Nu när den tryckta IKEA-katalogen försvinner är det återigen dags att påminna om att IKEA-katalogen tidigare saluförde högerextrem litteratur och att den trycktes på ett högerextremt tryckeri

DN:s Per Svensson reflekterar idag kring IKEA-katalogens betydelse för Sverige, svenskarna och svenskheten i världen liksom på hemmaplan nu när den tryckta katalogen går i graven. IKEA-katalogen var då med sina 200 miljoner årliga exemplar på 2010-talet antagligen världens mest tryckta skrift bredvid Bibeln och Koranen och katalogen formligen masspred svenskhet över världen i form av folkhemmets och välfärdsstatens högmodernistiska och funktionalistiska homogenitet samtidigt som den även fungerade homogeniserande inom landet på ett estetiskt plan.

Och själv kan jag ju bara inte låta bli att påminna om att IKEA-katalogerna trycktes hos och av högerextremisten Arvid Hultberg på dennes tryckeri E Hultbergs Boktryckeri i Osby under 1950-talet och sannolikt också på 1960-talet. Hultberg var liksom Kamprad medlem i fascistiska Nysvenska rörelsen och han är känd för att ha fått Ingvar Kamprad att lämna Lindholms nazistparti Svensk socialistisk samling (SSS) på 1940-talet för att i stället ansluta sig till Engdahls rörelse, d v s IKEA:s första tryckeri ägdes och drevs av den person som värvade Kamprad till Nysvenska rörelsen.

Tryckeriet finns f ö fortfarande kvar och heter numera Hultbergs Boktryckeri AB och ägs och drivs antagligen av Arvid Hultbergs barn eller efterkommande. Hultbergs tryckeri tryckte i många decennier även Nysvenska rörelsens tidningar och tidskrifter samt dess ledare Per Engdahls böcker.

IKEA grundades med hjälp av ett lån och en grundplåt som fascistledaren Per Engdahl hade anskaffat hos olika s k ”överklassnazister” (enligt uppgift från Engdahl själv samt från en person som senare blev överläkare i Norrbotten och som också han var medlem i Nysvenska rörelsen) och IKEA sålde till en början högerextrem litteratur som salufördes tillsammans med möblerna i IKEA-katalogerna.

Per Engdahls bok ”Politisk allmänbildning” beskrevs t ex på följande vis i IKEA-katalogen:

”Aktuell uppslagsbok. Lovordad i pressen. Politisk allmänbildning är en mycket uppskattad uppslagsbok för alla kommunalt, socialt och politiskt intresserade och för allt föreningsfolk. I den får Ni lära om den sociala och politiska utvecklingen i vårt land och flera andra länder, som levandegöres genom många illustrationer. Ni får känna de sociala, ekonomiska och politiska föreningarnas strävanden. En utmärkt bok för alla dem som vill lära känna det samhälle vi lever i.”

Engdahl hjälpte även Kamprad att slå igenom på marknaden tack vare den förstnämndes s k ”överklassnazistiska” kontakter inom industrin vilket gjorde att IKEA kunde ställa ut sina möbler på industri- och möbelmässor. År 1951 skrev Kamprad följande till Engdahl i ett brev där han klagade på ”vissa intressen” som mycket väl kan ha betytt svenska judar inom näringslivet mot bakgrund av att både Kamprad och Engdahl hade rejält ”svårt för” judar:

”Man blir förvånad över det ytterst kraftiga intresset för min ringa rörelse som ägnas oss från det hållet. Det kan väl aldrig vara så att vi trampat vissa intressen på tårna? Vi har i fortsättningen för avsikt att uppträda så diskret som möjligt och planerar ingalunda – som någon tidning förmodar – att övertaga distributionen av möbler etc utan att endast peka på de olika möjligheter som står allmänheten till buds. Även detta tycks reta så in i vassen.”

Kamprad fortsatte att vara medlem i Nysvenska rörelsen även efter kriget och som han möjligen blev en viktig finansiär för i takt med att IKEA utvecklades till ett svenskt storföretag och senare till en multinationell jättekoncern. Även om IKEA tog all tid så finansierade Kamprad möjligen inte bara Engdahls fascistiska rörelse utan deltog möjligen även på den s k Malmörörelsens grundandemöte i Malmö 1951 då resterna av de kontinentaleuropeiska nazistiska och fascistiska rörelserna återsamlades för att återuppbygga den paneuropeiska högerextrema rörelsen som hade slagits i spillror i och med krigsslutet 1945.

Kamprad bidrog därefter möjligen med ekonomiska medel för att återuppbygga den efter 1945 illa tilltygade nazistiska och fascistiska rörelsen runtom i Europa och han värvade även nya medlemmar till Nysvenska rörelsen såsom pikant nog hans gamle lärare från Osby samskola samt deltog på flera av rörelsens stämmor och möten ända in på 1950-talet.

