Reflektioner kring det svenska rastänkandet med anledning av en ny studie som visar att den svenska rasforskningen fortsatte även efter 1945

Historikern Martin Ericssons färska artikel i den akademiska tidskriften Scandinavian Journal of History – ”What happened to ‘race’ in race biology? The Swedish State Institute for Race Biology, 1936−1960” – utgörs av en undersökning av det idag så famösa Statens institut för rasbiologi, som var världens första statliga rasforskningsinstitut när det öppnade 1922 och som inkorporerades i Uppsala universitet 1959, mot bakgrund av den rådande dominerande historieskrivningen att den en gång så världsberömda och banbrytande svenska rasforskningen dog sotdöden i och med att antinazisten Gunnar Dahlberg blev chef för institutet 1935 och om inte då så åtminstone i och med och efter krigsslutet 1945.
SIRB.jpg
 
Ericssons artikel och undersökning bär dock verkligen syn för sägen vad gäller att kunna vederlägga detta dominerande synsätt som gäller för frågor om ras i allmänhet i ett svenskt sammanhang – d v s föreställningen om att det svenska rastänkandet försvann bort fr o m 1930-talets andra hälft och definitivt efter 1945 och den svenska självbild som säger att Sverige därefter kom att bli de koloniserade och icke-vita folkens och de svarta slavättlingarnas, urfolkens och minoriteternas allra största förkämpe och viktigaste allierade i (väst)världen.
Namnlöst2
 
Den oppositionella motberättelse som jag själv är en anhängare av säger i stället att det svenska rastänkandet inte klingade av efter 1945 utan snarare och senare inför, under och efter den s k 68-revolutionen, d v s 1945 var måhända övriga Västs timme noll men inte Sveriges timme noll vad gäller frågor om ras, och det är därför inte förvånande att Ericsson finner att också den svenska rasforskningen fortsatte att bedrivas även efter 1945 sådan den emanerade från Statens institut för rasbiologi.
 
Ericsson nämner bl a att i praktiken samtliga svenska romer (och ned till s k kvartsnivå i vissa fall – d v s både s k ”hel-Z”, ”halv-Z” och ”kvarts-Z” eller s k helromer, halvromer och kvartsromer) utsattes för en i det närmaste komplett kroppsmätningsstudie av rasbiologiskt snitt för att utröna hur de svenska romernas kroppar var beskaffade (SAF/LO ville t ex via regeringen Erlander veta om romerna var s k arbetsföra och därmed krävdes det att romernas armmuskulatur och lårmuskler bl a skulle mätas och undersökas) och varifrån de svenska romerna härstammade rent s k rasligt (d v s från Nordindien/Centralasien) så sent som i början på 1960-talet av forskare som tidigare hade arbetat vid Statens institut för rasbiologi.
Namnlöst.jpg
 
Vidare undersöktes förekomsten av s k rasliga inslag av den s k östbaltiska rasen i Sverige bland den s k nordiska rasen, som de infödda majoritetssvenskarna kategoriserades som (de infödda vita majoritetssvenskarna ansågs helt enkelt vara både s k rasligt renast, s k rasligt vackrast och mest tilltalande och s k rasligt mest genetiskt värdefulla av alla s k folkslag på jorden), så sent som på 50-talet (i praktiken handlade det om att kartlägga var de samiska och finska s k rasliga inslagen var som starkast i landet p g a s k blandäktenskap och sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k konkreta fysisk-kroppsliga s k produkter/resultat i form av s k rasblandade eller s k rasmixade barn).
 
Slutligen väcktes ett förslag så sent som kring 1958 att genomföra ännu en gigantisk kroppsmätningsstudie på de dåvarande invånarna i landet (d v s deras fysisk-kroppsliga utseenden, företräden och s k rasdrag i form av allt ifrån ansiktsform, hudfärg, ögonfärg, nästyp, armlängd, storlek på händer och fötter, könsorganens och bröstvårtornas färg o s v) och så sent som kring 1968 väcktes även ett förslag om att återigen mäta samtliga svenska samers kroppar (båda dessa sista förslag realiserades dock ej).
 
Det faktum att den svenska rasforskningen kunde fortsätta att bedrivas och frodas även efter 1945 handlade om att den var extremt empirisk i Linnés och dennes doktoranders/”apostlars” anda och efterföljd – d v s det handlade i stort sett enbart om att kartlägga människors kroppstyper och utseendedrag i gigantisk skala och inte om att t ex uttala sig om exempelvis s k semitiska eller judiska rassjälar eller s k mongoloida eller s k negroida raskaraktärsdrag.
 
Denna empiriskt inriktade rasforskning gjorde m a o att den svenska akademin och högskole- och forskarvärlden och i förlängningen Sverige och svenskarna kom undan från alla anklagelser om antisemitism och rasism och den resulterade också i att det allmänna svenska rastänkandet kom att bli extremt kropps/utseendefixerat (det är i varje fall min hypotes) – d v s hur var och en av oss råkar se ut till det yttre (d v s den kropp vi råkar ha fötts in i och bebo och det utseende vi råkar uppvisa inför omvärlden inklusive ansiktsdrag, längd/vikt, hud/hår/ögonfärg o s v) har antagligen kommit att betyda mycket mer i Sverige än i de allra flesta andra (väst)länder på jorden vad gäller s k raslig och nationell tillhörighet och därmed går det lite vanvördigt att hävda att den svenska rasforskningen och det svenska rastänkandet i slutänden egentligen ”bara” var/är en slags skönhetstävling som egentligen ”bara” handlade/handlar om att vara s k snyggast och s k sexigast för att uttrycka det riktigt vulgärt.