Margareta Popoola och Anne Sofie Roald går idag till angrepp mot svenska forskare som operationaliserar rasbegreppet men slåss i praktiken mot väderkvarnar då knappt några svenska forskare just gör det

Forskarna Margareta Popoola och Anne Sofie Roald vid Malmö universitet går idag i SvD till generalangrepp mot landets forskare och aktivister som använder sig av och brukar rasbegreppet men frågan är vilka dessa personer är för knappt några svenska forskare operationaliserar nämligen rasbegreppet (de kan nästan räknas på ena handens fingrar) och ytterst få svenska antirasister talar om ras.

Den som läser Popoolas och Roalds artikel finner heller inga svenska exempel utöver Carl von Linné utan i stort sett enbart amerikanska sådana – d v s de båda forskarna slåss helt enkelt mot förment biologistiska och essentialistiska väderkvarnar för är det någonstans i världen som både forskare och aktivister verkligen avskyr för att inte hatar rasbegreppet och t o m ordet ras i sig så är det ju just i Sverige: Det finns då mängder med svenska forskare som vägrar att skriva ut ord

et ras i text utan att omge ordet med citattecken för att verkligen markera sin fruktan för ordet ras och mängder med svenska antirasister vägrar att ens säga ordet ras i tal utan att ”göra” citattecken i luften med hjälp av de båda händernas pekfingrar och långfingrar (och även rynka pannan, himla med ögonen, rodna, slå ned blicken, sjunka ihop och tappa kroppshållningen) för att verkligen markera sitt förakt mot ordet ras:

https://www.svd.se/antirasistisk-strategi-har-en-blind-flack

”Trots att rasbiologi mönstrats ut från vår samtid har rasbegreppet paradoxalt nog funnit en renässans i Sverige bland en del samhällsvetare och antirasistiska aktivister. Med inspiration från USA delas befolkningen in i svarta eller vita. För att beskriva invandrarbakgrund eller någon form av minoritetstillhörighet har ”icke vita” blivit ett nytt begrepp. Ibland krävs en hel del fantasi för att kunna skilja vita från icke vita. Mörkhyade kan betraktas som vita. Synbart vita, som delar både språk och traditioner med andra vita, kan ändå kategorisera sig själva som icke vita. De avsäger sig med andra ord de privilegier som en del antirasistiska debattörer anser att vitheten för med sig.

Jordan B Peterson och Thomas Sowell, akademiker från Kanada respektive USA, är kanske de mer namnkunniga som med emfas reagerat mot narrativet om vita privilegier. Båda menar att föreställningen om vita privilegier underhåller kontraproduktiva offerroller som inte gagnar de grupper som antirasisterna säger sig vilja värna. De vänder sig också mot föreställningar om nu levande vita människors skuld för historiska missgärningar.

Peterson och Sowell ifrågasätter med andra ord identitetspolitiska och antirasistiska beskrivningar som resulterar i motsatsförhållanden mellan vita och icke vita, onda och goda, skuldtyngda och oskyldiga, förövare och offer. De vänder sig mot antirasismens stereotyper, som med en ny rolluppsättning påminner om historiens rasistiska kategoriseringar.”

(…)

”Det är en kategorisering som Carl von Linné utvecklade under 1700-talet. Han gjorde ett försök att kategorisera människor enligt samma systematik som han klassificerade växter och djur. Det senare var en bedrift som har satt honom på världskartan men hans indelning av människotyper har inte varit lika framgångsrik. Han kopplade människor till färg, världsdelar och egenskaper som med dagens kunskap, framstår som hopplöst infantilt.

Det är därför beklämmande att dagens politiska ambitioner, med hjälp av en antirasistisk retorik, tenderar att negligera den ekonomiska snedfördelning som finns mellan människor oberoende av härkomst. Ekonomisk ojämlikhet är ett resultat av brister i en global och lokal fördelningspolitik som inte lär förändras genom det fokus på vithet och vita privilegier som tagit allt större utrymme i den offentliga debatten.

Trots detta begränsas kampen för att utplåna ojämlikhet mellan fattiga och rika i allt större utsträckning till navelskåderi och en uppdelning av världen i svarta, vita och icke vita. Det är en paradox att kampen mot stereotyper underhåller föreställningar om en skuld som vita kroppar genom sin arvsynd är fortsatt förpliktigade att bära. Denna utveckling driver allt längre bort från den dröm om ett jämlikt samhälle utan motsättningar på grund av färg eller ursprung som Martin Luther King en gång predikade om.

Dagens framträdande antirasistiska strategier lyckas helt enkelt inte identifiera ojämlika strukturer som inte enbart kan förklaras med ras och färg, skuld och privilegier. Det är den blinda fläck som motverkar antirasismens syfte och istället förstärker redan existerande motsättningar mellan olika grupper.”