Än mer pikant nog så var det just när Kamprad var tonårig elev på Osby samskola som han var medlem i nazistpartiet SSS ungdomsorganisation Nordisk ungdom (NU) och han karvade där in ett väl synligt hakkors i sin skolbänk vilket läraren som senare gick med i Nysvenska rörelsen tack vare Kamprad inte uppskattade precis. Kamprad hade ingått i ett lokalt nazistiskt ”tonårsgäng” redan innan han blev partimedlem i nazistpartiet SSS 1942 och han samlade också in ekonomiska bidrag till SSS och delade ut antisemitiska och rasideologiska broschyrer, pamfletter och flygblad med titlar som ”Bränn smutspressen som Bonnier ger ut på bål” medan NU-aktivisterna höll möten där de sjöng sånger med strofer som uppmanade till att ”sticka kniven i juden”.

Kamprad verkade helt enkelt som den lokale NU-ledaren i Osby under flera års tid och erhöll därför den interna och hemliga NU-bulletinen Rätt mellan 1942-44 och han var även prenumerant på SSS huvudorgan Den svenske folksocialisten samt erhöll också av någon anledning den nazistiska fackföreningsrörelsens tidskrift Facklig front under samma år.

Kamprad, som var övervakad och registrerad av dåvarande Säpo, ska också ha hållit ett tal på ett nazistmöte på Götaplatsen i Göteborg iförd paramilitär utstyrsel med koppel och ridstövlar (och där f ö SD senare kom att hålla ett pampigt s k massmöte som inleddes med Wagners s k valkyrieritt). Kamprad ska också ha gillat att just gå runt i paramilitär ungnazistuniform när tillfälle bjöds beväpnad med en s k NU-dolk och han ska även enligt uppgift ha deltagit i att smuggla SS-män över den svensk-norska gränsen i Värmland för vilket han så klart tog rundligt betalt för såsom sig bör med tanke på att Kamprad senare i livet blev en av världens och historiens största och rikaste superentreprenörer.

År 1991 prisade sedan Engdahl Kamprad i Nysvenska rörelsens organ Vägen Framåt:

”Själva andan i företaget har han lagt sig vinn om. Klasskillnader är bannlysta. Ett kamratförhållande mellan alla nivåer är principen. Översitteri och pampfasoner bekämpas. Var och en skall känna, att han eller hon uppskattas. Det är sällan man hör de gamla nysvenska idealen så klart framlagda. Och därtill förverkligade. Det är på dessa principer vi drömmer om att det korporativa samhället skall byggas. Ingvar Kamprad har i handling blivit trogen sin ungdoms ideal.”

Så sent som 2011 hyllade Kamprad i sin tur sin gamle ledare, förebild och läromästare Per Engdahl i SVT som hade inspirerat Kamprad i dennes ledarskaps- och managementstil, i dennes ”svenskhetsmarknadsföring” (i form av svenska namn på alla varor, svensk husmanskost i alla restauranger, blågula varuhus i alla länder o s v), i dennes fixering vid att ”erövra” Ryssland och Östeuropa (d v s marknadsmässigt och efter kommunismens fall) och kanske fr a i dennes antifackliga och korporativistiska personalpolitik.

Efter Kamprads bortgång offentliggjorde IKEA 2018 dennes sista brev och ”testamente” till eftervärlden. Kamprad efterlyste i sitt brev och ”testamente” en slags högerpopulistisk önskan om att politiken inför framtiden skulle erbjuda ”beslutskraft och enkelheten och det sunda förnuftets återkomst” och återigen och för sista gången ekade antagligen dennes högerextrema bakgrund.

https://www.dn.se/kultur/per-svensson-ikeakatalogen-bar-pa-drommar-om-ett-hagrande-paradis

”Den har varit en uppfostrare som visualiserat en svensk modell (som också inte utan framgång gått på export). Nyckelorden för identitetsbygget har varit: Praktiskt. Modernt. Funktionellt. Smakfullt, men inte skrytsamt. Prisvärt. Für alle.

Den slitna klyschan om Per Albin som byggde folkhemmet och Ingvar Kamprad som möblerade det bär, måste man säga, på ett mått av sanning (platta paket både i stort och i smått, Farsta och bokhyllan Billy). Ikeakatalogen illustrerade bokstavligen ambitionen att förvandla ett Sverige till ett land där man utan att riskera att snubbla över muggiga schäslonger kunde navigera sig fram i snart sagt vilket hem som helst med förbundna ögon. Modernisering och homogenisering var under möbeljättens första decennier det svenska kulturbyggets medel och mål.

Ikeakatalogen var kanske sista, och mest inflytelserika smakfostraren i ett lärarkollegium där man också hittar Ellen Key, Carl Larsson och 30-talets funktionalister.”