för att ha påståtts ha hotat min f d lärare/professor/handledare och min f d chef/prefekt vid Stockholms universitet och fr a deras fruar och barn och de båda drev fallet vidare till hovrätten efter en i media uppmärksammad rättegång i Stockholms tingsrätt med fullt stöd från Stockholms universitet och vars säkerhetschef organiserade/finansierade vakthållning utanför deras båda bostäder för att skydda deras fruar och barn från mig.

Jag frikändes slutligen i den efterföljande rättegången men var nära att råka riktigt illa ut då två inhyrda s k ”torpeder” (d v s personer av manskön som många uppfattar som s k ”muskelberg”) besökte min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum timmarna innan rättegången för att ”plocka upp” mig och förhindra min närvaro vid själva domstolsförhandlingen. För att göra en lång historia kort så tror de allra flesta svenska forskare som studerar Korea och adoption, vilka då jagade ut mig från dessa båda forskningsfält och både i Sverige och i Europa i övrigt (den på den tiden ledande brittiska forskaren inom Korean studies portade t o m mig från den alleuropeiska Korean studies-konferensen som då skulle äga rum i Storbritannien vilket The Times uppmärksammade), än idag att jag fortfarande hotade mig fram under min tid som Korea- och adoptionsforskare och fr a är desamma rörande överens om att jag inte på några villkor är välkommen tillbaka till dessa båda forskningsområden.

Med andra ord är det tyvärr fler än Ludvigsson som både har lämnat ett forskningsfält p g a hot och konflikter och även gått ut och berättat om detsamma.

Utöver att då tyvärr ha ”stått” inför skranket och varit misstänkt och åtalad för att ha hotat andra svenska forskare är jag nog också den enda svenska forskaren som hittills också har ”stått” på andra (eller snarare suttit, för i svenska rättssalar så sitter en mestadels ned) och varit brottsoffer:

År 2019 dömdes en person i tingsrätten i Karlstad för olaga hot efter att ha hotat mig i egenskap av att vara lärare och forskare vid Karlstads universitet och konkret och specifikt i egenskap av att undervisa och forska om frågor om ras och rasism och mig veterligen är detta (mitt) rättsfall fortfarande unikt, d v s ännu har inga andra antirasistiska och feministiska forskare råkat ut för detta och sett sitt fall hamna i domstol (OBS: jag vet så klart att 100-tals svenska antirasistiska och feministiska forskare ständigt utsätts för hot och trakasserier – d v s jag vill på intet sätt förringa det). 

Dessutom är jag fortfarande sammankopplad med Södertörns högskola, där jag undervisade i ett antal år, och till Mångkulturellt centrum där jag arbetade i flera år, och så till den grad att hot som drabbar dessa båda institutioner fortfarande än idag nämner mitt namn.

År 2018 exempelvis genomförde ett antal högerextremister en massiv affischkampanj riktad mot Södertörns högskola som drabbade hela stadsdelen Flemingsberg – 100-tals affischer klistrades upp på campusområdet och i bostadsområdet med fotografier som bl a föreställde mig själv trots att jag då inte hade undervisat vid högskolan på flera år.

Det existerar så klart ingen tävling om vilken svensk forskare som under åren har varit och är mest ”uthängd”, illa omtyckt, negativt känd, hotad, trakasserad och förföljd men jag vill trots det ändå påstå att jag tillhör den kategorin, d v s den grupp svenska forskare som sedan åtminstone 15 år tillbaka har varit och är mest ”uthängd”, illa omtyckt, negativt känd, hotad, trakasserad och förföljd och åtminstone i mitt fall både av och bland andra forskare liksom innanför och utanför högskole- och forskarvärlden.

https://www.svd.se/hat-mot-forskare-hotar-samhallsdebatten

”– Även forskare har en för demokratin viktig arbetsuppgift. Därför vill vi nu även studera hur utsatta de är, säger David Brax, doktor i filosofi och utredare vid Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitetet.

Under 2021 genomför Nationella sekretariatet för genusforskning en enkätundersökning av forskares utsatthet för hat och hot tillsammans med SULF, Sveriges universitetslärare och forskare, och SUHF, Sveriges universitets- och högskoleförbund. Enkäten kommer att skickas ut till medlemmarna.

Professor Jonas F Ludvigsson gick nyligen ut och sa att han inte kommer att forska mer på covid-19. I början av året publicerade han en studie i vilken han kom fram till att relativt få barn och lärare i grundskolan, trots öppna skolor, har behövt intensivvård. En studie som fick kritik både i Sverige och utomlands. Därefter blev han hotad. I en intervju med SVT Örebro motiverade Jonas Ludvigsson beslutet med ”att hälsa och välmående går först”.

David Brax känner inte till fler personer som trätt fram och sagt att de tänker sluta forska efter hot.”

(…)

”Sen tidigare vet man att utsatta områden är forskning om genus, klimat, migration samt forskning som inbegriper djurförsök. Med enkäten vill man ta reda på om det även finns andra forskningsfält som är drabbade.

– Vi har ett offerperspektiv där det handlar om att kartlägga incidenter som har haft en negativ inverkan på forskares välmående och benägenhet att ägna sig åt och kommunicera sin forskning, säger David Brax.

Enligt Läkartidningen har Jonas F Ludvigsson mottagit bland annat mejl och kommentarer i sociala medier om att det är hans fel att tusentals människor i Sverige dött, att han är en sjuk människa och att han verkar i svenska rasbiologers anda. Aftonbladet beskriver också hur Ludvigsson utsatts för grovt nedsättande kommentarer av en annan professor i en sluten Facebookgrupp.

I enkätstudien kommer forskarna även att undersökas hur det ser ut med påhopp inom lärosätena, där till exempel forskare angriper varandra. På högskolor och universitet finns säkerhetsavdelningar som hanterar hoten.”