SVT:s Kulturnyheterna recenserar Catrin Lundströms och min nya bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris”

Catrin Lundströms och min nya bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” fick ikväll en fin för att inte säga begeistrad recension av litteraturkritikern och redaktören Per E Andersson i SVT:s Kulturnyheterna:

Hannes Fossbo: Nu om en ny fackbok om rasism och antirasism i Sverige.

”Vit melankoli” är titeln på Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes till omfånget lilla bok. Man kan se den som ett inlägg i den svenska debatten om rasism där båda författarna varit aktiva länge som forskare och debattörer.

Fokus ligger på vithet och ras – ett begrepp forskarna propagerar för att börja återanvända i debatten.

I boken går dom igenom hur rasismen har sett ut i Sverige från tidigt 1900-tal och fram tills idag. Första fasen: vit överhöghet och rasbiologi. Sedan en period med vit solidaritet med minoritetsgrupper, som följs av fasen som vi enligt författarna befinner oss i nu – vit melankoli. Där man antingen är melankolisk över förlusten av det vita, homogena Sverige eller över att det solidariska samhällsbygget i Sverige också är på väg bort.

Hannes Fossbo: Per Andersson – hej och välkommen! Vit melankoli, där befinner vi oss alltså nu, kan du utveckla begreppet lite?

Per E Andersson: Alltså det är ett ganska bra begrepp tycker jag. Som dom använder det så beskriver det den tid vi befinner oss i nu. Där ett homogent svenskt folk, där alla människor ser ut som i Carl Larsson-målningar i den mån det någonsin har funnits, nu i alla fall är helt svunnet – verkligheten är mycket mera blandad nu. Den gamla identiteten finns bara som ett slags fantomsmärta. Nationalisterna sörjer att denna solida identitet är borta och antirasisterna, och det tycker jag är det finaste i deras analys, antirasisterna sörjer det samhälle där vi svenskar kunde vara stolta över att i det här landet har vi ingen rasism, vilket ju i sin tur byggde på att landet var väldigt homogent fram tills 80-talet ungefär.

Hannes Fossbo: Dom vill då återinföra begreppet ras i debatten – varför det?

Per E Andersson: För det första så pekar dom verkligen på – det är den stora kvaliteten i den här boken – dom pekar verkligen på det som är en brist och en hämsko i den svenska debatten om rasism och mångkultur som kanske är rätt fastkörd. Alltså vi pratar om rasism och även om antirasism men sedan när man ska beskriva vem det är som blir utsatt för det här, då blir det tyst för vi har liksom inte språkligt i den svenska debatten kommit överens om vad som dom utsätts för rasism – är dom svarta eller bruna och ibland säger man invandrare trots att dom inte är invandrade – ska kallas.

Hannes Fossbo: Dom vill att man ska använda ras – precis som i den amerikanska debatten?

Per E Andersson: Ja precis, dom är då för att använda ras som en social kategori, inte som ett biologiskt begrepp, det vet alla att det inte har någon realitet.

Hannes Fossbo: Du pratar om flera kvaliteter men har den några brister?

Per E Andersson: Den är bara 90 sidor. I högt tempo och man blir fullkomligt pepprad med påståenden som går lite väl långt.

Hannes Fossbo: Hur då, har du något exempel?

Per E Andersson: Alltså dom säger till exempel vid ett tillfälle att arbetarklassens kvinnor först i slutet på 1900-talet blir inlemmade i vitheten. Det är ju sant att arbetarklassens kvinnor på många olika sätt har varit nedhållna men det har inte ett smack med rasism att göra. Dom har tänjt vithetsbegreppet ut ur sin meningsfulla, specifika form.

Hannes Fossbo: Tror du boken kommer få någon betydelse för debatten?

