Reflektioner kring att kategorisera författare efter ras/etnicitet

Litteraturvetaren Karl Berglund skriver idag i SvD om Richard Jean Sos bok ”Redlining culture. A data history of racial inequality and postwar fiction” som utgörs av en kvantitativ studie som med hjälp av s k big data (be)visar hur vita författare och vita karaktärer liksom vita förläggare och vita litteraturkritiker/vetare o s v mer eller mindre fullständigt dominerar den amerikanska samtidslitteraturen trots att USA är det land i västvärlden som demografiskt präglas av den allra största etnisk-rasliga mångfalden:

”Sos diskussion av vita författares upptagenhet av vita författare är elak men träffande. Fram träder bilden av en vit litterär kultur som ger ut verk av vita författare som beskriver en vit litterär kultur – kort sagt: ett system som reproducerar vithet som en central men aldrig uttalad del av sin egen självbild.”

Tyvärr sprider Berglund dock (den färgblint antirasistiska) missuppfattningen för att inte säga (den färgblint antirasistiska) lögnen att det skulle vara förbjudet att kategorisera svenska författare utifrån ras/etnicitet – det har jag då själv gjort (se https://tobiashubinette.wordpress.com/bibliografi-over-den-icke-vita-svenska-litteraturen-1969-2018) som den visserligen sannolikt enda svenska forskaren att ha gjort det – men Berglund är tyvärr inte ensam om att tro det.

När jag för några år sedan ägnade mig åt att studera den icke-vita svenska samtidslitteraturen stötte jag nämligen på (färgblint antirasistisk) patrull gång efter annan:

En svensk akademisk tidskrift vägrade exempelvis att publicera mig då jag ansågs ha brutit mot en påhittad svensk lag som säger att det är förbjudet att kategorisera personer i Sverige utifrån ras/etnicitet och alldeles nyligen ifrågasatte en anonym peer review/referee-läsare (läs: en svensk litteraturvetare) av en artikel som jag skickade in till en akademisk tidskrift varför jag överhuvudtaget talar om svarta svenska författare, svensk-asiatiska författare och svenska latinamerikanska författare o s v.

Här nedan följer ett antal citat som härrör från både redaktörer av vetenskapliga tidskrifter och anonyma peer review/referee-läsare (läs: svenska litteraturvetare) vilka har kommenterat mina insända artiklar till sådana tidskrifter och som med all önskvärd tydlighet visar att svenska forskare (läs: svenska litteraturvetare) sannerligen reagerar med (den färgblint antirasistiska) ryggmärgen när de ombeds att komma med ett utlåtande om en text som handlar om ras/etnicitet (d v s om mina artiklar):

”En diskussion saknas även om varför den av författaren upprättade kategorin ”subsahariska Afrika” även inkluderar svarta amerikaner. Vad har svarta amerikaner från Georgia med svarta gambianer att göra överhuvudtaget? Eller för den delen gambianer med kenyaner? Går det ens att tala om en kategori som författaren benämner som svarta svenskar eller afrosvenskar? Samma sak gäller kategorin ”Sydasien” som inkluderar asiatiska afrikaner – varför skulle sikher och indier från Uganda eller Sydafrika ha något gemensamt med pakistanier eller indier? Här skulle författaren kunna diskutera på vilka grunder nationalitet eller etnicitet är underställt det som författaren kallar ras och om det ens är möjligt eller ens önskvärt att göra det. Obesvarade etiska frågor gör sig än en gång gällande: På vilka grunder tar sig författaren ens friheten att kategorisera författare efter något som de möjligtvis aldrig själva har identifierat sig med? Vet författaren att en viss författare från Etiopien överhuvudtaget ens tänker på sig själv som svart? Och adopterade från Indien eller Korea eller Colombia – de är ju svenskar och inget annat!

I exempelvis meningen ”Sverige har med andra ord på rekordtid och inom blott en generation gått från att ha varit ett av västvärldens allra mest homogena och vita länder till att numera vara ett av västvärldens allra mest mångfaldspräglade och mångrasliga länder sett till befolkningssammansättningen” är ordet ”mångrasliga” ett tydligt exempel på denna problematik. Tillsammans med betoningen på den demografiska utvecklingen i Sverige menar jag att bruket av begreppet ”ras” måste diskuteras grundligt innan det används överhuvudtaget i det här sammanhanget, det riskerar annars att frammana en bild av ”massinvandring”.

