Jan Guillou undanhåller sin egen roll i att ha relativiserat SD i sin nya roman “Slutet på historien”

Therese Erikssons anmälan i dagens SvD av sista delen i Jan Guillous självbiografiskt färgade romansvit Det stora århundradet – “Slutet på historien” – uppmärksammar bl a SS-veteranen Harald som i den avslutande delen återvänder hem till Sverige från Argentina, dit han flyttat efter kriget, och den roll han tilldelas i romanen i relation till SD påminner åtminstone mig om Guillous egen skuld till att genom åren ha relativiserat och ”stöttat” SD:

 

JG.jpg

”Den gamle nazisten Harald, bildad och korrekt, utlöser som sagt inga större politiska konflikter i familjen Lauritzen. I stället får han i ”Slutet på historien” funktionen av en fingervisning om framtiden; han avfärdar pajaserna i Ny Demokrati, men ser hopp om god ideologisk återväxt hos de unga Sverigedemokraterna.”

 

 

På 1990-talet, när jag arbetade på Expo, besökte Guillou Expos redaktion som då vare belägen i en nedgången och trång källarlokal på Lundagatan i Stockholm och som då bara bestod av mig själv och ytterligare en person. I Stieg Larssons Millenium-trilogi, som ju handlar om Expo, får f ö de 100-tals miljoner läsarna runtom i världen veta att Lisbeth Salander växte upp på Lundagatan 41 och i barndomslägenheten bor hennes asiatiska flickvän Miriam Wu och det är så klart inte en slump att Stieg valde att använda sig av just denna adress men däremot är det en gåta för mig varför Stieg valde att ”tilldela” Salander en asiatisk flickvän.

 

 

Guillou var märkbart fascinerad av oss unga antifascister som entusiastiskt och ”entreprenöriellt” hade dragit igång och drev tidskriften som ständigt hade ont om pengar (det var då jag som drog in pengarna till dåtidens Expo genom att ständigt sälja researchmaterial och information och fakta om den svenska extremhögern till medierna) och fr a var han fascinerad av vår förmåga att kunna kartlägga dåtidens svenska naziströrelse inklusive SD.

 

 

Tyvärr valde dock Guillou, efter att ha besökt oss på Expo, att skriva en krönika i Aftonbladet som framställde dåtidens skinnskallar, vilka ofta var medlemmar i SD, som vilsna pojkar (och underförstått som ”våra grabbar”, d v s som majoritetssvenskarnas söner som mest bara var lite förvirrade) som inte utgjorde något större politiskt hot och 2009 valde Guillou att skriva ett antal artiklar om SD i Aftonbladet som antagligen spelade en rätt så stor roll för att normalisera partiet och som därmed möjliggjorde för SD att för första gången ta sig in i riksdagen 2010.

 

 

Återigen gör Guillou m a o sig skyldig till revisionism i sin romansvit Det stora århundradet – tidigare har Guillou felaktigt hävdat att den svenska överklassen och borgerligheten inte visste någonting om att judarna massdödades av nazisterna under kriget (vilket då inte stämmer, d v s det är en lögn) och vilket möjligen avspeglar Guillous egen pro-nazityska överklassfamiljs minne av krigsåren (se bl a https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/08/31/jan-guillou-extremhogern-vanstern) liksom dennes agenda att i 70-talsvänsterns anda vilja framställa tyskarna som de minsta bovarna och Brittiska imperiet och USA som de största bovarna i romansviten.