Återigen om den svenska s k ”gulinghumorn”: Det är de svenska asiaternas närhet till vitheten som förklarar den sociala acceptansen för rasstereotyper av asiater i Sverige

Veckorevyns Amanda Spångberg intervjuar Sofia Vu som berättar om den svenska tyvärr helt och hållet normaliserade, kulturellt institutionaliserade och fr a och sist men inte minst socialt accepterade vardagsrasismen mot (nordost- och sydost)asiater och den bland icke-asiater (och tyvärr både bland icke-asiatiska minoritets- och majoritetssvenskar) så älskade s k ”gulinghumorn” (d v s även svenska latinos/as, afrosvenskar, svenska muslimer, sverigefinnar och andra minoritetssvenskar delar tyvärr också denna fullkomliga förtjusning i rasstereotyper av asiater).

Sofia lade ut en video på Instagram som visar hur ett flertal både icke-vita och vita barn och ungdomar i Sverige öppet och ohämmat flinar åt och hånar henne (och specifikt hennes asiatiska utseende) så fort hon dyker upp i bild då barnen och ungdomarna högst sannolikt har växt upp med och konsumerar rasstereotyper av asiater i allehanda former. Sofia kritiserades sedan för att ha ”hängt ut” personerna ifråga på ett oetiskt och hänsynslöst sätt och flera föräldrar hörde av sig till henne och hotade med polisanmälan för sina barns skull och alltför många personer fortsatte sedan att håna henne, vilket hon berättar om i intervjun.

Jag är sannolikt den forskare i Sverige, och antagligen också den person i Sverige, som har studerat, publicerat om och debatterat den svenska vardagsrasismen mot asiater, svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumor” (en term som jag f ö också har myntat och även masspritt) allra längst och allra mest och, skulle nog alltför många säga, allra mest ”extremistiskt” och ”omvänt rasistiskt” liksom ”oetiskt” och ”hänsynslöst” då jag i närmare 20 års tid har hängt ut och anklagat mängder av både minoritets- och majoritetssvenskar för att ge uttryck för s k ”gulinghumor”.

I alltför många fall har de jag attackerat varit feminister, antirasister och personer på vänsterkanten liksom personer med bakgrund i MENA-regionen eller Latinamerika vilka själva är underordnade eller homosexuella vilka ju också är underordnade, d v s det är då inte bara högutbildade och s k framgångsrika (och rika) majoritetssvenskar med höga inkomster och stora förmögenheter som ägnar sig åt den s k ”gulinghumorn” utan också t ex icke-vita andragenerationstjejer och andragenerationskillar i ”Orten”.

Min sammanfattande analys av varför den svenska vardagsrasismen mot asiater är så utbredd, och som det verkar både bland kvinnor och män, bland hög och låg, bland ung och gammal, bland minoritet och majoritet och bland heteros och icke-heteros handlar om att asiater inte ses som underordnade i Sverige och då svensk humor generellt slår uppåt så anses det vara okej att ha kul åt hur asiater ser ut och anses bete sig (såsom asiaters ansiktsmimik och kroppsspråk, asiaters klädskick och matvanor, asiaters sätt att bryta på svenska/engelska o s v). Även i den moderna historien anses inte asiater ha varit underordnade trots att de har varit minst lika utsatta för kolonialism och har genomlidit minst lika mycket krig som t ex subsahariska afrikaner eller MENA-regionen, utan snarare ses asiater fr a idag som överordnade som kommer till Latinamerika, Afrika och Mellanöstern som ”förtryckare” i form av investerare, fabriksägare och ingenjörer.

Sedan finns det också en specifik svensk orsak och aspekt av frågan: Om någon månad eller två kommer en vetenskaplig artikel som jag har författat att publiceras i en akademisk tidskrift där jag gör en stor poäng av att de svenska asiaterna, till skillnad från asiaterna i andra västländer, kännetecknas statistiskt-demografiskt av en mycket hög fysisk-kroppslig och ”biologisk-juridisk” koppling till majoritetsbefolkningen. Även om det är gott om asiater också i miljonprogramsområdena så är lever mycket stora andelar av de svenska asiaterna i ett hushåll där också en majoritetssvensk är folkbokförd.

