Ny avhandling visar att de utlandsadopterades ursprungsspråk fortsätter att ”spöka” i den svenska de talar idag

På måndag den 14 december kl. 15 äger en unik disputation rum i andraspråksforskning/flerspråkighetsforskning vid Stockholms universitet: Gunnar Norrman försvarar då sin avhandling ”Age and constraints on language learning. First language retention and second language acquisition in international adoptees” som kort och gott och förenklat undersöker vad som är kvar i hjärnan/minnet av de utlandsadopterades ursprungsspråk/förstaspråk samt hur deras ursprungsspråk/förstaspråk ”spökar” i det språk de lär sig att tala efter adoptionen och efter ankomsten till Väst och vilket i Sverige innebär svenska.

Norrman menar i sin avhandling att västvärldens cirka en miljon utlandsadopterade som har adopterats från den utomvästerländska världen (Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien) och från f d kommunistiska Central- och Östeuropa utgör en potentiell (men underbeforskad) studiegrupp för språkvetarna och lingvisterna som intresserar sig för både tidig språkutveckling under spädbarns- och småbarnsåren, abrupt språkbyte och språkinlärning och fr a (då de adopterade adopteras till Väst som barn) för att undersöka hypotesen om en kritisk period för språkinlärning.

Till skillnad från invandrarna och deras barn, vilka bibehåller förstaspråket och lär sig de västerländska majoritetsspråken (såsom svenska) som ett andraspråk och/eller växer upp som flerspråkiga (d v s de s k ”andrageneration:arna” och också en del s k blandade eller mixade), förlorar nämligen de adopterade till 99% om inte mer än så sitt ursprungsspråk/förstaspråk och vare sig de anländer till Väst vid ett års ålder eller vid 13 års ålder när de adopteras då deras (adoptiv)föräldrar åtminstone till 95% är enspråkiga majoritetsspråkstalare (OBS: det finns även adoptivföräldrar som har invandrat från t ex Finland, Norge, Tyskland och numera också i enstaka fall från Turkiet och Chile vilka inte har svenska som förstaspråk och det finns även svenska samer och svenska judar som har adopterat internationellt).

Med utgångspunkt i de få andraspråksforskning/flerspråkighetsforskningsstudier som har bedrivits på utlandsadopterade runtom i västvärlden såsom bl a i Frankrike (på adopterade från Sydkorea), i Sverige (också på adopterade från Sydkorea) och i USA och som har indikerat att även de som adopteras i tidig ålder kan ha spår kvar av ursprungsspråket/förstaspråket genomför sedan Norrman fyra studier där han bl a studerar adopterade i Sverige som har ursprung i Latinamerika (som förmodas ha haft spanska som ursprungsspråk/förstaspråk) och i Kina (som förmodas ha haft en mängd olika kinesiska varieteter och bl a putonghua eller standardkinesiska som ursprungsspråk/förstaspråk men kanske också i vissa fall något minoritetsspråk som kanske inte ens är ett sino-tibetanskt språk) och jämför de adopterade med både enspråkiga majoritetssvenskar och flerspråkiga invandrare och s k ”andrageneration:are”.

Studie 1 utgörs av en plädering för att Västs cirka en miljon utlandsadopterade bör studeras mycket mer av språkforskarna mot bakgrund av att nästan alla studier som rör andraspråksforskning/flerspråkighetsforskning använder sig av minoritetsinvånare, urfolksinvånare, invandrare, s k ”andrageneration:are” och ibland också av s k blandade eller mixade som informanter.

Studie 2 och 3 utgörs av komparativa studier mellan adopterade från Latinamerika och Kina respektive flerspråkiga invandrare och s k ”andrageneration:are” och finner bl a att både de adopterade och invandrarna och de s k ”andrageneration:arna” har svårare att urskilja korta och långa vokalkontraster som skiljer ordpar åt än enspråkiga majoritetssvenskar samt att de adopterades och invandrarnas och de s k ”andrageneration:arnas” vokalproduktion skiljer sig från enspråkiga majoritetssvenskars dito.

Studie 4 utgörs av en neurologisk studie på adopterade från Kina som liknar den som franska forskare har genomfört på adopterade från Sydkorea och som med hjälp av scanning av hjärnan visar att de adopterade har en slags bevarad känslighet för ursprungsspråket/förstaspråket trots att de adopterades till Sverige när de kanske bara var 8-9 månader gamla. De adopterade uppvisade dessutom tecken på inhiberingskontrollmekanismer i hjärnan vilket Norrman tolkar som ett sätt för hjärnan att kompensera för den förhöjda känsligheten för ursprungsspråket/förstaspråket.

Det ska slutligen tilläggas att den första generationens språkforskare i Sverige som studerade utlandsadopterade (såsom Boel De Geer, Ingegärd Gardell och Birgitta Hene m fl) innan dagens avancerade tekniska utrustning existerade som numera bl a kan mäta personers uttal av vokaler när de talar ett visst språk och personers reaktioner i hjärnan när de hör ett visst språk fann att en hög andel av de adopterade hade s k språkstörningar av olika slag och även de som adopterades i tidig ålder samt att de adopterade överlag uppvisar låga skolresultat vilket i båda fallen nu i det närmaste kan sägas ha bevisats bero på att ursprungsspråket/förstaspråket fortsätter att ”spöka” hos de adopterade utan att vare sig de själva eller omgivningen vet om det (OBS: de adopterades språkstörningar och låga skolresultat kan så klart inte enbart förklaras med detta).

https://www.biling.su.se/om-oss/evenemang/disputation-online-i-tvåspråkighet-14-12-gunnar-norrman-age-and-constraints-on-language-learning-1.527663?fbclid=IwAR08dlGrhadmk_TDxwSElqDhkYpjYiafunkLSj_R-9KMxhDEZB62l72pSWo

“Avhandlingen undersöker långsiktig språkinlärning hos utlandsadopterade utifrån teoretiska perspektiv gängse inom studiet av andraspråksinlärning. Även om utlandsadopterade i regel helt förlorar alla kunskaper i förstaspråket (L1) efter adoptionen, så tillägnar de sig det nya språket kronologiskt sett som ett andraspråk (L2). Det är därför relevant att fråga sig i vilken mån utvecklingen i L2 liknar den hos L2-talare som behåller sitt L1 (och därmed blir tvåspråkiga) samt om den långsiktiga slutbehärskningen i L2 gynnas av tidig L1-förlust, eller om både utlandsadopterade och tvåspråkiga L2-talare påverkas i högre grad av faktorer som är gemensamma för dessa två språkinlärningsförhållanden: en senare startålder och ett annat stadium av neurobiologisk mognad.”

(…)

“Resultaten från dessa studier presenteras inom ramen för hypotesen om en kritisk period för språkinlärning, vilken belyses genom ett teoretiskt ramverk (probabilistisk epigenesis) som betonar det långsiktiga inflytandet av tidiga erfarenheter och hur kvalitativa funktionella förändringar i hjärnan vid olika åldrar vägleder utvecklingen av kognition och beteende, vid bland annat språkutveckling.”