Rädda barnens senaste barnfattigdomsrapport visar 85,3% av invandrarbarnen, 80,1% av andragenerationsbarnen och 51,9% av blandbarnen lever med ekonomisk utsatthet under minst ett år av sin barndom och Sverige är idag det land i EU där minoritetsbarn riskerar att växa upp i fattigdom allra mest

Svenska Rädda barnens senaste barnfattigdomrapport är verkligen en genomdyster läsning och be/visar med all önskvärd tydlighet hur extremt rasifierad fattigdomen har blivit just i Sverige – d v s kort och gott är icke-vita barn fattiga medan vita barn kanske inte alltid är rika men åtminstone icke-fattiga just i Sverige.


Faktum är nämligen att risken att vara eller att bli fattig som barn med någon slags utländsk bakgrund är som allra störst i Sverige i hela EU. Då Sverige dessutom är ett av de EU-länder som proportionellt sett härbärgerar flest barn med någon form av utländsk bakgrund blir antalet fattiga barn proportionellt sett så påtagligt många just i Sverige och då dessa barn med utländsk bakgrund är så koncentrerade till det urbana Sverige (de tre storstadsregionerna och de mellanstora städerna) blir också barnfattigdomen mycket närvarande just i de svenska städerna.


Att mäta barnfattigdom handlar då om att undersöka den privatekonomiska situationen för de hushåll i landet där ett eller flera barn är folkbokförda hos en eller flera vuxna vårdnadshavare, d v s kort och gott Sveriges barnhushåll. En vuxen vårdnadshavare kan både vara hetero- och homosexuell och vårdnadshavare kan både vara bioföräldrar, styvföräldrar, fosterföräldrar, adoptivföräldrar o s v.


Idag har mellan 40-45% (beroende på årskull) av alla barn och ungdomar (0-18 år) i Sverige någon slags utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund varav knappt hälften är utrikes födda invandrarbarn och de övriga är s k andragenerationsbarn samt blandbarn eller mixade barn (de kan t ex ha en pappa från Sverige och en mamma från Filippinerna eller en pappa från Gambia och en mamma från Sverige).


52,8% av alla barn och ungdomar har vidare någon slags utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i de tre storstadsregionerna och 40,1% i de mellanstora svenska städerna liksom 53% i Göteborg, 66,4% i Malmö o s v och över 44% av samtliga barn och ungdomar i de tre storstadsregionerna och över 30% i de mellanstora städerna talar idag ett annat språk än svenska som förstaspråk hemmavid.


Cirka 3-5% av de majoritetssvenska barnen och ungdomarna kan numera betecknas som fattiga.


Bland de 40-45 procenten barn och ungdomar som har någon slags utländsk bakgrund växer ”omvänt” en mycket hög andel av dem upp med fattiga vårdnadshavare (oavsett sexuell läggning och oavsett om de är bioföräldrar, styvföräldrar, fosterföräldrar, adoptivföräldrar o s v) någon gång under barndomen och tonåren:


85,3% av alla utrikes födda invandrarbarn lever med ekonomisk utsatthet under minst ett år av sin barndom.


80,1% av alla inrikes födda andragenerationsbarn lever med ekonomisk utsatthet under minst ett år av sin barndom.

51,9% av alla inrikes födda blandbarn eller mixade barn lever med ekonomisk utsatthet under minst ett år av sin barndom.

Samtliga tre ovanstående procentsiffror är än mer förhöjda bland specifikt barn och ungdomar med utomeuropeisk bakgrund och de är även kraftigt förhöjda bland barn som växer upp med ensamstående föräldrar och bland barn som växer upp med två eller fler (bio- eller styv)syskon (d v s i tre-, fyr-, fem- eller sexbarnshushåll) och sannolikt är de därtill än mer förhöjda bland urbana barn och ungdomar, d v s bland barnen som växer upp i de tre storstadsregionerna och i de mellanstora städerna.

Tyvärr är skilsmässofrekvensen mycket hög bland just utomeuropeiska invandrare liksom vad gäller par som lever i s k blandäktenskap (d v s intimrelationer där de båda parterna, oavsett sexuell läggning, har olika nationell, etnisk och/eller religiös bakgrund och särskilt gäller det par där den ena partern är majoritetssvensk och den andra en utomeuropé) och likaså får utomeuropeiska invandrare fler barn än majoritetsinvånarna och de nordiska och europeiska invandrarna och slutligen är de utomeuropeiska invandrarna koncentrerade till de tre storstadsregionerna och till de mellanstora städerna.

Allt detta innebär sammanfattningsvis att osannolikt och antagligen t o m astronomiskt många icke-vita barn och icke-vita tonåringar i de tre svenska storstadsregionerna och i de mellanstora svenska städerna i skrivande stund växer upp och lever med fattiga, ensamstående och frånskilda utomeuropeiska mammor i hushåll där de ofta kan ha två, tre, fyra eller t o m fem syskon och därtill i bostadsenheter som nästan alltid är extremt trångbodda liksom tyvärr ofta också nedslitna och undermåliga.


En mycket stor del av barnfattigdomen bland de 40-45 procenten barn och ungdomar som har någon slags utländsk bakgrund kan förklaras av skillnader i förvärvsfrekvens och arbetslöshet mellan vårdnadshavare som har ett eller flera barn folkbokförda hos sig – d v s de allra allra flesta majoritetssvenska vårdnadshavare (oavsett sexuell läggning och oavsett om de är bioföräldrar, styvföräldrar, fosterföräldrar, adoptivföräldrar o s v) som har bebisar, småbarn och s k preteen-barn boende permanent hemma hos sig förvärvsarbetar och är inte arbetslösa eller står helt utanför arbetsmarknaden medan ”omvänt” mycket stora andelar av invandrarföräldrarna är arbetslösa eller står utanför arbetsmarknaden.