Två f d (?) nazister spelade en viktig roll för att initiera och etablera den internationella adoptionen i och utlandsadoptionerna till både Danmark och Sverige

Nu när den internationella adoptionens historia möjligen börjar lida mot sitt slut i den meningen att antalet utlandsadoptioner bara fortsätter att minska (p g a att andra reproduktionstekniker har tagit över) och i det närmaste har upphört vad gäller vissa västländer såsom bl a vårt grannland Danmark börjar allt fler forskare liksom journalister och andra gå tillbaka till hur denna gigantiska globala barnmigration uppkom och uppstod på 1950- och 60-talen (sammanlagt har över en miljon barn adopterats till Väst sedan 1950-talet varav kring 100 000 har adopterats till de nordiska länderna – d v s Norden är utan konkurrens proportionellt sett världens ledande adopterande region bredvid f ö den amerikanska delstaten Minnesota).


Och eftersom jag både är engagerad i frågor som rör adoption och extremhögern så kan jag så klart inte låta bli att påminna om att både i Danmark och i Sverige så spelade f d (?) nazister en viktig roll för att initiera de första och tidigaste utlandsadoptionerna.


I Danmark handlade det om Anna Lorenzen, som arbetade tillsammans med utlandsadoptionspionjären Tytte Botfeldt, som var den som på 1960-talet organiserade de första utlandsadoptionerna till Danmark i form av blandade barn från Västtyskland som hade svarta amerikanska fäder och tyska mödrar. Lorenzen, som på den tiden var bosatt i Hamburg, var då den som spårade upp och hittade barnen på plats (d v s runtom i dåvarande Västtyskland) och som ”levererade” dem till Botfeldt och till Danmark.


Under kriget och den tyska ockupationen hade Anna Lorenzen varit tillsammans med den danska nazisten och Hilfspolizei (HIPO)-chefen Jørgen Lorenzen vars HIPO-grupp gjorde sig ökänd för att utföra ett flertal mord och för att systematiskt använda sig av tortyr som förhörsmetod. Anna Lorenzen deltog också i HIPO-verksamheten och även i att tortera den danska motståndsrörelsens fångar tillsammans med sin partner och hon dömdes därför till döden efter kriget som en av endast två danskor att göra det (hon sägs t o m ha kallats ”Fru piskrapp” eller ”Danmarks Irma Grese” p g a att hon sades ha våldsamma böjelser).


I samband med att Anna Lorenzen greps av motståndsrörelsen när Danmark befriades blev hon dessutom skjuten och tvingades därefter amputera sin högra arm. På grund av att hon fortfarande var Hilfspolizei-anställd när hon sårades så erhöll hon därefter och livet ut krigspension från den (väst)tyska staten.


Dödsstraffet omvandlades dock till ett fängelsestraff medan hennes partner avrättades och efter 11 års fängelsevistelse emigrerade Lorenzen till just Västtyskland 1956 där hon under efterkrigstiden blev känd bland tyskarna som ”Barmhärtighetens ängel” för sitt arbete för de tyska blandade barnen och senare också för andra utsatta tyska barn.


Anna Lorenzen deltog även i att grunda och driva den (väst)tyska avdelningen av den schweiziska NGO:n Terre des Hommes, som verkade som den viktigaste (väst)tyska adoptionsbyrån på 1960- och 70-talen och som bl a hjälpte (väst)tyskar att adoptera (syd)vietnamesiska barn.
Lorenzen avled först 2007 i det återförenade Tyskland och hennes öde liknar märkligt nog den svenska grevinnan Birgitta von Rosens dito som också hon var nazist innan och under kriget och som likaså utvandrade till Västtyskland efter kriget där hon blev känd bland tyskarna som ”Fångarnas ängel” för sitt arbete för tyska straffångar och fängelseinterner och också Birgitta levde länge och gick bort först 2009.


För svensk del är det då den gamle nazisten Åke J Ek som jag tänker på då han spelade en viktig roll under den internationella adoptionens till Sverige tidiga historia genom att på sin tid vara landets mest kända Koreaexpert efter att ha tjänstgjort som vakt- och säkerhetschef vid Svenska Koreaambulansen (ett svenskt fältsjukhus som Svenska Röda korset drev) under Koreakriget.


Efter hemkomsten grundade Ek 1951 västvärldens första Koreaförening – Svenska Koreaföreningen – som under 1950- och 60-talen kom att bli den största och viktigaste föreningen för alla de svenskar som adopterade barn från Sydkorea under dessa decennier. Ek var ända fram tills 1970-talet något av Sveriges Koreaexpert i dåtidens medier och via dåtidens Liberalerna (d v s Folkpartiet) som Ek var medlem i under efterkrigstiden samtidigt som han fortsatte med sin högerextrema verksamhet bidrog han till att underlätta för svenskar att adoptera barn från andra länder i form av bl a flera riksdagsmotioner och lobbyingkampanjer. Eks förening var dessutom först med att redan på 70-talet försöka arrangera den första s k återresan för svenska adoptivfamiljer med koreanska adoptivbarn, som dock aldrig ägde rum p g a politiska förvecklingar.


Under kriget var Ek krigsfrivillig i Karelen under Finska fortsättningskriget och bl a ansvarig för Antisemitiska kamputskottet inom det nazistiska partiet Svensk socialistisk samling och vid krigsslutet deltog han i att smuggla in både norska och baltiska SS-män till Sverige vilka var efterlysta för krigsförbrytelser. Ek bodde t o m tidvis i partiets högkvarter på Markvardsgatan 5 i Stockholm och i början av 1945 låg han bakom ett spektakulärt bombattentat mot den dåvarande brittiska ambassaden på Strandvägen i Srockholm. Ända fram till sin bortgång 2011 var Ek sedan aktiv i allsköns högerextrema sammanhang samtidigt som han fortsatte att vara engagerad i adoptions- och Koreafrågor och Kungliga Sällskapet Pro Patria tilldelade sedermera Ek en guldmedalj för hans livslånga engagemang för Korea under efterkrigstiden.