Författaren skriver vidare att författaren har eftersträvat att ”konstruera och formulera så neutrala kategoribeteckningar som möjligt som inkluderar alla som på något sätt härstammar från ett visst land, en viss region eller en viss kontinent oavsett om de själva gör det eller via en eller båda föräldrarna”, men kommenterar inte ytterligare den etiska problematiken med att upprätta den här typen av kategorier. En sådan diskussion finner jag nödvändig. Den måste därtill förankras i relevant vetenskaplig litteratur. Här uppenbaras den verkliga kärnfrågan: Är det ens lagligt att upprätta och sprida en lista över författare grundad på deras bakgrund eller utseende? Om tidskriften mot min tillstyrkan väljer att publicera artikeln rekommenderar jag en översyn av en juridisk expert – att tala om ”muslimska författare”, ”svarta författare” eller ”latinamerikanska författare” borde enligt mig inte förekomma inom svensk forskning.

Jag anser att det är mycket viktigt att författaren förklarar sina bevekelsegrunder i det här sammanhanget. Författaren visar inte på några relevanta argument som stödjer upprättandet av en sådan lista med sådana kategorier, och att signalera att författaren är medveten om problematiken räcker inte som motivering på långt när.

Jag har liknande invändningar mot valet av begreppet ”icke-vita”. Författaren bör problematisera för- och nackdelar med att skapa annanhet överhuvudtaget i relation till vithet! Att tala om exempelvis kurder, somalier, peruaner eller kineser som att de är De Andra utifrån mystiska ”rasbiologiska” utseendedefinitioner som aldrig definieras måste motiveras. Och vad syftar t. ex. ”de svenska rasorden” på? Detta diskuteras inte.

”Rasord” är en oklar term. Syftar det på ord som konnoterar ras och/eller etnicitet, eller är det rasistiska termer? Varför är ”n-g-r” enligt författaren rasord, och för vem? Ord som ”blatte” och ”n-gg-” uppfattas väl som obildade och ovårdade, men kan också användas som positiv markör för gemenskap i förorterna, framför allt inom vissa ungdomskulturer. Ords betydelser är kontextuella och att kalla alla sådana ord för svenska rasord rakt av som författaren gör blir konstigt.

Jag ställer mig överhuvudtaget frågande till beteckningar som ”icke-vita” och ”den icke-vita svenska litteraturen”. Det bör preciseras inledningsvis om ”icke-vit” syftar på hudfärg och/eller social status, t ex att bo i förorterna eller vara underklass och därmed betraktas som ”smutsig”. I det sammanhanget kunde det vara klargörande med referenser till att ras är en förhandlingsbar och föränderlig kategori.

Beträffande begreppet ”den icke-vita svenska litteraturen” så undrar jag också vem som lanserat det? För vem är denna litteratur ”icke-vit”? För författare, forskare, litteraturkritiker, statistiker, SD? Har det med författarnas självbild att göra överhuvudtaget? Tänker en arabisk prosaist ens på sig själv som icke-vit? Funderar en adopterad poet från Colombia ens på ras? Om det är artikelförfattarens kategorisering kan den uppfattas som en form av rasifiering av skribenter med minoritets- eller invandrarbakgrund och som en marginalisering av litteratur av författare p.g.a. deras utseendedrag.

På tredje stycket finns påståenden om rassegregation som konsolideras på 1980- och 90-talen. På vilket sätt rör det sig om ”rassegregation” och inte om social segregation? Sverige har en socialt segregerad bostadsmarknad som har att göra med skillnader i ekonomi och utbildning. Menar artikelförfattaren att ”ras” skulle ligga bakom segregeringen och inte sociala faktorer? Vad finns det i så fall för belägg för det? Det handlar väl om klass och inget annat?

På flera ställen används uttrycket ”passera som vit”. Begreppet användes exempelvis på sin tid av Gunnar Myrdal då han skrev om amerikaner med afroamerikanskt påbrå, som såg ut som den vita majoriteten – de kunde alltså ”passera som vita”, dvs dölja sitt afroamerikanska påbrå. Men vad menar artikelförfattaren då begreppet används i dagens svenska kontext? Kan japaner och brasilianare och algerier passera som vita i Sverige? Kan polacker och ungrare det?

