Är den italienska situationen med ett SD och ett AfS som tillsammans samlar 40% av väljarkåren även övriga Europas framtid?

DN:s Björn Wiman skriver idag om den speciella och inte minst oroväckande politiska situationen i dagens Italien mot bakgrund av att det var där allting började både 1922 med fascismen och efter Kalla kriget med den klassiska höger-vänster-skalans kollaps (vilket öppnade upp för populismen) – d v s det som händer i Italien händer tyvärr ibland i övriga Europa några år därefter.

Det politiska landskapet präglas numera av ett högerpopulistiskt parti – Matteo ”Il Capitanos” Salvinis Lega (ca 25%) – som kan sägas motsvaras av svenska SD OCH av ett högerextremt parti som är direkt arvtagare till Mussolinis parti PNF via efterkrigstida MSI – d v s Giorgia Melonis Fratelli d’Italia (ca 15%) som kan sägas motsvaras av svenska AfS.

Paradoxalt nog har SD dock snarare och inte minst på sistone under pandemin haft kontakt med högerextrema Fratelli d’Italia – bl a har Åkesson och Meloni samtalat med varandra om den svenska respektive italienska pandemipolitiken – medan AfD ”omvänt” har haft kontakt med högerpopulistiska Lega och åtminstone under 2018 års valkampanj när en representant från Lega talade på AfS avslutande valmöte i Kungsträdgården i Stockholm.

https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-du-kommer-att-bli-chockad-over-hur-det-kan-handa-har

”Fyra partier dominerar det politiska landskapet: ett ansvarsbärande men tynande liberalt/socialdemokratiskt parti (PD), ett högerextremistiskt parti (Lega), ett parti av etablissemangskritiska missnöjespopulister (Femstjärnerörelsen) och så – på starkast frammarsch av dem alla – ett parti som bildats med hjälp av renodlade fascister (Italiens bröder). Det sistnämnda har i dag stöd av var sjätte italienare.

Hur har det blivit så? Hur har fascismen, som drev hundratusentals italienare i döden, kunnat återuppstå med en sådan kraft i det land där den en gång fick sitt namn? En av förklaringarna är just bristen på nationell självuppgörelse. Också i Italien är det chockerande hur mycket som aldrig tycks ha hänt. Landet där diktatorn Benito Mussolini på 1920-talet blev föregångare för de tyska nazisterna och visade hur en våldsam minoritet kan få den politiska makten har aldrig varit i närheten av att göra upp med sitt svarta förflutna.

I stället etablerades efter kriget den officiella bilden att italienarna varit skyddslösa offer för de tyska nazisterna. Man klamrade sig fast – som författaren Géraldine Schwarz skriver i boken ”Medlöparna” – vid de nazistiska brottens monstruösa karaktär för att glömma sina egna. De blodiga kolonialkrigen med kemiska stridsmedel i Libyen och Etiopien, som vissa historiker jämställer med folkmord, förträngdes och tystades ner. Massakrer på civila i Grekland och Jugoslavien sopades under mattan. I Italien hölls aldrig någon motsvarighet till Nürnbergprocessen, där de fascistiska brottslingarna blev dömda.

I stället beviljades de straffrihet och gjorde karriär. Också den neorealistiska filmen, som förvisso fördömer den totalitära ideologin, frikänner den ”vanliga” italienarens roll under fascismen. Först senare med Ettore Scola och Pier Paolo Pasolini kom en ansats till verklig självreflektion. I dag blir det en allt vanligare uppfattning att raslagarna, som infördes på ett ganska sent stadium, visserligen var förfärliga men att fascismen utan dem skulle ha varit inte bara acceptabel, utan rent av bra. Det är därför man i dag ser Mussolinisouvenirer i vanliga affärer och ledande politiker som får pluspoäng när de citerar Il Duce.

Men om Italien hade gjort sitt minnesarbete – hade då så många italienare relativiserat och till och med hyllat extremism och fascism? Om de ansvariga hade ställts till ansvar, hade då inte dagens generationer varit bättre rustade för att stå emot föraktet för demokratin och dyrkan av våldet? Samma fråga kan ställas på många platser. En nation som inte har modet att skapa klarhet kring sitt förflutna kommer aldrig att vara rustad för att möta framtiden.”