En dyrköpt läxa från året som snart är slut

Under 20-talets första år (d v s 2020, som snart är över) har jag fått lära mig flera nya läxor och en av dem (en dyrköpt sådan efter ett flertal hårda drev som jag drabbades av under året) är att allt fler människor i dagens Sverige av någon anledning mår dåligt och blir arga för att inte säga hatiska när jag tar upp att en bortgången kändis råkar ha haft högerextrema föräldrar eller släktingar såsom när både Max von Sydow och Jörn Donner gick bort i år.


Jag har då påpekat sådant åtminstone sedan 00-talet och kanske tidigare än så utan att särskilt många har reagerat men på senare år har jag noterat att väldigt många människor upprörs storligen över att jag gör det och uttrycker sorg, ilska och ibland just även hat p g a det och gentemot mig.


Vad detta kan tänkas bero på är svårt att veta – kanske handlar det om en tilltagande anti-biologistisk/essentialistisk attityd, d v s att människor numera verkligen är emot det de uppfattar som biologism och essentialism, eller om en slags individualistisk och sekulär ”det finns ingen arvssynd”-attityd eller om en djup empati med de bortgångna kändisarnas efterlämnade anförvanter eller helt enkelt om den gamla vanliga svenska antipatin mot att ”disclose:a” människors politiska åsikter vilka anses vara en privatsak just i Sverige och nästan ännu mer än en persons sexuella läggning.


I varje fall så är detta en tendens som jag har noterat just i år och då även råkat ut för rejält i form av drev när jag t ex nämnde att Donners far var högextremist och t o m inblandad i en högerradikal statskupplan i Finland samt att von Sydows far var en av grundarna av ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland och under en tid också dess vice ordförande (även hans mor var dessutom medlem i samma förening).