Reflektioner kring dokumentärfilmen ”Svenskarna i Koreakriget”

Fr o m idag visar SVT (via SVT Play) äntligen Mikael Hedlunds dokumentär ”Svenskarna i Koreakriget” (2020) som handlar om de cirka 1000 svenskar som tjänstgjorde vid Svenska Röda korsets sjukhus i Busan i Sydkorea under det krig som ännu inte har fått ett slut och som räknas som ett av världshistoriens blodigaste dito mätt i antal dödade (liksom i antal skadade) per dygn och dessutom på en mycket begränsad geografisk yta (d v s Koreahalvön blev sannerligen världens slakthus och omvandlades till något av ett månlandskap mellan 1950-53).

https://www.svtplay.se/video/29493928/svenskarna-i-koreakriget

Koreakriget krävde kring 3 miljoner döda och miljontals sårade och skadade och sammanlagt kom exempelvis 1,5 miljoner (vita och svarta) amerikaner att delta i kriget liksom cirka 150 000 Brittiska imperiet-soldater och runt en miljon kineser samt ett dussintal länder till på Syds sida och ytterligare 4-5 länder på Nords sida såsom Sovjet-Ryssland, Polen, Tjeckoslovakien och Bulgarien.

Det framgår med all önskvärd tydlighet i filmen att svenskarna blev djupt fästa vid de koreanska barnen och bara några år efter kriget anlände sedan det första av sammanlagt 10 000 barn från Sydkorea till Sverige för att adopteras som ett direkt resultat av denna svenska insats under Koreakriget. De 1000 svenskarna som var på plats på Koreahalvön 1950-53 kom sedan att följas av 100 000-tals andra svenskar inräknat alla svenskar som någon gång har besökt och bott i ett land utanför västvärlden sedan 1950 och fram tills idag för att delta i någon form av räddnings-, katastrof-, hjälp- och biståndsinsats.

Faktum är att det just var i Korea som hela den moderna västerländska adoptions- och biståndsverksamheten i och till den icke-västerländska världen inleddes och det var också där som Sveriges fortfarande ohotade guldplats inom både adoptionsvärlden och biståndsvärlden föddes och inleddes, d v s inget annat s k folkslag på jorden har per capita adopterat så många icke-västerländska barn som just svenskarna och inget annat s k folkslag på jorden har per capita rest ut till den icke-västerländska världen som just svenskarna och likaså har ingen annan stat i världen skänkt så mycket pengar i bistånd per capita till den icke-västerländska världen som just Sverige.

Innan Koreakriget hade svenskar visserligen också deltagit i olika insatser i icke-västerländska länder såsom 600 svenskar som verkade i den belgiska kolonin Kongo mellan 1880-1930 men utöver missionärerna så handlade det inte om någon biståndsinsats på något sätt såsom det gjorde för Korea-svenskarna utan om ett folkmordsliknande kolonialt projekt som Kongo-svenskarna deltog i.

En aspekt av Koreakriget som är långt mindre känd är att en hel del västerländska högerextremister var på plats på Koreahalvön under Koreakriget 1950-53 och även en del svenska sådana. Flera av de västeuropeiska soldaterna som stred under FN-flagg i exempelvis fransk, belgisk och holländsk uniform var f d SS-soldater bland vilka en del sedermera deltog i flera andra konflikter som legosoldater i regionen på 1950- och 60-talen såsom i Vietnamkriget.

Bland de kring 1000 svenskar som deltog i kriget var åtminstone ett 15-tal f d Finlandsfrivilliga vilka i flera fall dessutom hade varit medlemmar i olika nazistpartier såsom bl a Åke J Ek, Lennart Hansson och Folke Engholm. Dessa högerextrema Korea-svenskar kom sedan att bilda världens första vänskapsförening för Korea redan 1951 – d v s världens första förening för Korea som inte var en förening som grundades och drevs av koreaner själva – d v s Svensk-koreanska föreningen (Swedish Korean Society). Svensk-koreanska föreningen, som redan från start grundades, leddes och kontrollerades av de högerextrema Korea-svenskarna, kom sedan under flera år att vara den viktigaste föreningen för alla svenskar som hade någon slags relation till Korea och koreaner – landets adoptivföräldrar, de hemvändande svenska officerarna som hade tjänstgjort i FN-tjänst vid gränsbyn mellan Nord- och Sydkorea Panmunjom och alla de svenskar som hade tjänstgjort under kriget liksom även därefter som biståndsarbetare, missionärer, sjuksköterskor och läkare.