Hur många afrosvenskar eller svarta svenskar studerar egentligen på universitetet, hur många av dem är doktorander och hur många undervisar och forskar vid en svensk högskola?
Hur många afrosvenskar eller svarta svenskar studerar egentligen på universitetet och är det de svenska somalierna, etiopierna, eritreanerna, burundierna, kenyanerna eller nigerianerna som dominerar? Hur många afrosvenskar eller svarta svenskar är egentligen doktorander och hur många nya afrosvenskar eller svarta svenskar antas som doktorander vid de svenska universiteten? Är det inresande vuxna invandrare som dominerar, som oftast tillhör den postkoloniala överklassen och eliten i sina hemländer, eller är det de s k ”andrageneration:arna” från den s k ”Orten” som dominerar? Och hur många afrosvenskar eller svarta svenskar undervisar eller forskar vid en svensk högskola, inom vilka ämnen är de verksamma, var arbetar de, hur många av dem är arbetslösa och hur mycket tjänar de egentligen?
Mot bakgrund av den pågående BLM-rörelsen så skadar det inte att påminna om hur situationen ser ut inom den svenska högskole- och forskarvärlden för afrosvenskarna:
Idag finns det minst 350 000 invånare i landet som kan betecknas som afrosvenskar eller svarta svenskar, vilket innebär att Sverige tillhör ett av de länder i Europa som härbärgerar en av de högsta andelarna svarta invånare inom sin (total)befolkning tillsammans med Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Portugal och Italien.
Den afrosvenska minoriteten är generellt ung och koncentrerad till det urbana Sverige vilket innebär att 6-7% om inte mer än så av alla invånare mellan 0-44 år och i t ex Stor-Stockholm numera är afrosvenskar. Cirka 5000 av afrosvenskarna är adopterade, som mestadels har vita adoptivföräldrar, och cirka 30 000 är blandade eller mixade, som mestadels har en svart far och en vit mor.
Samtidigt är afrosvenskarna kraftigt underrepresenterade inom den högre utbildningen som studenter och doktorander vid landets högskolor liksom som lärare och forskare inom akademin.
Ett viss läsår påbörjar knappt 2000 afrosvenskar högskolestudier i Sverige ,vilket är en mycket kraftig underrepresentation:
År 2015 handlade det t ex om 700 personer som är födda i hela Afrika, d v s inte bara i subsahariska Afrika (t ex 166 i Somalia, 74 i Etiopien, 48 i Burundi och 46 i Nigeria), och i denna grupp ingick en hög andel s k inresande utländska (gäst/utbytes)studenter som inte har växt upp i Sverige och som inte talar svenska, samt 693 som är födda i Sverige vars föräldrar är födda i Afrika (t ex 189 i Etiopien, 176 i Somalia, 107 i Eritrea och 80 i Marocko).
Vad gäller afrosvenskar som är doktorander så är siffrorna tyvärr fullständigt katastrofala.
antal doktorander med bakgrund i Afrika som är inskrivna vid en svensk högskola:
födda i Afrika: 80 personer (t ex 11 i Etiopien och 11 i Kenya)
födda i Sverige med föräldrar som är födda i Afrika: 19 personer
Långt ifrån alla antagna doktorander kommer då ut ur ”systemet” med en doktorsexamen utan höga andelar misslyckas och hoppar av och tyvärr är ”påfyllningen” av nya afrosvenska doktorander mycket skral och särskilt gäller det de s k ”andrageneration:arna” som har växt upp i Sverige och som talar svenska. De nyantagna doktorander som har bakgrund i Afrika är då i första hand s k inresande utländska personer som inte har växt upp i Sverige och som inte talar svenska:
antal nyantagna doktorander under läsåret 2018/19 som är födda i Sverige med föräldrar som är födda i Afrika: 8 personer
Normalt antas kring 2000 nya doktorander vid samtliga svenska högskolor under ett visst läsår vilket innebär att afrosvenskarna är rent ut sagt astronomiskt underrepresenterade som nyantagna doktorander inom den svenska högskolesektorn.
