Reflektioner kring den första anti-västerländska vågen ca 1850-1910

Historikern Dick Harrison berättar idag i SvD om xhosafolkets undergång i dagens Sydafrika: Mellan ca 1850-1910 svepte en global anti-västerländsk våg fram bland de folk och genom de samhällen på jorden som européerna och deras bosättarättlingar över haven ännu inte hade besegrat helt.
I just Sydafrika inleddes denna våg med xhosa-flickan Nongqawuses berömda vision i april 1856 och fortsatte sedan med Zulukriget 1879.

I andra delar av Afrika uppstod liknande millenaristiska och kiliastiska rörelser som oftast antog religiösa förtecken och som likaså predikade att de ”vita j-vlarna” skulle drivas tillbaka, återvända till Europa, försvinna eller gå under och ofta ingick profetior som talade om att bli osårbar för de vitas kulor och krut om bara en viss ledare åtlyddes, ett viss klädesplagg brukades eller en viss ritual genomfördes såsom under det blodiga Mahdistupproret i dagens Sudan 1881-99.


På 1880-talet nådde denna millenaristiska och kiliastiska anti-västerländska våg även urfolken i dagens Mellanvästern i USA i form av den s k andedansrörelsen som också den slutade i ett blodbad i form av massakern vid Wounded Knee 1890. I den muslimska väst- och centralasiatiska världen lade al-Afghani och andra tidiga anti-västerländska muslimska tänkare grunden till det som senare skulle utvecklas till vad vi i Väst lite slarvigt kallar islamismen och i Sydasien växte rötterna till dagens anti-västerländska hindunationalism fram vid samma tid.


Det var dock i Stillahavsasien som den anti-västerländska vågen fick sitt allra största fäste i bl a dagens Kina i form av Taipingupproret som krävde 10-tals miljoner liv och i form av det likaledes blodiga Boxarupproret 1899-1901 och även i dagens Sydkorea utspelades ett liknande anti-västerländsk uppror i form av Tonghakupproret 1894-95.


Det land som senare och till slut gjorde en slags millenaristisk och kiliastisk anti-västerländskhet till något av sin överideologi var Japan där den till slut resulterade i ett japanskt anti-västerländskt ”befrielsekrig” (”Asien åt asiaterna”) under Andra världskriget som i sin tur lade grunden för efterkrigstidens avkolonisering, d v s utan Japans segrar på slagfälten mot USA och européerna i Stillahavsasien under Andra världskriget hade avkoloniseringen kanske aldrig ägt rum och i varje fall inte så tätt inpå Andra världskrigets slut.
Med lite eller kanske t o m en rejäl dos fantasi går det m a o att säga att det går en röd tråd från Nongqawuses profetia från 1856 och de efterföljande anti-västerländska upproren i Afrika via de nordamerikanska urfolkens andedansrörelse, den muslimska och hinduiska världens anti-västerländska tänkare och de östasiatiska millenaristiska rörelserna som försökte driva ut västerlänningarna med hjälp av religiösa rörelser och ritualer kring förra sekelskiftet till Japans kamikaze-soldater som offrade sig i 100 000-tal fr a under Andra världskrigets slutskede 1944-45.


Efter 1945 och Japanska imperiets undergång skulle det sedan dröja många årtionden innan en ny antivästerländsk våg drog genom den utomvästerländska världen och det är väl det som sker just nu antar jag.


”Eländet började år 1854, när xhosafolkets boskapshjordar drabbades av en allvarlig lungsjukdom. Orsaken var handeln med boerna, som sålde djur till sina afrikanska grannar – djur som olyckligtvis var infekterade. Eftersom xhosaekonomin var mycket beroende av boskapsuppfödning orsakade djursjukdomen en djup kris, vilken bidrog till att öka den krisstämning som redan vuxit fram i konfrontationen med maktrivalerna i landet. Inte nog med att man ideligen måste försvara sig mot britterna och de andra nykomlingarna. Nu dog korna också.


I april 1856 gick två xhosaflickor ut på en åker för att skrämma bort fåglar. En av dem, 15-åriga Nongqawuse, fick plötsligt en vision, som hon skyndade sig att förmedla till släktingarna i byn. Hon hade, påstod hon, mött tre andeväsen som förklarat att folket måste slakta all boskap och förstöra hela skörden. Dagen efter förödelsen skulle ett mirakel inträffa. Döda xhosakrigare skulle återuppstå och hjälpa folket att kasta ut alla europeiska inkräktare från landet. Krigarna skulle också föra med sig friska kor och tjurar, så att samhället återigen skulle börja leva.


Profetian nådde snart fram till hövdingen Sarhili kaHintsa, som tog till sig budskapet och instruerade sitt folk att lyda. Inom kort var masslakten ett faktum. Andarna krävde, förkunnade Nongqawuse, att all boskap skulle dräpas och att allt spannmål skulle förstöras. Inget fick bli kvar. Det fanns ingen anledning till oro eftersom anfäderna skulle ge folket mångfaldig ersättning, och en gyllene tidsålder skulle gry. Det gick så långt att folket till och med uppförde nya hus och inhägnader för de djur som man antog skulle komma. Förväntningarna på profetian var höga.


Så kom dagen då allt det underbara skulle ske: den 18 februari 1857. Solen skulle skifta färg till rött och anfäderna skulle anlända med vapen och boskap. Inget hände. Nongqawuse förklarade detta med att alla inte hade hörsammat hennes budskap, varför slaktandet fortsatte och en ny dag utpekades som dagen då undret skulle ske. Men inget hände då heller.


Konsekvenserna blev fruktansvärda. År 1858 hade mellan 300 000 och 400 000 kor, tjurar och kalvar slaktats, och omkring 40 000 människor hade svultit ihjäl. De brittiska myndigheterna i Kapkolonin dröjde inte med att utnyttja situationen till sin fördel: de konfiskerade xhosaland och krävde att de överlevande arbetade åt dem själva – annars fick de fortsätta svälta. Den territoriella expansion som kolonialmakten inte lyckats genomdriva under årtionden av bittra gränskrig åstadkoms alltså av xhosafolkets egen masslakt. En av överlevarna var Nongqawuse själv. Hon hamnade senare hos britterna och levde på en gård i Kapprovinsen till sin död år 1898.”