Reflektioner kring framväxten av den s k nationella vänstern med vänsterpopulistiska Framåt Sverige som exempel

Den svenska s k nationella rörelsen kännetecknas inte bara av att nästan alla organisationer på något sätt härrör från varandra vilket gör att hela rörelsen med fördel låter sig visualiseras som ett visserligen intrikat grenverk (och som ett vittförgrenat träd som börjar i Värmland 1924) samt att påtagligt många av dess ”medlemmar” på något sätt är släkt med varandra biologiskt, juridiskt och/eller socialt utan också att gamla ”medlemmar” ibland tar en paus i många år för att sedan återvända och göra en s k ”comeback” många år senare.


Ett exempel på detta är Christopher Karlsson/Rangne som idag är en av talespersonerna i vänsterpopulistiska Framåt Sverige och som därmed måhända inte är en del av den s k nationella rörelsens mittfåra samtidigt som formeringen av en s k nationell vänster börjar bli alltmer påtaglig och som därmed kan sägas utgöra den s k nationella rörelsens vänsterfraktion. Huvudartikeln i det senaste numret av Expo handlar just om framväxten av en svensk nationell vänster och där intervjuas bl a representanter för Framåt Sverige (se https://expo.se/2020/12/aktiv-i-vam-på-90-talet-nu-i-vansternationalistiskt-natverk).


Det har också länge funnits ett tomrum i GAL-TAN-skalans vänsternationalistiska ruta men nu börjar detta vakuum att sakta men säkert fyllas av allt fler partier som har sitt ursprung i bl a V, den stalinistiska och den trotskistiska vänstern och inte minst ”tack vare” Kommunistiska partiets gamle ledare Frank Baude, framlidne Jan Myrdal och kretsen kring FiB/Kulturfront samt en del andra framträdande namn från 70-talsvänstern såsom Anders Björnsson som på senare år har kommit ut som mer eller mindre tillhörande den nationella vänstern i bred mening.


Den s k nationella vänstern har sitt ursprung i de s k Flyg- och Lindholmspartierna på 1940-talet och fortsatte under efterkrigstiden att hållas vid liv av Nordiska rikspartiet och senare av organisationer som Folksocialisterna och även av SD som på 90-talet odlade en tydlig vänsterkryptonazistisk linje.


Rangne var terroristgruppen Vitt ariskt motstånds (VAM) förgrundsfigur i början på 90-talet och hade innan dess gjort sig känd för att tillhöra de skinheads som hängde på Helikopterplattan i Gamla stan i Stockholm. Bland annat deltog Rangne i den grova misshandeln av två iranska män på Helikopterplattan vilken avslutades med att skinnskallarna urinerade på de båda halvt om halvt medvetslösa männen.
I samband med den uppmärksammade VAM-rättegången 1992 då Rangne stod åtalad för bl a bankrån förklarade denne i rätten öppet krig mot den s k sionistiska ockupationsmakten. Denna krigsförklaring kom sedan att inleda vit makt-musikbandet Vit aggressions sång ”Död åt ZOG!” som bl a framfördes på SD:s konsert i Stockholm den 30 november.


Senare under 90-talet blev Rangne ledare för nazistiska Nationella alliansen (NA) som hade sitt uppstartsmöte i Folkets hus i Årsta 1996 och som förfogade över en lokal på Tomtebogatan i Vasastan.


NA lyckades under en kort period samla den spretiga nazistmiljön i Stockholm i en organisation med f d SUNS (Stockholms unga nationalsocialister) tidskrift Info-14 som organ innan NA attackerade Expos tryckeri och återförsäljare och de organisationer som stöttade Expo såsom LUF, MUF och SSU liksom ABF och Stockholms LS av Syndikalisterna vilket ledde till att samhället slog tillbaka och att DN, SvD, Expressen och Aftonbladet gick samman och tryckte delar av eller hela Expo i en upplaga av hela 800 000 exemplar.


Den s k Expo-affären 1996 blev början till NA:s slut, vid ett tillslag i organisationens lokal på Tomtebogatan beslogtogs bl a sprängämnen och gatustridsvapen i form av yxor och slagträn och några år senare upplöstes organisationen och därefter försvann Rangne från den svenska s k nationella rörelsen innan han nu nyligen dök upp igen som ledande medlem i Framåt Sverige.


Att Rangne har valt att ansluta sig till just vänsterfalangen inom den s k nationella rörelsen förvånar inte då han tidigare var en s k vänsternazist såsom SD även var på 90-talet om än inte explicit. Rangne är slutligen inte den enda av de ”gamla” medlemmarna som på senare år har dykt upp igen inom rörelsen – både på lokal och riksnivå dyker numera f d VAM:are och 90-talsskinheads upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang varav vissa tyvärr har en hel del ackumulerat s k våldskapital på sin antecedentia.