Huvudorsaken till ovanstående katastrofsiffror står att hitta i att extremt höga procentandelar av landets barn, ungdomar och unga vuxna med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika misslyckas och ”slås ut” redan i grundskolan och därefter även i gymnasiet om de ens lyckas ta sig in på gymnasiet, vilket i slutänden innebär att endast en liten procentandel av dem till slut lyckas ta sig in på högskolan överhuvudtaget och än färre lyckas sedan ta sig ut med en högskoleexamen som gör att de kan antas som doktorander då avhoppen tyvärr är mycket stora för att inte säga enorma bland landets högskolestudenter med utomeuropeisk bakgrund.
Slutresultatet är att ytterst ytterst få disputerade lärare och forskare vid landets högskolor idag har bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika överhuvudtaget och särskilt gället det de s k ”andrageneration:arna” som verkligen är försvinnande få – d v s de lärare som har en doktorsexamen och de aktiva forskarna inom den svenska akademin som har utomeuropeisk bakgrund är nästan alltid invandrare och inte s k ”andrageneration:are” och de allra flesta av dem invandrade som vuxna till Sverige och har därmed inte växt upp i Sverige.
Idag har 5,5-6% av Sveriges cirka 30 000 högskoleanställda lärare och forskare någon form av bakgrund i Afrika, Asien eller Sydamerika och fördelningen ser ungefär ut som följer:
andel adjunkter med utomeuropeisk bakgrund: ca 5-6%
andel lektorer (d v s högskolelärare som har doktorerat) med utomeuropeisk bakgrund: ca 4-5%
andel professorer med utomeuropeisk bakgrund: ca 1-2%
Dock har de allra flesta av dem bakgrund i Sydamerika samt i Asien och procentandelen lärare och forskare i landet som har afrikansk bakgrund uppgår därmed sannolikt till ej mer än 0,5-0,8%.
antal disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika: 141 personer (varav 116 är män och 25 kvinnor – OBS: 82% av samtliga invånare med bakgrund i Afrika som har en doktorsexamen är då män)
antal disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika och som är verksamma inom humaniora: 8
antal disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika och som är verksamma inom samhällsvetenskap: 25
De disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika är vidare kraftigt koncentrerade till de mindre högskolorna medan de som har svensk, nordisk, europeisk och västerländsk bakgrund är överrepresenterade på de stora och historiska (och därigenom mest prestigefyllda och rikaste) högskolorna: T ex arbetar 55% av de disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika på en mindre högskola jämfört med 36% bland de som har svensk bakgrund.
Tyvärr är vidare över 10% av samtliga invånare med bakgrund i Afrika som har en doktorsexamen arbetslösa att jämföra med bara någon enstaka procent bland de som har svensk bakgrund och medelinkomsten bland samtliga invånare med bakgrund i Afrika som har en doktorsexamen är betydligt lägre än bland de som har svensk bakgrund: Det handlar om en löneskillnad på 20-30%, vilket indikerar att invånare med bakgrund i Afrika som har en doktorsexamen generellt går på projekt, är deltidsanställda, går på procent och på timmar, är sjukskrivna eller utbrända och har ”gått in i väggen” o s v.
Framför allt har de invånare med en doktorsexamen som har bakgrund i både Afrika, Asien och Sydamerika och som arbetar på de mindre högskolorna en lägre inkomst jämfört med de som har svensk bakgrund och särskilt har de invånare med en doktorsexamen som har bakgrund i både Afrika, Asien och Sydamerika och som är verksamma inom humaniora, naturvetenskap och datavetenskap en lägre inkomst jämfört med de som har svensk bakgrund.
Med all sannolikhet finns det sammanfattningsvis långt långt fler högskoleanställda afrosvenskar som t ex är städare, receptionister, telefonister, ”IT-killar”, ”mattanter” och statistiker än som är lärare och forskare. Vid Uppsala universitet har t ex 1% av samtliga anställda bakgrund i Afrika och de allra allra flesta av dem hittas då inte inom den s k kärnverksamheten (d v s undervisning och forskning) utan inom den lägre administrationen och nog också i mycket hög utsträckning inom den s k ”marktjänsten” (ursäkta det sexistiska uttrycket).
Tobias Hübinette 