Svenska Dagbladet förklarar idag krig mot det påstådda ”tankevirus” och mot den ”pandemi” inom högskole- och forskarvärlden som kallas postmodernismen i form av BLM-rörelsen och antirasismen:

SvD:s ledarskribent Ivar Arpi levererar idag en helsidesledare-bredsida mot och en fullständig frontalattack på BLM-rörelsen och antirasismen som han menar härrör från den s k postmodernismen, som numera implicit sägs dominera svensk och västerländsk humaniora och samhällsvetenskap.
 
Arpi jämför i sin ledarartikel den s k postmodernismen med en religion, med en sekt och med en kulturrevolution och inte minst med ett virus och med den pågående pandemin i form av dess förmodade ”djävulens avkomma”-avartsprodukter i form av BLM-rörelsen och antirasismen.
 
Med utgångspunkt i James Lindsays och Helen Pluckroses kommande bok “Cynical theories. How activist scholarship made everything about race, gender, and identity – and why this harms everybody” menar Arpi att de svenska och västerländska forskare som idag underhåller och stöttar den s k Social Justice-rörelsen genom att agera aktivistiska forskare bär det fulla ansvaret för den s k identitetspolitiken.
 
Arpi uppmanar slutligen alla som är emot den s k postmodernismen att nu börja organisera sig och gå till motattack då detta handlar om inget annat än ett akademiskt och intellektuellt krig – ”det är hög tid att organisera motståndet mot kulturrevolutionärerna”:
 
 
 
”Postmodernismen har muterat och spridit sig som en pandemi. Social Justice-rörelsen är en ny virusstam som samhällskroppens immunförsvar inte känner igen. Gör vi inte motstånd nu, kan det snart vara försent.”
 
 
 
(…)
 
 
”Den första vågens postmodernister var, lite förenklat, inte bara desillusionerade i västvärldens kultur, med marknadsekonomin och liberalismen, utan även med alternativen. De ägnade sig åt att dekonstruera de “stora berättelserna”, så som kristendomen, kapitalismen, marxismen och även rationalitet och vetenskap. Men de var så frenetiska i sin dekonstruktion av allt etablerat att de inte hade något kvar att stå på när de var klara. Vilket politiska aktivister tyckte var otillfredsställande.”
 
 
 
(…)
 
 
 
 
”Social Justice-rörelsen är den tredje fasen av postmodernismen. Man är inte relativister, som de första postmodernisterna var, utan använder endast dekonstruktion och relativism strategiskt för att bryta ned konkurrerande ideologier. Sanningen finns, men den finns hos marginaliserade grupper och de levda erfarenheterna hos människorna som tillhör dem (eller mer korrekt: erfarenheten är värd något om den stämmer överens med deras teorier). Ståndpunktsteorin handlar om att all kunskap härstammar från ens sociala position. Det syns i hur aktivister arbetar. På en två dagar lång utbildning på infektionskliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala instruerade Transammans (förbundet för transpersoner och närstående) de församlade att “Cis-personer kan aldrig förstå hur det är att ha könsdysfori”.
 
 
Men man kombinerar denna teori med en syn på samhället som genomsyrat av maktordningar. Det finns inget relativistiskt eller postmodernt tvivel kvar i denna tro. Ta-Nehisi Coates, bästsäljande författare och en av de mest kända inom Social Justice-rörelsen, menar exempelvis att svarta är äkta, medan vita är fejk. Svart identitet är en sann identitet, där man ser världen som den är, medan vithet är konstgjort. Medan 1900-talets marxister ofta pratade om att väcka de förtryckta ur deras ”falska medvetande”, har Social Justice-rörelsen vänt på det. Det är förtryckarna som bär på falskt medvetande, medan de förtryckta ser allt med klar blick.”
 
 
(…)
 
 
 
 
”Patriarkatet, vithetsnormen, cis-normativitet, heteronormativitet, västimperialism, funkofobi, fettfobi och kulturrasism är strukturer som inte kan kritiseras, enligt dem. De strukturerar hela samhället och smittar allt och alla. De är överallt, hela tiden. Därför kan man säga att alla vita är rasister, alla män sexister, eftersom dessa demoner är konstant närvarande. Därför kategoriseras kritik som motstånd. Man kämpar antingen för ljuset eller för mörkret. Man arbetar antingen aktivt med att nedmontera strukturerna, eller så är man medskyldig till att de fortsätter att förtrycka. Därför är slagordet “silence is violence” följdriktigt. Man är antingen med eller emot – det finns inga mellanting.
 
 
De ska inte förväxlas med socialister eller kommunister i egentlig mening, för de bryr sig inte om ekonomisk klass. Har du fel hudfärg – om du är vit – är du privilegierad oavsett om du är hemlös eller Donald Trump. Att ens prata om klass ser de som ”derailing” och en hundvissla för rasister. Där kan klassiska marxister ofta vara lika beklämda av denna rörelse som högern är.
 
Varje tid har sin strid, sitt krig. Eftersom de flesta är mot rasism, för jämställdhet och för tolerans av hbtq, så slinker denna radikala ideologi igenom. Denna muterade postmodernism har vårt ideologiska immunförsvar inte bildat tillräckligt många antikroppar mot. Eftersom rörelsen är relativt ny märker många inte att de släpper in en trojansk häst. De tror de gör något gott. Därför finns den redan i våra skolor, på universiteten, i myndigheter och i företag. Inte bara i USA, utan här i Sverige. Detta tankevirus börjar likna en pandemi.”