Mediebranschen tillhör idag en av de mest homogena sfärerna inom det svenska arbetslivet och uppskattningsvis uppemot 5% av branschens cirka 17 000 anställda har idag utomeuropeisk bakgrund

DN:s Georg Cederskog, Kajsa Haidl och Johanna Färlin skriver idag om frågan om raslig mångfald inom den svenska mediebranschen för det är då det BLM-uppropet på Sveriges Radio (se https://vemssr.wordpress.com) fr a handlar om – d v s det handlar egentligen inte om invandrare eller om personer med utländsk bakgrund i allmänhet utom specifikt om andelen icke-vita på Sveriges Radio.

Den svenska mediebranschen sysselsätter kring 17 000 anställda i hela landet och idag har över 33% av alla invånare någon slags utländsk bakgrund och kring 20% någon slags utomeuropeisk dito och de siffror som finns rörande den svenska mediebranschen visar bl a att:

År 2016 hade ungefär 3% av SVT:s kring 2500 anställda utomeuropeisk bakgrund motsvarande ett 70-tal personer och varav åtskilliga sannolikt inte var journalister utan arbetade med andra (OBS: så klart också minst lika viktiga) arbetsuppgifter. Samma år hade 8% av samtliga chefer på de tre public service-medieföretagen SVT, SR och UR utländsk bakgrund av något slag och varav några enstaka hade utomeuropeisk bakgrund. Två år dessförinnan – år 2014 – visade en undersökning att runt 3% av landets yrkesverksamma journalister hade utomeuropeisk bakgrund.

Jag var själv under många år på 1990- och 2000-talen verksam inom den svenska mediebranschen och jag var i olika sammanhang tidvis ”inhyrd” hos flertalet av de stora redaktionerna i huvudstadsregionen och såg därigenom bl a SVT, TV4, SR, DN, Expressen och Aftonbladet inifrån och på den tiden var mediebranschen verkligen öronbedövande vit och homogen och jag minns dessutom också att det formligen vimlade av anställda vars (hetero- eller homosexuella) partners, syskon, barn och/eller föräldrar också arbetade inom branschen och i alltför många fall t o m på samma arbetsplats och redaktion.

Då Sverige och svenskarna, och kanske särskilt den generellt antirasistiska svenska mediebranschen och de generellt antirasistiska svenska journalisterna och mediecheferna tycker hjärtligt illa om och rent ut sagt avskyr eller t o m hatar siffror och data om raslig mångfald och om att räkna, ”sortera” och ”peka ut” som det heter i sammanhanget (”det är så fel att dela upp så”, ”jag tänker inte ens så själv”, ”jag är så emot att tänka på det sättet” eller ”jag avskyr SD och är så rädd för att räkna och sortera människor på SD:s sätt” – endast 2,5-3% av den svenska journalistkåren röstar då på SD) så saknas tyvärr fortfarande statistik om den rasliga mångfalden inom den svenska mediebranschen som annars genomsyras av att vara 100% pro-mångfald (liksom pro-invandrarna och pro-minoriteterna o s v) men det går att anta att år 2020 så kan möjligen uppemot 5% av branschens cirka 17 000 anställda ha utomeuropeisk bakgrund:

”Den svenska medievärlden är inget föredöme när det gäller mångfald och representation bland de anställda. Fackklubbsordförandena på de stora mediehusen som DN talat med menar att det finns stora brister.”

(…)

”Frågan om mångfald inom den svenska mediekåren är inte ny, men har återaktualiserats på nytt i och med uppropet samt sommarens Black lives matter-rörelse. Så hur ser det ut på de svenska mediehusen – och hur arbetar man för att komma till bukt med problemen?”

(…)

”Samtliga tillfrågade klubbordförande på mediebolagen är dock kritiska till hur deras medieföretag arbetar med representationen.

– Det är ju inte så att vi speglar samhället i stort, jag tror inte att det på nyhetsredaktionen är tjugo procent anställda som inte är födda i Sverige. Men man kan väl hoppas att vi kan bevaka den frågan ändå, säger Victoria Banozic, fackklubbsordförande på TV4.”

(…)

”Thomas Berglund, fackklubbsordförande på Svenska Dagbladet, ser uppenbara brister på tidningens redaktion när det gäller just representationen.

– Vi har bara en medarbetare hos oss som får representera den och det är Negra Efendić (vinnare av Stora Journalistpriset 2016). Det har inte varit någon stor debatt om detta, men det har legat och bubblat länge från klubbens sida att vi skulle vilja se en bättre representation. Men det kommer man ju inte att få till om man inte aktivt har den strategin, konstaterar han.”

(…)

”Göteborgs-Postens klubbordförande Gabriella Mohoff poängterar att det genomfördes en stor enkät på redaktionen i samband med metoo och att den inte visade några stora problem sammantaget.

– Men då ska man också veta att vi inte har jättemånga medarbetare som har utländsk bakgrund, vi är 112 anställda och cirka 10 procent av dem har utländsk bakgrund.

DN:s Anders Forsström säger att varken redaktionen eller ledningen är representativa för Sveriges befolkning.

– Men representation är något som vi talar om regelbundet. Det finns en strävan att förbättra den. Från fackets sida uppmanar vi särskilt att ge vikarier av en annan etnisk bakgrund än svensk en chans.”

(…)

”SVT:s Hanna Nyberg berättar hur public service-företaget nu kommer att gå igenom hundra rekryteringar för att klarlägga hur de gick till.

– Det är bra för det finns rekryteringar där det är andra kompetenta sökande som inte får jobben och det har inte bara med etnicitet att göra utan också ålder till exempel, påpekar hon.”

(…)

”Sveriges Television har i dag totalt 22 procent anställda medarbetare som har en eller flera föräldrar som är födda utanför Sverige – och det ligger under genomsnittet i Sverige, säger hon.”