Jag är inte chef för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism i Uppsala vilket Jonathan Friedman verkar hävda

Att jag omnämns lite här och där i den gamle marxisten (och maoisten) och (Lunda)antropologen Jonathan Friedmans bok ”PC worlds. Political correctness and rising elites at the end of hegemony” (Bergahn Books 2019 – och som sinologen/Kinaforskaren Magnus Fiskesjö skriver om i Kvartal https://kvartal.se/artiklar/politiskt-korrekt-ar-ett-maktmedel/?fbclid=IwAR1lsrWQMWJwFaeefvDsU8_y-k4QVbk1cjqlPUoTY9NOvGoppo68xIn2Da8) får jag väl stå ut med ”tack vare” att jag en gång i tiden ”bråkade” med Jonathans fru den gamla marxisten (och maoisten) och (Lunda)antropologen Kajsa Ekholm Friedman på DN Debatt efter att Kajsa hade talat på ett möte som den högerradikala organisationen Folkviljan och massinvandringen anordnade och sedan dess har mycket vatten onekligen flutit under broarna:

Idag skriver Jonathan och Kajsa öppet för de SD-anknutna alternativmedierna såsom alltför många (f d?) vänsterintellektuella numera ju gör men att utnämna mig till föreståndare för Uppsala universitets Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) måste dock sägas vara höjden av märkligheter – Jonathan Friedman har då skrivit om mig tidigare i olika texter och verkar faktiskt ha någon slags ”hangup” på mig (OBS: Friedman är då långt ifrån den ende som verkar ha det) men att hävda att jag skulle vara CEMFOR:s chef är då att gå över gränsen på så många sätt och fr a gentemot så många andra personer utöver mig själv.

Det må kanske vara så att jag måhända har drivit frågor om ras allra mest i landet och nog både inom och utom högskole- och forskarvärlden men bara för att det möjligen stämmer så betyder inte det att en sådan person (d v s jag) ”belönas” med att bli föreståndare och chef för en centrumbildning och ett forskningscentrum i Uppsala såsom Jonathan verkar påskina i sin bok utan tvärtom är det oerhört stigmatiserande att tala om ras just i Sverige och både inom och utom den svenska akademin och den som envisas med att explicit göra det i år efter år, i föreläsning efter föreläsning och i text efter text (d v s jag) både marginaliseras, förstör sin yrkeskarriär och stämplas som biologist och essentialist och t o m som rasist inom både den svenska högern och vänstern och bland både majoritets- och minoritetssvenskar.