Ett sista och ordentligt avsked till min gamla vän Mattias Flyckt

Äntligen får jag säga adjö till dig Mattias efter att i min sedvanliga språngmarschstil, som du hade känt väl igen om du hade sett mig, ha sprungit systematiskt mellan gravarna och till slut efter 6-7 minuter ha hittat din grav på kyrkogården i Klockrike på södersidan av en av vår gamla, kära östgötaslätts mest ståtliga och pampiga kyrkor.

116068553_868048273688172_2647847554880711808_n.jpg

115804398_10157704415810847_8206345048408763966_n.jpg

Vi var fyra Motalakillar som tillsammans och mer eller mindre samtidigt flyttade till Uppsala efter gymnasiet – jag flyttade först tillsammans med Anders och Magnus och du kom en termin senare och flyttade in hos mig som inneboende hemma hos den serbiska kvinnan i miljonprogramsområdet/”invandrarområdet” Gränby i Uppsala – hon som behandlade mig som sin son trots att jag är adopterad från Sydkorea och hon var en servitris från f d Jugoslavien och som sedan tog väl hand även om dig så länge vi båda bodde kvar hemma hos henne.
 
Du började läsa tyska, jag iriska och Magnus senare ryska då vi alla tre hade gått i samma gymnasieklass på Platenskolan i Motala och alla tre hade valt och tillsammans tagit oss igenom den helklassiska varianten av den humanistiska linjen medan Anders som var ett år äldre än oss började på juristlinjen och blev aktiv i Östgöta nation i Uppsala samtidigt som jag själv blev och var bibliotekarie där under två terminer och bl a höll i olika bok- och studiecirklar.
 
Jag fick dig inte bara att bryta upp från Östergötland och flytta till Uppsala och börja studera liksom att flytta in hos mig – jag fick dig också att göra vapenfri tjänst medan jag själv gick ännu längre, för det vet du ju också att jag alltid gjorde – d v s alltid gick allra längst i radikalitet och både i tanke och i handling, och totalvägrade och dömdes för det.
 
Tillsammans odlade vi både vår antimilitarism och vårt långt-före-vår-tid-ekoanarkistiska miljöengagemang både när vi upplevde att vi var Platenskolans enda anarkister och när vi tillsammans startade och organiserade vår egen under flera år mycket livaktiga och relativt stora anarkistmiljö i Uppsala kring vår aktions- och affinitetsgrupp Sine qua non och vår anarkistiska tidskrift Kaos och café/pub/programverksamhet på Upplands nation som ju f ö den blivande SvD-ledarskribenten Per Gudmundson också deltog i ibland.
 
Du och jag kom f ö att bo ihop vid många tillfällen – under sammanlagt tre om inte fyra gånger och perioder eller kanske t o m fem beroende på hur en räknar – och bl a bodde du och jag tillsammans ihop med den blivande riksbekanta f d doktoranden i Umeå Karolina Matti i en villa som vi hyrde av en gammal dam i Björklinge strax norr om Uppsala där jag tyvärr och ”så klart” kom i konflikt med de lokala nazisterna och SD:arna och hamnade i bråk med dem.
 
Idag lever märkligt och ledsamt nog bara jag och Magnus, som jag återknöt kontakten med i samband med din bortgång och tanken var att Magnus och jag skulle åka ned tillsammans till din begravning men det blev då i stället Magnus och Fredrik som kom ned från Stockholm till Östergötland för att bevista gravsättningen av dig i Klockrike.
 
Anders var också där men kort därpå begick han tragiskt nog självmord efter en längre tids upprepade depressioner men Anders hann i alla fall innan dess berätta utförligt för mig om din begravning och om alla som var där – några av våra gamla klasskamrater från Platenskolan i Motala, några av våra gamla anarkistiska och syndikalistiska kamrater från Uppsala och från Sine qua non- och Kaos-tiden, några av våra gamla antifascistiska kollegor från Expo-tiden och andra namn som vi båda kände och umgicks med tillsammans en gång i tiden.
 
Jag vet ju att du inte var jude, du var lika mycket kulturell lutheran som jag samtidigt som vi ju både var antimilitarister liksom antimonarkister och ”antikristna”, men du sade några gånger till mig att du hade en antagligen konverterad jude någon generation eller två bakåt i din familjehistoria. Därför valde jag att idag göra som judarna traditionellt gör, d v s lägga en liten sten på din vackra gravsten i Klockrike som så tydligt kommunicerar att du både hade ett varmt hjärta, var en fantastisk gitarrist och musiker samt en antimilitarist och ekoanarkist in i det sista.
 