Det behövs slutligen en utförlig och längre diskussion om hur den amerikanska forskningen om ”ras” och ”vita” kan föras över till ett svenskt sammanhang överhuvudtaget. En sådan diskussion måste också ta upp problem med denna forskning i ett svenskt sammanhang. Inte minst med tanke på hur belastat begreppet ”ras” är i förhållande till samer, romer och judar i Sverige.”

https://www.svd.se/ibland-ar-datorn-den-mest-klarsynta-lasaren

”So tar avstamp i den historieskrivning i tidigare forskning som säger att decennierna från 1970-talet och framåt har varit en framgångssaga för afroamerikansk litteratur i USA. Från att tidigare ha varit marginaliserade och direkt institutionellt motarbetade, blev afroamerikanska författare nu lanserade på bred front och välkomnande in i de litterära finrummen. Pulitzerpriset och Nobelpriset i litteratur till Toni Morrison ses ofta som en sorts logisk slutpunkt, ett erövrande av de sista bastionerna. Men So menar att den här bilden inte stämmer. Om man i stället ser till helheten syns i själva verket ingen progression alls, utan en besvärande status quo.

Redan i inledningskapitlet leder So sin tes i bevis genom att peka på fyra centrala procentsatser: 97 procent av den skönlitterära utgivningen på ett av USA:s största och viktigaste förlag (Random House) har utgjorts av vita författare; 90 procent av de mest recenserade författarna i den etablerade pressen är vita; 98 procent av de skönlitterära bästsäljarna i USA har skrivits av vita författare; 91 procent av de litterära priserna har tillfallit vita författare. Dessa siffror gäller prosa i efterkrigstidens USA, och ingenstans syns annat än ytterst marginella ökningar när det gäller andelen svarta författare. Då ska man ha i tankarna att andelen vita i USA under den studerade perioden utgjorde drygt 70 procent av befolkningen.

Dessa siffror är förstås i sig uppseendeväckande och ett av bokens huvudresultat. So har fått fram dem genom ett omfattande litteratursociologiskt kartläggningsarbete, där han sammanställt stora databaser och manuellt grupperat författare. Men i stället för att vila på lagrarna av detta arbete låter han siffrorna fungera som utgångspunkt för fallstudier, där han utifrån respektive snedfördelning gör fördjupade analyser av vad han kallar ”produktion”, ”reception”, och ”erkännande”.

Särskilt värdefullt är hur So diskuterar de etiska aspekterna av att räkna på hudfärg. I Sverige är det olagligt att föra register över etnisk tillhörighet. Även i USA är det en känslig fråga som lätt väcker obehagliga associationer, inte minst betraktat i ett historiskt perspektiv. So resonerar kring sådana faror på flera ställen och är noggrann med att betona dels att författare i kategorin ”svarta författare” inte i övrigt ska reduceras till denna kategori, dels att ”svart litteratur” inte handlar om inneboende, ontologiska skillnader. ”Det är endast socialt konstruerade kategorier, och jag studerar deras relationer”, sammanfattar So. Men, framhåller han, det är viktigt med en medvetenhet om kvantitativa mönster av ojämlikhet vad gäller etnicitet. Använt på rätt sätt kan det bli ett medel för att kritisera maktförhållanden och för att problematisera föreställningar om etnicitet, litteratur och representation.”

(…)

”Vita romangestalter beskrivs ofta i termer av medelklassyrken (journalist, sociolog, läkare), allra särskilt sådana som kan kopplas till skrivande (kritiker, författare, poet). Svarta romangestalter associeras i stället främst med nedsättande epitet (gangster, jävel, galning, skojare) och arbetaryrken (arbetare, bonde, soldat). Dessutom finns starka band till polisväsende och prostitution.

Sos tolkning av resultaten är att vita författare tillsammans reproducerar en djupt problematisk bild av skillnaden mellan svarta och vita människor, där vita i normalfallet får representera det lyckade, tänkande och kritiska, medan svarta i stället reduceras till problematiska, våldsamma och fattiga. Sos diskussion av vita författares upptagenhet av vita författare är elak men träffande. Fram träder bilden av en vit litterär kultur som ger ut verk av vita författare som beskriver en vit litterär kultur – kort sagt: ett system som reproducerar vithet som en central men aldrig uttalad del av sin egen självbild.

I det andra kapitlet gör So en storskalig nätverksanalys av hur litterära verk har recenserats. Han visar vilka de mest centrala författarna i detta omfattande recensionsnätverk är, beräknat genom så kallad eigenvector centrality, ett mått som tar hänsyn till antalet recensioner såväl som det recenserade organets betydelse i nätverket. Toppskiktet bjuder på få överraskningar – Philip Roth, Toni Morrison, John Updike och så vidare – men So visar övertygande Morrisons särställning bland svarta författare. Hon rankas som den näst mest centrala författaren i hela nätverket, men vid sidan av henne finns inga svarta författare ens i närheten.”