Så minns jag Kim Ki-duk

Jag träffade den idag så firade och prisbelönte sydkoreanske filmregissören Kim Ki-duk, som hastigt gick bort i covid-19 i Lettland igår, på Göteborgs filmfestival på 90-talet inför en inte särskilt stor publik alls, d v s då var han inte känd alls i Sverige och de flesta av oss som såg hans filmer som visades och som lyssnade på honom när han på koreanska och via tolk och ganska blyg och timid berättade om sina filmer var antingen invandrade eller adopterade från Sydkorea eller majoritetssvenska cineaster som redan då hade börjat upptäcka det begynnande sydkoreanska filmundret.


När jag sedan några år senare skrev min avhandling i Koreas språk och kultur/Korean studies vid Stockholms universitet inkluderade jag hans spelfilm ”Wild Animals” från 1997 i min avhandling då den handlar om en kvinna som är adopterad från Sydkorea och som bor och lever i Paris liksom även om en syd- och en nordkoreansk man vilka i slutet av filmen blir dödade av den adopterade kvinnan vilket ju går att tolka som rätt så symboliskt.
Kim hyste ett stort intresse för

alla oss 200 000 adopterade från Sydkorea som idag befinner oss i ett 20-tal västländer och som han i rätt så typisk koreansk vänsternationalistisk anda betraktade som den sydkoreanska arbetarklassens barn som den pro-amerikanska högerextrema militärdiktaturen hade exporterat och sålt till Väst (och vilket framgår i ”Wild Animals”).


Antagligen kände sig Kim också klassmässigt befryndad med oss adopterade då han själv hade arbetarklassbakgrund och när han bodde i Paris på 90-talet kom han i kontakt med adopterade där vilka han umgicks med enligt uppgift från en adopterad kvinna från Sydkorea i Paris som har berättat detta för mig – I Frankrike finns då runt 15 000 adopterade från Sydkorea. Dessutom var det tänkt att Kim skulle regissera ännu en spelfilm som skulle handla om en adopterad kvinna i Europa men som av olika skäl aldrig kom till stånd.


År 2005 fick jag äran att ta emot och ta hand om (och även slutligen säga farväl till på Arlanda flygplats) den likaledes berömde sydkoreanske filmregissören Park Chan-wook när denne besökte Stockholms filmfestival. Jag hade då förmånen att ”hänga” med Park i flera dygn som f ö hellre valde att umgås med delar av Stockholms lilla sydkoreanska diaspora på en koreansk restaurang än att frottera sig med den svenska filmbranschens toppnamn och de svenska stjärnskådespelarna (vilka då väldigt gärna också ville ”hänga” med Park) på en exklusiv mottagning varifrån han och jag helt sonika flydde efter en välkomstdrink på Parks inrådan.


Liksom Kim hyser Park också ett stort intresse för Sydkoreas alla bortadopterade barn – två av hans filmer tematiserar då adoption direkt eller indirekt och fr a ”Lady Vengeance” från 2005 – och då jag också fick i uppdrag att ta hand om Parks fru vilket bl a innebar att jag var tvungen att genomföra en s k shoppingrunda i Stockholms innerstad tillsammans med henne så framkom det att de båda regissörerna bodde grannar och stod mycket nära varandra (Parks fru inhandlade då bl a ett par stickade vantar av typisk skandinavisk typ som hon skulle ge bort i present till Kims fru).


Nedanstående text är då ett utdrag ur min avhandling ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” (2006) som är en av Sveriges allra mest nedladdade och förhoppningsvis därför även mest lästa avhandlingar:


“Kim Ki-duk, Korean cinema’s enfant terrible, is notorious for his uncomfortable and brutal depictions of the repressed and dark underside of modern Korean society with controversial but nonetheless internationally acclaimed titles like The Isle (Sôm) (1999), Address Unknown (Such’wi’in pulmyông) (2001), and Spring, Summer, Fall, Winter…and Spring (Pom, yôrûm, kaûl kûrigo pom) (2003).


