Om att ha ”peak:at” inom forskarvärlden p g a marginalisering och stigmatisering men ändå uppskattas av studenter

Det är fascinerande att kunna konstatera, utifrån att tyvärr numera och sedan några år tillbaka vara en idag både marginaliserad och stigmatiserad person i antirasistiska och feministiska sammanhang och både innanför och utanför högskole- och forskarvärlden efter ett antal konflikter, att åtminstone en del av landets studenter fortsätter att läsa alla mina texter, inspireras och göra bruk av dem och referera till och citera ur dem:
TH.jpg
 
Varje gång vårterminen avslutas får jag nämligen så gott som dagligen automatiska s k Google-alert-mejl som ”notifierar” att jag finns med i ett ständigt växande antal olika studentuppsatser och i praktiken även på alla nivåer, i alla ämnen och vid alla högskolor.
CITAT
 
Tyvärr har jag samtidigt dock i övrigt ”peak:at” vad gäller antalet refereringar och citeringar i texter och publikationer författade av andra forskare (liksom också i doktoranders avhandlingar) p g a att jag idag anses vara en s k ”problematisk” och ”dålig” person (läs: kort och gott en förrädare mot den antirasistiska och feministiska kampen) men studenterna (d v s de unga vuxna, och som måhända kanske inte vet bättre p g a att de just är så unga) är alldeles uppenbarligen min sista och nog även min stora ”fan base” numera.