Per E Andersson: Jag hoppas ju det, jag ser det som en väldigt väldigt stor angelägenhet att vi hittar ett språk att utveckla. I USA talar man om people of color, här i Sverige vet man inte vad man ska kalla folk som är icke-vita, för nackdelen är att det beskriver en brist på någonting. Vi har helt enkelt inte dom begreppen. Dom måste vi skaffa oss nu och som inte förknippar hudfärg med migration och invandring för det handlar om bofasta människor, folk som är svenskar i precis lika stor rätt som folk som ser ut som du och jag gör.

Hannes Fossbo: Så där kan boken ändå göra nytta?

Per E Andersson: Jag hoppas det. Jag hoppas den ska tas upp, att man ska bemöta den och diskutera den. Man behöver inte köpa alla dom här argumenten, för det är inte den typen av bok.


Hannes Fossbo: Tack så mycket Per.

Per E Anderssons recension i sin helhet hittas här:


https://www.svt.se/kultur/bokrecension-vit-melankoli


”På sina 90 sidor är Vit melankoli en uppslagsrik bok. Generellt tänjer Catrin Lundström och Tobias Hübinette sina argument till bristningsgränsen, ibland förbi.


En del av deras försök till flyhänt samtidstolkning är mindre träffsäkra (jag tror inte alls att den maskinklippta rockabillyfrisyrens anmärkningsvärda renässans kan ses som den krisande manlighetens förtvivlade blinkning till nazityskt hårmode).


Men med alla invändningar är det ändå uppfriskande läsning, som skickar in en befriande oförsiktig stötvåg i en svensk debatt om rasism och mångfald som är rätt så fastkörd.


Det är en bok att läsa med huvudet på skaft och garden uppe, som alla polemiska böcker. Den rapsodiska genomgången av den svenska vithetens/rasismens historia är i grunddragen saklig, om än diskutabel i vissa detaljer och betoningar (det är verkligen en överdrift att säga att Sveriges fyra misslyckade försök att etablera sig som kolonialmakt innebar att Sverige före 1900 var en mångspråkig och mångrasig nation). Berättelsen om Sverige som rasbiologisk spjutspetsnation förtjänar att ständigt berättas, och hållas levande för nya generationer och läsare.


När Sverige sedan (60-80-tal) positionerade sig som antirasistisk spjutspetsnation, var det väl inte, som Lundström och Hübinette menar, en fortsättning av samma exceptionalism, utan snarare övergången till en ny – men att Sverige ska vara annorlunda och bättre tycks vara en svårutplånad del i självbilden.


Här gör författarna den viktiga iakttagelsen att rasism under denna period etablerades som något främmande för Sverige. En förnekelsereflex som fortfarande ställer till hinder för en konstruktiv debatt om den rasism och diskriminering som faktiskt föreligger.


Nutiden är själva den melankoliska perioden – då nationalisterna sörjer det homogena folket och antirasisterna sörjer den tid då Sverige kunde stoltsera med att sakna rasism, vilket till stor del hängde samman med att folket var så homogent. Författarna tecknar en oroande bild av ett land där fattigdom och annan hudfärg än vit allt mer konvergerar.


Jag tycker inte att Lundström och Hübinette har övertygande svar på allt. Men det viktiga med den här boken är att de ställer frågorna om den stumma tomheten i hjärtat av den svenska rasismdebatten: Hur ska vi benämna grupperna som utsätts för rasism? Och när vi säger att det behövs mer mångfald, vilka vill vi då se fler av?


Det svenska samhället behöver utveckla ett språk för att beskriva ett ”vi” som omfattar fler hudfärger, utseenden och traditioner än dem man hittar i en Carl Larsson-målning. Ord som inte refererar till invandring och migration, utan till bofasta svenskar. Ord som inte glider in i kryptiska koder (som att säga ”etnisk svensk” när man menar vit svensk och ”invandrargrupper” när man menar icke-vita svenskar).


Lundström och Hübinette driver linjen att vi ska återinföra termen ras, och använda den som en social kategori liksom man gör i den engelskspråkiga världen. Jag tvivlar på att det kommer att hända. Men det drastiska förslaget ger oss något att ta ställning till och formulera oss kring.”