Det är sannolikt så att ingen annan minoritetsgrupp har en sådan ”proximity to whiteness” som just de svenska asiaterna p g a att 10 000-tals av dem är adopterade och att 10 000-tals av fr a de asiatiska kvinnorna är tillsammans med icke-asiater och 10 000-tals svenska asiater är därför idag blandade eller mixade. Denna unika och specifika ”närhet till vithet” som gäller för de svenska asiaterna just och i långt högre utsträckning än för asiater i bl a Frankrike, USA, Australien, Italien, Storbritannien, Tyskland eller Spanien, är antagligen ytterligare en förklaring till att asiaterna just i Sverige uppfattas som att de är överordnade och inte underordnade då många asiater helt enkelt bor och lever tillsammans med vita personer i de historiska innerstäderna och i villa- och radhusområdena p g a adoption och intimrelationer och därför uppfattas som att de närmast ingår i den svenska vitheten till skillnad från de andra invandrar- och minoritetsgrupperna i landet.

Asiaterna i Sverige ses därför ibland som ”sell-outs” och t o m som ”rasförrädare” då de bor med vita svenskar som adoptivbarn och vad gäller de asiatiska heterosexuella kvinnorna då de bor med och lever i intimrelationer med vita män och får och har blandade barn med dem och därför anses de knappt tillhöra och ingå i minoritets-Sverige och i det icke-vita Sverige då många också uppfattar att asiater nästan är helt frånvarande i ”Orten”-rörelser, inom den antirasistiska rörelsen och överhuvudtaget i den svenska offentligheten i relation till frågor om rasism medan det samtidigt vimlar av personer med bakgrund i bl a Latinamerika, Mellanöstern, Balkan och Afrika i minoritets- och antirasistiska sammanhang.

För majoritetssvenskarna är Asien och asiater idag så välbekant/a att de allra flesta av majoritetsinvånarna antagligen upplever att skämt om asiater är som Norgehistorier mot bakgrund av att 100 000-tals svenskar besöker Nordost- och Sydostasien varje år, att 10 000-tals svenskar faktiskt även bor där permanent och att 100 000-tals svenskar just har en asiat i sin familj/släkt eller åtminstone i sitt ”extended kin network” inklusive även blandade eller mixade asiater. Därtill äter antagligen miljontals majoritetssvenskar asiatisk mat och om inte dagligen så definitivt regelbundet och har asiatiska artefakter i sina hem och ägnar sig åt asiatiska praktiker av olika slag på ett sätt som inte går att jämföra med de majoritetssvenskar som engagerar sig i och för t ex Latinamerika, MENA-regionen eller Afrika.

”Barn som ropar ”kines” och skrattar, kändisar som skämtar om östasiater och tv-kanaler som ger nidbilder av en japan. De märker inte när de går över gränsen. Men det märker de som blir utsatta. Nittonåriga Sofia Vu är en av dem.”

Hon vittnar om rasismen mot östasiater – och blir hotad med polisanmälningar

””Tjing tjong”. Orden kommer från några killar som sitter på samma buss som Sofia Vu. Deras pekfingrar är riktade mot henne. Tolv år gammal ställer hon sig upp från sitt säte och tittar på pojkarna medan hon skriker: ”vad sa ni era jävla idioter?”. Ingen på den fullsatta bussen gör något.

På Instagram hittade Sofia videor upplagda av östasiater i USA. I videorna filmar de sig själva och de rasister som kränker och imiterar dem. Hon kunde knappt tro sina ögon så hon bestämde sig för att se ifall det var lika illa i Sverige. Hon gick in på OmeTV, en hemsida där man kan videochatta med främmande människor. Där fick hon ta emot kommentarer från människor som sa ”tjing tjong”, drog upp ögonen med fingrarna och beskyllde henne för att ha orsakat spridning av coronaviruset. Hon spelade in allt och delade videon på sitt Instagramkonto och via kontot @tnkvrt, där orättvisor tas upp genom personliga berättelser, vittnen och nyheter.

När filmklippet lades ut fylldes hennes inkorg med flera hundra meddelanden. Ungefär hälften var från östasiater som varit med om liknande påhopp. Resten var stöd från vänner och okända, men även ifrågasättanden och kommentarer från människor som skrev att de skulle polisanmäla henne om hon inte tog bort den. Sofia Vu kom till Sverige när hon var tio år. Från Vietnam till Göteborg. Trots att hon snart har bott här i halva sitt liv är det ingen som gör något när hon blir attackerad med rasistiska kränkningar i vardagen.