Nu säger jag till slut hej då till dig Mattias, tack för din vänskap och för alla år tillsammans och jag bifogar här nedan det jag skrev ned i all hast i augusti 2019 så fort jag fick höra att du hade gått bort.
116115546_727421668042201_3580875872792096567_n
Den 21 augusti i år gick Mattias Flyckt från Borensberg i Motala bort som jag lärde känna under gymnasieåren när vi tillsammans gick det som då kallades humanistisk linje och den s k helklassiska varianten/inriktningen (själv läste jag bl a engelska, franska, ryska, latin och grekiska – d v s jag hade en s k utökad skolgång) på Platenskolan i Motala.
 
 
”Jag blev en s k självidentifierad anarkist redan i mellanstadiet när jag i 6:an för första gången läste Daniel Guérins klassiska bok ”Anarkismen” och när jag sedan träffade och blev kompis med Mattias under gymnasieåren så blev vi båda medlemmar i SAC-Syndikalisterna (eller så var jag medlem SAC redan under högstadiet – jag minns inte riktigt det idag och jag har f ö fortsatt att vara SAC-medlem sedan dess) och vi läste tillsammans regelbundet den anarkistiska tidskriften Brand och den syndikalistiska tidningen Arbetaren liksom flera andra vänsterperiodica som gavs ut på den tiden.
 
Vi valde också båda att bli vegetarianer (själv blev jag det redan i 6:an eller i 7:an) samt att vägra vapen under våra gemensamma gymnasieår även om jag totalvägrade redan under mönstringen i Karlstad (och sedermera dömdes till ett fängelsestraff för det) medan Mattias valde att göra vapenfri tjänst om jag inte minns fel och vilket var det lagliga alternativet på den tiden och som den absoluta majoriteten av alla som inte ville göra reguljär militärtjänst valde att göra.
 
Mattias flyttade till Uppsala ett halvår efter att jag själv hade gjort det (och direkt efter gymnasiet för att studera keltiska språk efter att under 40 dagar ha cyklat 400 mil genom Skottland, Irland och Wales för att besöka och bese 100-tals fornminnen) och vi bodde då ihop som inneboende hos en serbisk kvinna i miljonprogramsområdet Gränby.
 
Därefter bodde vi i olika men närliggande studentkorridorer i Flogsta i Uppsala samtidigt som vi grundade och var aktiva i anarkistgruppen Sine qua non och grundade och gav ut den anarkistiska tidskriften Kaos. Sedermera kom vi att dela bostad igen under en period i ett kollektivboende i Svartbäcken i Uppsala medan vi båda var aktiva i Uppsala LS och i SUF Uppsala och i det som skulle komma att bli AFA Uppsala innan vi tillsammans flyttade till Stockholm och deltog i att grunda tidskriften Expo.
 
Expos tredje redaktionslokal (eller fjärde om en även räknar in min egen bostad i form av ett rum i en villa i Mälarhöjden där jag under en tid bodde inneboende och där Expo såg dagens ljus som ett uppkopierat nyhetsbrev) var en s k spatiös våning på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm och där bodde Mattias och jag tillsammans för tredje gången, d v s Mattias och jag bodde helt enkelt på Expo innan våra vägar till slut skildes åt.
 
Jag minns Mattias som en varm och social människa som alltid stod upp för orättvisor av alla de slag och som fr a alltid var lojal ”in i döden” mot sina närmaste vänner och ett minne som jag än idag kan återkalla rör när 3-4 (för mig okända) vita svenska män i Uppsala ropade s k rasord (typ ”kines” och ”tjing tjong” o s v) åt mig ”på stan” varvid Mattias, som på den tiden gärna klädde sig i läderjacka och nästan såg ut som en s k biker, vände sig om och skällde ut dem efter noter och vilket inte var särskilt vanligt på den tiden (d v s det var sällan som mina dåtida vita vänner sade ifrån när jag utsattes för vardagsrasistiska handlingar såsom jag minns det idag i varje fall – OBS: på den tiden var då den radikala vänstermiljön extremt homogen).
 
Efter att Stieg Larsson postumt kom ut med sin berömda trilogi om Lisbeth Salander, som ju idag är några av världshistoriens mest sålda böcker någonsin, så har jag alltid tänkt att huvudkaraktären bär spår av alla oss som arbetade på Expo och tillsammans med Stieg och Mattias ”spår” handlar då om Lisbeth Salanders IT-kunskaper och tekniska förmåga att kunna hacka och ta sig in i datasystem av alla de slag.
 
Mattias var helt enkelt den bästa av oss alla på Expo vad gäller just detta med dator- och IT-färdigheter och jag minns hur han bl a lyckades (för)störa, manipulera och ta sig in i åtskilliga nazisters, högerextremisters och SD:ares hemsidor och hämta ut värdefull information.
 
Även om vi inte har varit vänner på många år så hoppas jag att du nu får vila i frid Mattias!”