Dokumentär om den brittiska organisationen Rock Against Racism som i mångt och mycket var ursprunget till den moderna vita antirasismen som varande en ungdomsrörelse kopplad till populärkulturen och subkulturer

DN:s Magnus Säll skriver idag om dokumentärfilmen ”White riot” som handlar om den brittiska organisationen Rock Against Racism (RAR) som verkade mellan 1976-82 och bekämpade högerextrema National Front och vars företrädare också kom att besöka Sverige vilket resulterade i att flera Rock mot rasism-föreningar och arrangemang även uppstod här i relation till den svenska proggen, punken och rocken.


RAR blev i mångt och mycket ursprunget till den moderna vita antirasismen som varande en barn/ungdoms/unga vuxna-rörelse och som ett ungdomsfenomen som kopplas till populärkultur, mode, livsstil och subkulturer bland fr a vita barn, ungdomar och unga vuxna och det är också mellan ca 1975-85 som termen antirasism slår igenom i språket och som beteckningen antirasist blir en självidentifikation/identitet för många vita barn, ungdomar och unga vuxna. Innan dess hade populärmusiken och populärkulturen i stort mer engagerat sig för den s k Tredje världen, d v s för icke-vita människor, urfolk och slavättlingar över haven i Europas gamla kolonier eller bosättarstater, men i och med RAR började allt fler pop- och rockband/artister att producera sånger och album som tematiserade antirasism på hemmaplan.


”Den femte augusti 1976 grundades den antirasistiska, brittiska rörelsen Rock Against Racism (RAR). Inte formellt kanske, men då gick startskottet. På en scen i Birmingham den kvällen stod Eric Clapton och sade bland annat: ”Jag tycker att vi ska skicka tillbaka allihop. Vi måste se till att Storbritannien inte blir en svart koloni. Ut med utlänningarna”, och avslutade med ”Keep Britain white!”


Det var en grov rasistisk spya vars hela innehåll överhuvud taget inte skulle gå att trycka i dag. Även Rod Stewart gjorde liknande uttalanden och David Bowie sade att landet var redo för en fascistisk ledare. Samtidigt växte sig högerextrema National Front starka. Claptons ord blev droppen för en liten krets musikintresserade antirasister som grundade RAR nere på sin Londonpub.


Organisationen växte snabbt till en brokig folkrörelse, med lokalföreningar över hela Storbritannien. De ordnade konserter, startade fanzinet ”Temporary hoarding” och gick ut på gatorna och affischerade.
Gräsrotsarbetet skildras i den briljanta dokumentärfilmen ”White riot” av regissören Rubika Shah, som just nu visas på C More. Den kan i bästa mening sägas vara folkbildande.


Visst kan man, som Pauline Black från bandet Selecter, hävda att RAR var vita människor som till sist fått upp ögonen för att rasismen existerar, medan svarta hade levt med den hela sina liv. Men otvivelaktigt blev organisationen en samlande kraft i en mörk tid, där rasismen till och med gjorde sig bekväm i BBC:s tv-tablåer.


”Temporary hoarding” gav konkreta tips om hur man arrangerar egna konserter och försvarar högtalarsystemet från attackerande skinheads. RAR var årsbarn med punken och deras tidning präglades av dess vildsinta typografi och estetik. Detsamma gäller för ”White riot”.


Den pulserande filmens klimax är en konsert inför 80 000 människor i Victoria Park i London med bland annat The Clash, Steel Pulse och X-Ray Spex. Det viktigaste budskapet är kanske det som grundaren Red Saunders säger i slutet: ”Vanliga människor kan också förändra världen.”