Den svenska färgblinda antirasismen slår tillbaka

Igår verkar ha varit dagen (åtminstone för min egen del) då den svenska färgblinda antirasismen gav sig till känna med full kraft och ”från alla håll och kanter” dessutom:


Jag gästföreläser under höstterminen vid Musikhögskolan/Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet i form av en föreläsning om rasperformativitet inom scenkonsten (d v s om fenomenet att klä ut sig till och kroppsligen/performativt iscensätta olika/andra ”raser”) och en student har klagat på min föreläsning och bl a skrivit följande på engelska (då min föreläsning är på just engelska) till högskolan – detta är endast ett utdrag då den upprörda studentens skrivelse upptar hela två A4-sidor:


“Is there any hidden intention in giving a lecture with this specific vocabulary to 25 years old average students who may never or not so often have been in touch with these concepts? Is there any hidden intention to re-introduce this vocabulary to young generations? PLEASE don’t just say sorry or feel sorry about this. It is unforgivable that he is using these concepts and that Swedish institutions allow and distribute this lecture to students. I object to his use of race as in the concept of race performativity: At first I thought that maybe he was trying to say racist performativity. It would also be more correct to use ethnic performativity. According to UN and UNESCO “all human beings living today belong to the same species and descend from the same trunk.””


Högskolan bad mig sedan att svara studenten och här nedan följer mitt svar (i utdrag):


”When I use the concept of race as well as all its various linguistic variants (“racial” and so on), I am fully aware that the concept has an extremely bloody and oppressive history and that it is for sure an extremely controversial word in itself. In the Swedish context, hardly anyone within the academic world makes use of the term race – instead ethnicity or culture are being used by the vast majority of Swedish researchers – but I have however consciously chosen to operationalize the concept of race in spite of this fact.”


Och igår delade jag vidare min kollega Catrin Lundströms Facebook-post på Twitter angående att Catrin och jag kommer ut med en samförfattad bok framåt höstterminens senare del – ”Vit melankoli” – som handlar om den svenska vitheten och de svenska rasrelationerna och vår tes att även SD:arna delar den svenska färgblinda antirasismen fick sannerligen ”vatten på sin kvarn” att döma av reaktioner som dessa – d v s det specifika och unika med Sverige och svenskarna är just enligt vår analys att i stort sett alla svensktalande är emot rasbegreppet och att tala om ras och än mer att skriva, diskutera, studera och forska om ras inklusive SD:arna och de som pekas ut som ”rasisterna” (vår hypotes är helt enkelt att det har blivit en del av svenskheten som sådan och av de s k svenska värderingarna att vara emot ras och att vara färgblind – d v s att vara svensk är helt enkelt detsamma som att vara färgblind antirasist/icke-rasist, d v s det har i det närmaste blivit ett svenskt i det närmaste genetiskt och på alla sätt och vis kulturellt/nationellt karaktärsdrag/särdrag att vara färgblind antirasist/icke-rasist – d v s en svensk ”i sig” är per automatik antirasist/icke-rasist – annars är hen helt enkelt inte svensk).