– Vissa vuxna kan stanna upp förvånat och titta på när jag argumenterar emot dem som hånar mig, men sen går de bara.

Tobias Hübinette, lektor vid Karlstads universitet, är forskare i ämnet rasism. I en intervju med SVT berättar han att rasismen mot östasiater oftast är inlindad i humor. Eftersom humor är kopplat till något positivt kan det därför vara svårt att motarbeta problemet.

I Sofias kompiskrets har det hänt att den smygrasistiska humorn tagit plats. Hon minns när hon som femtonåring, tillsammans med sina vänner, åt mat som innehöll ris. Frågan om var ris kommer ifrån kom på tal under middagen. En av hennes vänner svarade med att dra upp ögonen med fingrarna, för att indikera att riset är från Kina.

– Jag minns att jag sa ifrån och att min kompis kände sig offended. Alla runt bordet blev helt knäpptysta, säger Sofia.

Hübinette säger också att många inte förstår att människors skämt mot asiater kan uppfattas som rasism eftersom det är så integrerat och normaliserat i samhället. Ett exempel kan hämtas från sommaren 2008, när den kinesiska artisten Wei Wei framträdde i ”Allsång på Skansen”. Då hade Anders Lundin på sig en rishatt och sa ord som ”tjing tjong”. Eller när Kanal 5 släppte humorserien ”Oumi” där Mi Ridell framförde en nidbild av en nördig japan med stora framtänder och sneda ögon.

Sofia tycker att barn i skolan borde lära sig mer om hur östasiater blivit behandlade genom historien, för att de ska förstå hur rasism fungerar. Det ska inte behöva vara de förtrycktas ansvar att lära ut. Hon tycker att hennes video skulle kunna vara ett bevis på att rasism mot östasiater finns och att det är ett strukturellt problem i samhället. Dessutom upplever hon att många riktar fokuset på fel problem när hon tar upp ämnet i sin Instagramvideo.

– Det som är problematiskt är att många fokuserar på att jag ”hänger ut” barnen i filmklippet istället för att rikta uppmärksamheten på att de i videon säger rasistiska saker om mig. Dessutom borde föräldrarna ta ansvar för att deras barn inte är inne på chattforum med artonårsgräns och ha koll på barnens beteenden.

– Föräldrarna skrev även att de skulle polisanmäla mig om jag inte censurerade deras barn i filmklippet. Första natten efter videons publicering på Instagram har Sofia ont i magen. Först tror hon att det är yoghurten hon ätit som får henne att må som hon gör. Hon försöker gå på toaletten, men det går inte. Hon stannar kvar i badrummet och försöker spy. Men det går inte heller. Allt snurrar i huvudet på henne och till slut blir allting svart. I trettio minuter ligger hon på sitt badrumsgolv med en kall handduk som hjälp. Den natten har hon svårt att somna och kommer inte i säng förrän 04:00. Ångesten håller henne sällskap.

Sedan videon publicerades på Instagram har Sofia känt sig alltmer spänd. Det var som en försvarsmekanism, att hon spände sin nacke. Hon letade hela tiden efter hot och hat för att det hade blivit en vana för henne. Från att ha varit ganska ensam, till att få meddelanden från alla håll och kanter gjorde att hon kände sig överrumplad.

– Jag lade ut videon igen, men med censurerade ansikten och tog bort den gamla. Då var responsen inte lika stor som efter den första videon jag lade ut. Den fick inte lika många visningar. Hon blev besviken eftersom det inte borde vara en trend att stå upp mot rasism.

– När den andra videon lades ut fortsatte många skriva till mig för att få mig att må dåligt. Folk skrev att om en vecka kommer alla ha glömt bort det här och att ingen kommer att uppmärksamma det. Idag, fyra veckor efter andra videons publicering, mår hon bättre och hot och hat är inte längre något hon får dagligen. För henne var detta något som svenska folket behövde se för att inse allvaret. Trots den ångest som följt henne efter publiceringen av videon är det inget hon ångrar för fem öre.”