Kim has a bad reputation for a violent and often cruel use of women not to mention animals in his works and Wild Animals, with its strong misogynist undertone, is no exception, even if it may be possible to interpret Kim’s grotesque female portraits as a subtle criticism of the ugly treatment of women as second-class citizens in contemporary Korea.


Former factory worker and marine soldier Kim Ki-duk comes from a poor family background and lacks a formal education unlike many of his film directing colleagues, a situation that has enabled him to create stories centred around the most marginalized people in what has otherwise been depicted as the successful development of modern Korea.


Debuting in 1996, self-trained as a film director, and firmly distancing himself from what he calls the mainstream ‘intellectual’ and ‘aesthetic’ trend of Korean cinema, Kim Ki-duk is renowned for his low-budget films, produced with an incredible speed and sometimes even without any celebrity actors or actresses at all in the roles.12 This fact has resulted in frequent comparisons with fellow Korean director Kim Ki-young, another legendary autodidact and outsider in the history of Korean film.


Kim has taken on forbidden and forgotten social problems such as teenage and military prostitution, incest, and mixed-race children and orphans, and it is no surprise that his second feature film Wild Animals (1997) engaged with the adoption issue. Interestingly, after having received an award at the Berlin International Film Festival in 2004, Kim announced that he has plans for a new film about the life of a female adopted Korean in Europe.


Kim Ki-duk has never been a commercial success in his own country even if he has acquired a certain cult status, while on the other hand he has been well received by Western film critics and won several prestigious prizes at different international film festivals like those held in Venice, Toronto, Rotterdam and San Francisco. Consequently the drama thriller Wild Animals, which also screened at the Vancouver International Film Festival, did not even reach the 1997 top ten list of the most visited domestic films at the Korean box office.
Based on his own experiences in Paris between 1990-92 as a wandering street performer selling his own paintings, Wild Animals, like all of his cinematic productions, depicts the cruel nature of life seen through the lives of young and alienated people who live under utter degradation and despair.


The feature film can be seen as a parable of the divided Korean nation as a tragic triangle drama unfolds between three ethnic Koreans whose lives happen to get intertwined with each other in a colourful and thoroughly romanticised French capital: South Korean Ch’ông–hae (literally Blue ocean), played by Cho Chae-hyôn, a star who figures in other works by Kim Ki-duk as well, North Korean Hong–san (Red mountain) who is played by Chang Tong-jik, and adopted Korean Laura, performed by previously unknown actress Chang Ryun.
The world famous French actors Richard Bohringer (Subway, Total Kheops and Tango among others) and Denis Lavant (Les Amants du Pont-Neuf and Beau Travail) play leading roles as a mafia boss and Laura’s boyfriend Emil respectively, and the rest of the cast is populated with French actors, of whom Sasha Lukavina must be mentioned as she is Ch’ông–hae’s Hungarian girlfriend Corinne in the film.


Fundamentally, Wild Animals deals with the relationship between Koreanness and Whiteness told through the perspectives of North Korean Hong-san and South Korean Ch’ông–hae. The film concentrates upon their respective relations to Laura and Corinne, and the development of their fraternal friendship and how they are able to acknowledge each other’s versions of North and South Korean masculinity in a dangerous and hostile Western setting.


The adopted Korean woman Laura is, however, unable to take part in Hong-san’s and Ch’ông–hae’s pan-Korean alliance and homoerotic gaiety, and in the final spectacular scene, she destroys their on-going reunification dream by killing her South and North Korean compatriots. In the film, Whiteness comes to stand for disease and decadence, as adoptive parents are portrayed as abusive and white boyfriends as malicious, while Koreanness is made to stand for brotherhood and masculinity, and even more importantly, for unity and homogeneity.


Wild Animals is also a film overloaded with vain dreams of a better life, misdirected desires to fit in, and fatal misunderstandings played out on the very level of the body. In the course of the film, the boundaries between Koreans and French, as well as between North, South and adopted Koreans become increasingly passed, perforated and blurred, leading up to the tragic but inevitable denouement.”