Litteraturvetaren Bibi Jonsson återvänder till frågan om det finns någon svensk högerextrem författare som kan mäta sig med de stora litterära namnen i andra länder

Finns det överhuvudtaget någon svensk högerextrem författare som kan mäta sig med de stora litterära namnen i andra länder?


Bibi Jonsson, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, har i dagarna publicerat en akademisk artikel där hon tar avstamp i en fråga som jag ställde mig för några år sedan – d v s finns det en svensk litterär motsvarighet (d v s en svensk författare) som kan mäta sig med de s k nationella (högerextrema) författarna i andra länder såsom Norges Knut Hamsun, Finlands Örnulf Tigerstedt, Danmarks Harald Nielsen, Japans Yukio Mishima, Tysklands Ernst Jünger, USA:s Ezra Pound eller Frankrikes Louis-Ferdinand Céline?


Inte heller Jonsson, som tillhör en av mycket få svenska litteraturvetare som har studerat den svenska s k nationella litteraturen (d v s de svenska högerextrema författarna och deras verk – en annan svensk litteraturvetare som har gjort det är Jimmy Vulovic), kan dock svara på frågan efter att ha avfärdat namn som Magda Bergquist von Mirbach och Verner von Heidenstam (och vad gäller den sistnämnde tyvärr med hänvisning till Martin Kylhammar, professor i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet, som både Dan Korn och jag har polemiserat emot och som är besatt vid att friskriva ”nationalskalden” från allt vad högerextremism heter trots att både Korn och jag har hittat åtskilliga bevis på dennes stöd till både ”det nya Tyskland” och den svenska extremhögern).


I slutet av artikeln skriver Jonsson sedan följande med inspiration från idéhistorikern Johan Östling som (liksom hans gamle handledare Svante Nordin) har försökt att avstigmatisera flera svenska författare och kulturpersonligheter som efter kriget fick lida av rykten om högerextremism såsom Fredrik Böök, Kurt Atterberg och Zarah Leander:


”Efter kriget gjordes upp med landsförrädare och före detta nazister som Hamsun och Tigerstedt, men inte i Sverige som ju skonats från krig och ockupation. Kanske är det därför det saknas officiella svenska representanter för denna diktning, om än de som jag visat fanns, både män och kvinnor, om än flera ofrivilligt annekterade och felaktigt associerade med nazism. Yttringar i vår tid av vad som betecknats som ultranationalism och populism i ytterlighetsrörelser, till sin spets dragna i form av nynazism, gör det mer angeläget än någonsin att göra upp med det nazistiska förflutna.”


(…)


”Viktigt är inte i att utnämna någon svensk diktare som skulle motsvara Mishima, Jünger, Céline, Hamsun eller Tigerstedt eller att skriva in kvinnorna i nazismen för att skapa ett slags genusbalans. Viktigare är att diktare som på felaktiga grunder associerats med fascism eller nazism inte längre gör det. Viktigast dock är att känna igen den totalitära stilens retorik och förmenta estetik för att inte lockas av dess emotionalitet och lömska lockelser.”