Om att vara imperiebyggare och om att inte vilja vara det

Att bygga ett kolonialimperium och att vara ett imperium och erkännas som ett imperium byggde på frågan om jurisdiktion över både territorier och människor och kanske kan det inte bli mer pedagogiskt tydligt än så här (ur Rachel Rains Winslows bok ”The best possible immigrants. International adoption and the American family” från 2017):


Ända fram tills efterkrigstiden och under Kalla kriget (d v s mellan 1940- och 90-talen) styrde ett flertal europeiska stater över territorier och människor utanför Europa såsom britterna i Sydasien, Karibien och södra och östra Afrika, fransmännen i Sydostasien, Västafrika och Oceanien eller portugiserna i bl a Macao ända fram tills 1999.


Det ”normala” för européernas del var att betrakta och behandla dessa territorier och dess invånare utanför Europa som en slags förlängd del av imperiemetropolen och ”moderlandet” och i exempelvis de franska kolonierna i Sydostasien blev de blandade eller mixade barn som föddes där med mestadels franska fäder och ”infödda” mödrar en del av det franska imperiet/nationen p g a att den franska lagstiftningen var anpassad för imperiebyggande.


När USA (eller för den delen även Ryssland i form av Sovjetunionen) förde krig i andra länder under efterkrigstiden och Kalla kriget och när amerikanska soldater fick barn med ”infödda” kvinnor på plats i samband med konflikter, ockupationer och invasioner betraktades de blandade eller mixade barn som föddes p g a dessa s k bland(intim)relationer (och mestadels med vita eller svarta amerikanska fäder och ”infödda” mödrar) dock inte som amerikaner då USA just inte odlade en självbild som varande ett (kolonial)imperium och dess lagstiftning var därför inte anpassad för imperiebyggande på samma sätt som de europeiska imperiemakternas lagstiftningar var.


I sin bok ”How to hide an empire. A history of the greater United States” från 2019 har Daniel Immerwahr i stället benämnt den amerikanska efterkrigstida stormaktstiden (d v s den s k Pax Americana-perioden som kan sägas ha tagit slut med Trump) som ett slags pointillistiskt imperium som övertog den typ av ojämlika avtal som européerna hade påtvingat Kina mellan ca 1850-1950 och som handlade om att tillskansa sig en blandning av frihandelsavtal, extraterritorialrätt och straffrihet för de egna medborgarna i Kinas kuststäder i stället för att kolonisera, ta över och styra över hela Kina (vilket hade varit extremt kostsamt). På så sätt kunde USA genom exempelvis en enda militärbas i ett visst land kontrollera landet ifråga samtidigt som de amerikanska företagen fick förmånliga villkor där och de amerikanska soldaterna slapp samtidigt lyda under landets ifråga lagstiftning (så är t ex fallet än idag vad gäller de amerikanska soldaterna i Sydkorea).


Samtidigt var det just ”tack vare” de europeiska imperiemakternas imperiebyggande-lagstiftningar som Europa kom att ta emot mycket stora grupper av utomeuropeiska invandrare från kolonierna redan fr o m 1940-talet slut och framåt då exempelvis de franska utomeuropeiska koloniernas invånare kunde invandra till imperiemetropolen och ”moderlandet” Frankrike på grund av att Frankrike just betraktade och behandlade sina territorier och dess invånare utanför Europa som en del av det franska imperiet/nationen.