Ny studie om hur vita och icke-vita uppfattar och upplever ras

Varje år läggs 100-tals och åter 100-tals självständiga arbeten fram vid de svenska högskolorna på kandidat- eller magisternivå och själv brukar jag regelbundet och systematiskt ”scanna” av landets studentuppsatser 2-3 gånger per år (detsamma gör jag f ö med alla avhandlingar som läggs fram under ett visst år) i min ständiga och omätliga ”jakt” på nya svenska kritisk ras- och vithetsforskningsstudier och alldeles nyligen tror jag mig ha hittat en av mycket mycket få studier som medvetet och explicit försöker undersöka hur vita och icke-vita (unga) svenskar både förstår och talar om ras.


Det handlar om en Master-uppsats i sociologi vid Lunds universitet som en icke-vit s k ”andrageneration:are” står bakom och som med hjälp av fokusgruppsamtal och intervjuer studerar hur vita och icke-vita unga vuxna (i Lund) i ålderskategorin ca 18-30 år uppfattar och talar om ras i relation till svenskhet och dagens supermångfalds-Sverige.


Till att börja med är deltagarna i studien överlag långt mer bekväma med att diskutera (skillnader i) språk, kultur, etnicitet, nationalitet, värderingar och religion och knappt någon/några använder exempelvis någonsin ordet ras eller kategoribenämningarna vita eller icke-vita. Detta är då väl i linje med den offentliga debatt om ”invandringen och integrationen” som ständigt pågår i Sverige och som just har fokus på migration samt kulturella skillnader i vid mening (och sällan eller aldrig på ras även om det ibland händer).

När utseendefrågan och kroppsliga skillnader väl tas upp i samtalen och intervjuerna visar det sig att icke-vita generellt verkar ha blivit medvetna om att de ser annorlunda ut i relation till den vita majoritetsbefolkningen när deras koppling och tillhörighet till Sverige på något sätt har ifrågasatts och vare sig det gäller i s k positiv eller negativ bemärkelse.


Många s k ”andrageneration:are” (det är då den gruppen som verkar dominera som informanter i just denna studie) ser då ut som sina båda föräldrar och som sina släktingar och ”diasporalandsmaninnor/män” och tänker kanske inte alltid på att de ser annorlunda ut förrän de konfronteras med det i form av något slags ifrågasättande av deras koppling och tillhörighet till Sverige och särskilt ”andrageneration:arna” vittnar också om att de uppfattas som invandrare för att de ser annorlunda ut.

De vita deltagarna i studien har i sin tur generellt mycket svårt att tala om kroppsliga skillnader men det visar sig att de samtidigt helt har naturaliserat/normaliserat ”hur en svensk ser ut” och de medger att de oftast utan problem anser sig kunna se ”vem som är svensk” via utseendet/kroppen – d v s vita svenskar kan s a s känna igen varandra i det offentliga rummet eller anser sig i varje fall kunna göra det. Samtidigt säger flera av de vita informanterna att de helst undviker att tala om kroppsliga skillnader då de riskerar att då framstå som ”fördomsfulla” och antagligen som rasister.

Uppsatsförfattaren konstaterar att det är mycket svårt för både icke-vita och vita svenskar att tala om ras explicit (och på svenska) och att det råder en hegemonisk färgblindhet i Sverige men att det ändå finns skillnader mellan hur vita och icke-vita uppfattar och talar om ras: Icke-vita kan ändå tala om utseendefrågan och kroppsliga skillnader i relation till att behandlas och betraktas som annorlunda/icke-svenskar medan vita helst inte gör det för att undvika risken att framstå som rasister samtidigt som vita svenskar fortfarande anser sig kunna se och avgöra om en person ”ser svensk ut” eller ej utifrån utseendet/kroppen.

Denna uppsats och studie kommer kanske inte med något nytt men sticker då ut ur den svenska ”uppsatsfloden” då den är en av endast en handfull studier som operationaliserar kategorierna vita och icke-vita och som explicit försöker studera hur både vita och icke-vita upplever och uppfattar ras i dagens Sverige.