Germanisten Gustav Korlén är ännu ett exempel på en f d högerextremist som blev antifascist efter kriget

”Upptäckte” i veckan att den mycket kände och respekterade germanisten Gustav Korlén, professor i tyska vid Stockholms universitet i hela fyra decennier ”på raken” och in till sin död 2014 skribent i Språktidningen mm, också han ingår i det märkliga svenska mönstret att ha haft en högerradikal bakgrund innan kriget men att därefter, under efterkrigstiden, inta en mycket tydlig antirasistisk och antifascistisk hållning:


Korlén, som bl a låg bakom en lång och inte minst ilsken kulturessä i Sydsvenskan år 2000, där han hårt kritiserade hur rastänkandet hade satt sig i språket och hur vissa av det klassiska rastänkandets termer hade överlevt in i vår tid, sällar sig därmed till ett synnerligen illustert sällskap av svenskar som såsom historieprofessorn och den antirasistiska forskarlegenden Åke Holmberg, som räknas som den som grundlade den moderna svenska Afrikaforskningen (Holmberg försvarade då nationalsocialismen när han var aktiv i Sveriges kristliga gymnasiströrelse under mellankrigstiden), historikern och språkvetaren (och greven) Magnus Mörner, som räknas som den som grundlade den moderna svenska Latinamerikaforskningen, minoritetsforskaren och språkvetaren Nils-Erik Hansegård, som räknas som den som grundlade den moderna svenska fler- och andraspråksforskningen och som dessutom banade väg för den banbrytande hemspråksreformen i Sverige 1977 genom sina studier om tornedalingarna och samerna, Gunnar Myrdal, som räknas som den som grundlade den samhällsvetenskapliga forskningen om ras/rasism och minoriteter och därmed bröt naturvetarnas ”monopol” på allt som hade med ras att göra, Gunnar Helander, som räknas som den som grundlade den moderna svenska antirasistiska rörelsen samt Caleb J. Anderson, som räknas som den som stod bakom socialdemokraternas antikoloniala, antirasistiska och antiimperialistiska vändning under Palmes tid m fl.

Korlén hade då en bakgrund i Nationalsocialistiska arbetarepartiet och var medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland under krigsåren och just bland landets germanister var Korlén sannerligen inte ensam om att ha en högerradikal bakgrund – det gällde då även bl a tyskaprofessorerna Ernst Löfstedt, Lars Hermodsson, Erik Rooth, John Holmberg, Ernst Kock, Axel Lindqvist och Erik Wellander m fl.
På 1950-talet blev dock Korlén alldeles uppenbart en glödande antifascist och tillsammans med litteraturvetaren och Tysklandskännaren Vilhelm Scharp försökte han t o m skapa en ny och antifascistisk svensk-tysk vänskapsförening som skulle konkurrera med ”överklassnazistiska” Svensk-tyska föreningen – d v s det Svensk-tyska sällskapet som hade västtyska ambassadens stöd men som trots det ändå aldrig lyckades ”flyga” utan till slut upplöstes efter några års existens, d v s Korlén och Scharp lyckades tyvärr helt enkelt inte med att ”slå sönder” det svenska ”överklassnazistiska” nätverket bland svenska akademiker och andra Tysklandsvänner.